30 miljoner tillverkade sedan starten 1974. I snitt 2 000 sålda varje dag i 39 år.

Det är facit hittills för Volkswagen Golf - VW:s mest framgångsrika modell genom tiderna. Jubileet hölls alldeles nyligen och av en slump råkar jag just nu vara i tillfällig besittning av långteststallets knallröda Golf 1.6 TDI.

Har i dagarna avverkat en 100-milatripp med bilen och jag måste säga att det inte är särskilt svårt att förstå modellens populäritet. Den har det mesta man kan begära av en vettig vardagsbil i kompaktklassen, såväl när det gäller köregenskaper och åkkomfort som kvalitetskänsla och praktisk användbarhet.

Egentligen är det inget konstigt med det. VW:s bilutvecklare har haft sju generationer Golfar att fila på och varje ny upplaga har varit bättre än sin föregångare på i stort sett alla punkter.

Fast en viktig detalj verkar ha glömts bort genom åren – och det är däcksbullret. Både Golf V och VI var obehagligt elaka mot öronen på skrovlig svensk asfalt. Riktiga bullerlådor, faktiskt.

I det avseendet är den nya modellen ett jättelyft. Uppenbarligen har VW bestämt sig för att ge Golf en anständig ljudkomfort även när den körs på lite grövre underlag - och det med lyckat resultat. Därmed har en redan bra bil blivit ännu bättre.

Vad som däremot är lite trist med den nya Golfen är att den knappast går att skilja från sin föregångare. Designförändringarna är minst sagt försiktiga (läs: fega!) och det krävs ett vaket öga för att snabbt se skillnaden mellan "sexan" och "sjuan".

Denna ovilja till nya stilgrepp verkar för övrigt vara gemensam för större delen av VW-gruppen. Även Audi och Skoda är ytterst måttfulla när det gäller att förändra sina modeller utseendemässigt.

Men det finns ett undantag inom koncernen och det är spanska Seat. Där verkar designteamen ha friare händer. Fast å andra sidan är det knappast Seat som rosar marknaden inom VW-koncernen.

Så trots allt är det kanske klokast att inte ändra för mycket på ett vinnande lag...

Det är hög tid att generalagenter och verkstäder ser över prisbilden för byte av partikelfilter på dieselbilar. Risken finns att långmilarna annars blir iskalla på begmarknaden.

Vem vill betala 25 000 kronor för byte av filter, som en Honda-bilägare som jag nyligen pratat med, fick en offert på. Och det på en bil som endast rullat drygt 12 000 mil, men som också stod utan garantier.

Tidigare var byte av kamrem den faktura som mest oroade begbilköpare, men det är ingenting mot vad partikelfilterbytena nu kan komma att kosta. Och det här är en prisfråga som gäller hela branschen, inte bara Honda.

Orsaken till att partikelfiltret är så dyrt är att ädelmetallen platina ingår i tillverkningsprocessen. Vissa tillverkare hävdar att filtret är självgenererande och ska hålla bilens livslängd ut, men de löftena får vi ta med en nypa salt. Körningar med korta sträckor kan påverka så att filtret blir igensatt i förtid.

Rengöring av filtren på kemisk väg förekommer och det blir förstås en billigare procedur, men på sikt lär ändå filtren behöva bytas.

Hur gick det då för Honda-ägaren? Jo, efter diskussioner gav Honda med sig och gick med på ett goodwillförfarande, där kunden till slut fick betala 6 473 kronor.

Honda påvisar att detta ska ses som ett separat kundfall, vilket all goodwill bygger på, men att de också är beredd att se över prisbilden. Honda hävdar också att partikelfiltren på nya CR-V har förutsättningar att hålla över tid, eftersom filtret nu sitter närmare katalysatorn och på det viset snabbare kommer upp i arbetstemperatur.

Här gäller det att hela bilbranschen anpassar sig. Svindyra partikelfilter kan få vem som helst att överväga om garantilösa begdieselar med körsträckor på över 10 000 mil verkligen är något att satsa på.

Jag tänkte mig ett svalkande bad härom kvällen, både för mig och vår ”hundvalp”  Oboy. Så det blev en kortare biltur till ett badställe där man kan gå i med en jycke, eftersom det inte är en allmän badstrand och oftast ingen annan där om aftonen.

Mycket riktigt var det tomt på klipporna och på den lilla naturliga sandstranden. Av med tröjan och skorna och så ut i vattnet. Skulle hunden hänga med? Jodå med lite lock och pock och många ”duktig hund” så följde Berner Sennenhannen med mig ut. Det var jätteroligt att se honom ta en simtur för första gången. Efter några minuter ville han upp så det var bara att följa med.

Då fick jag en obestämd känsla av att något inte var som det skulle.  Var tusan hade jag lagt bilnyckeln? Jo, i de nya badbyxornas ficka. Attans!

Jag fick upp nyckeln illa kvickt, drog ut den lilla räddningsnyckeln för att hälla ut vatten. Men där var det nästan tomt. Torkade nyckeln med handduk och ställde den på högkant på den solvarma berghällen.

När det var dags att ta oss hem, informerade jag min fru om att det eventuellt skulle bli en längre promenad hem. Och en tur in till jobbet för mig dagen därpå för att hämta reservnyckeln. Men icke!

Kian startade snällt och har så gjort i fem dagar nu! Återstår att se om nyckeln är helt oskadad och inte börjar krångla efter någon tid. Hade det här vart någon av de första nycklarna med fjärrkontroll hade jag garanterat fått gå!

