Säga vad man vill, men information påverkar verkligen hur man kör.  Och då menar jag de data som bilen kan servera dig som sitter bakom ratten. Numera kan man ju i de flesta inte alltför ålderstigna bilar, titta på bränsleförbrukning, både i genomsnitt och i realtid.

Men när man som i Opel Ampera kompletterar den vanliga hastighetsmätaren och färddatorns loggning med ett betyg på ”körstil” – då händer det saker!

Genast börjar tävlingen att försöka nå 100 %. Då kör man så effektivt som möjligt och får strömmen att räcka längre. Och hur gör man för att lyckas med det? Jo, det gäller förstås att inte gasa för hårt och att planera körningen så att man undviker ryckig körstil.  Och så håller man förstås hastighetsbegränsningarna till punkt och pricka!  

Det senare är det svåraste. Inte för mig personligen. Men för omgivningen. Man vill ju i möjligaste mån följa trafikens rytm.  Men om den kör för fort, så blir man lite av en bromskloss. Inte mycket att göra åt det.  Anpassad hastighet betyder vid dessa omständigheter maximalt tillåten fart – inte under den. Vad jag inte förstår är varför somliga leker följa John på motorvägen där är lätt att köra om. I morse hade jag en bamsig lastbil efter mig i över en mil, parkerad 5-10 meter bakom Amperan - i 90  knutar på motorvägen!

Jag smög envist vidare med farthållaren på 92 km/tim. Då går bilen i en verklig fart av 90 visade vår testutrustning. Och eftersom det var tidigt på morgonen stängde jag av klimatanläggningen.  Den stjäl ju också kraft från batteriet. Fem mil senare var jag framme vid redaktionen och kunde hösta in full pott – 100 % på körstil och 100 % på klimatinställning. Härligt!

Vintertestet har börjat! Inte det yrkesmässiga, men väl det privata.

Så här såg det ut när jag vaknade hemma i Karlskoga i morse. Minst ett par decimeter snö har vräkt ned under gårdagskvällen och natten.

Härligt tycker jag, som är en riktig vintergubbe. Men tyvärr ligger temperaturen runt nollan, så den vackra vita snön lär inte stanna kvar så länge.

Under snötäcket döljer sig Årets Långtestbil, Volvo V60. En jäkligt mysig bil, tycker jag.

Som synes är Volvon numera utan Vi Bilägare-dekaler. Orsaken är att den rullat klart som långtestbil. Inom någon vecka är det dags för nya friska modeller att rulla i redaktionsgaraget.

Jag vet vilka det blir, men det får jag inte avslöja för testchefen. I alla fall inte ännu.

Men en sak är klar; 2012 års långteststall kommer – av ett speciellt skäl – att bli extra intressant...

Jag har just nu nöjet att köra långteststallets lätt sargade Mercedes B-klass. Tre stenskott ("Nytt stenskott på Mercedes B-klass", "Två stenskott på några kilometer") och en buckla i sidan efter ett dörruppslag är skadefacit hittills, trots att bilen inte ens rullat 600 mil än.

Synd på så rara ärtor, tycker jag. Jag gillar Mersan skarpt. Den har ett (i alla fall med Mercedes-mått mätt) vettigt pris, en flexibel och rymlig inredning och är dessutom jättetrevlig att köra.

Drivlinan, med den lent jobbande och påfallande starka 109 hk-dieseln, i kombination med en växellåda av hög klass imponerar stort. Utom möjligen när det gäller bränsleförbrukningen.

Snittet hittills ligger på 5,8 l/100 km och det är en bra bit ifrån de 4,4 l/100 km som anges i bränsledeklarationen. ”Överförbrukningen” är närmare bestämt 32 procent – och det vållar förstås en viss besvikelse.

Tyvärr funkar inte heller bromsarna som de ska, åtminstone inte i kyligt väder. Bromseffekten är det inget fel på, men de gnisslar lika elakt som man minns att barndomens Volvo-bilar gjorde. Irriterande och knappast värdigt en Mercedes år 2012.

Jag säger det igen – synd på så rara ärtor...

Jaha. Nu har man återigen upptäckt att storstadsluften är farligare än utanför stadsgränsen. Och i en artikel i Dagens Nyheter ”krävs hårda tag mot dieselbilar och minskad trafik”.

Samtidigt är det faktiskt så att utsläppen av avgaspartiklar, koldioxid och kväveoxider minskat kraftigt mellan 1990 och 2007 och i en prognos från Naturvårdsverket (2010-03-31) bedömdes plana ut först vid 2020.

Det är väldigt populärt att räkna ut hur många som dör ”på grund av partiklar” i Stockholmsluften. Det som brukar redovisas i vetenskapliga rapporter, är förkortade liv i månader. Och i den senaste rapporten jag sett, som presenterades våren 2010, också den från Naturvårdsverket, visade siffrorna att år 2000 handlade det om ett förkortat liv för medelsvensken i Mellansverige på 1-2 månader. Och ett scenario för 2020 kanske på 2-4 månader.

Det är klart att man kan räkna om det till människoliv. Det är kanske korrekt statistiskt men ger en skev verklighetsbild. Nämnas bör att det i Europa bara fanns så låga värden i södra Finland, Norge, inre delarna av Spanien och Ryssland.

Ett sätt att förbättra luften i Stockholm är att se till att den trafik som ska ut och in i flyter förhållandevis snabbt. Stillastående bilar, ryckig trafik med många stopp och start, är ingen miljövinst. Och att avgiftsbelägga kringfartsleder verkar ju vara rena rama dårpippin!

Om nu luften är så hälsofarlig – varför anlägga cykelbanor mitt i de allra farligaste stråken? Man borde också fundera över hur skadligt det är att åka T-bana? Redan 2001 gjordes mätningar som visade att PM10 nivåerna var åtminstone fem gånger högre än i gatumiljö. Det bekräftades i en mätning av SLB Analys 2005, som då endast kontrollerade PM10 (partiklar som är 0,01 mm) av 14 metallhalter och ändå landade på över 300 mikrogram/kubikmeter luft.

Håll i hatten – eller snarare håll andan!