Här en samvetsfråga som tål att funderas över.

Ska kunden låta en Volvoverkstad åtgärda en sprucken söm på läderklädseln på förarstolen för 6 000 kronor eller låta en privat bilsadelmakare göra det för 300 kronor?

Det är onekligen ett besvärligt dilemma som den här läsaren har hamnat i. Han upptäckte för en tid sedan att en fem centimeter lång spricka uppstått på ryggstödet i sin sex år gamla och välskötta Volvo V70. Problemet här är att sidokrockkudden är inblandad, och att en ny söm kan påverka krockkuddens riktning vid utlösning och eventuellt skada föraren. Volvo hävdar att hela klädseln på ryggstödet måste bytas.

Jag kontaktade Volvos informationschef Bo Larsen som definitivt gav rådet till kunden att låta Volvoverkstaden utföra jobbet. Trådmaterial, typ av söm och avstånd mellan stygnen är avgörande för funktionen och det måste leva upp till Volvos krav. Säkerhetssystemet med krockkuddarna är avancerat och Volvo kan i förlängningen – exempelvis vid en olycka – inte ta ansvar för en "okontrollerad reparation".

Men priset, 6 000 kronor, kan förstås få vem som helst att tveka. Här bör Volvo generellt gå in och ta en stor andel goodwill. Vi vill ju inte ha bilar ute på eftermarknaden där krockkuddarnas funktion äventyras, efter "icke godkända lagningar".

I efter hand, visade det sig, gick Volvo med på en prisreduktion till 3 000 kronor.

Obama har varit här här och stockholmarna fick för en dag uppleva Obama-effekten. Och då tänker jag på unikt halverade utsläppsvärden längs de mest trafikerade gatorna, också det ett slags ”Once In A Liftetime”.  Stockholmarna tog polisens varningar om trafikkaos på allvar.

Jag brukar oftast gå till jobbet, en välbehövlig promenad på en halvtimme, och jag kan intyga att det aldrig tidigare varit så lugnt på St Eriksgatan i rusningstid som igår. När jag gick samma sträcka för några timmar sedan var allt nästan som vanligt igen, frånsett att polisen fortfarande bevakade St Eriksbron, men nu utan spikmatta.

Klart var i alla fall att stockholmarna igår till stor del lämnade bilarna hemma, åkte tunnelbana eller jobbade hemifrån, eller om folk helt enkelt tog ledigt.

Drygt 2 000 poliser och säkerhetsexperter lär ha varit utkommenderade och säkerhetsnotan, sett till Obamas besök i Oslo häromåret, kan landa på över 160 miljoner kronor, enligt Dagens Industri. Om vi också räknar med produktionsbortfall på grund av förhindrade kommunikationer lär slutnotan bli ännu högre.

En fråga som man osökt ställer sig; varför kan inte statsbesök och politikermöten ske i anslutning till Arlanda, kanske på flott konferenshotell i Upplands Väsby? Tänk vad mycket vi skulle vinna på det.

Det vi förlorar är förstås anseendet. Hela världens blickar har varit riktade mot Stockholm en sådan här gång, och då tas tillfället i akt att marknadsföra huvudstaden från den bästa sidan. Och då funkar det uppenbarligen inte med bilder från Upplands Väsby.

Jag antar att du vet var du har din bils registreringsbevis, men pappren ligger väl inte i handskfacket?  Åtminstone den gula delen med siffran 2 bör du omgående låsa in på ett säkert ställe. Annars kan det gå som för en kille i södra Sverige som nyligen annonserade ut sin bil på Blocket. Det kom en intresserad köpare som ville provköra. Av någon anledning följde säljaren inte med. Köparen kom aldrig tillbaka med bilen.

I handskfacket låg hela registreringsbeviset, båda pappren. Några dagar senare kom ett brev med beskedet att bilen bytt ägare. Lurendrejaren hade förfalskat den äkta säljarens namnteckning och hittat en egen köpare som betalade över 60 000 kr för bilen.

Den bestulne bilägaren är blåst på både bil och pengar. Köparen hävdar givetvis att han varit i god tro när registreringsbeviset fanns med då affären gjordes upp. Då är det svårt att häva köpet.

Polisen är inte särskilt intresserad av sådana här fall. Det finns viktigare saker att utreda och saken blir extra knivig eftersom registreringsbeviset med ägarbytet var ifyllt i god – om än falsk – ordning. Biltjuven visade sig dessutom vara jagad av kronofogden för andra skumraskaffärer.

– Om du ska sälja din bil, gå till en MRF-ansluten handlare. Du kanske får lite mindre betalt för bilen, men det är säkra pengar, säger Katrineholmsjuristen Greger Larsson som försökt hjälpa många olyckliga som kraschlandat i bilaffärer.

Väljer du ändå att sälja privat ska du alltid följa med på provkörningen men låt inte det gula registreringsbeviset göra det!

I morse passerade jag en lastplats på väg till jobbet från gymmet.  På den gulmarkerade delen av gatan får man inte stå från klockan 07.00 på morgonen. Och det är en tydligt utmärkt lastplats, med skylt och nymålad gul färg. Det stod ändå två privatbilar där.

Därmed hindrade de en lastbil som väntade på att få komma in och fälla ut stödben och sedan göra sitt jobb. Lastbilschauffören hade i stället fått köra upp på en refug för att inte stå i vägen för bussar och bilar.

Den ene bilägaren kom kutande fem över sju och bad chauffören av lastbilen om ursäkt. Inget mer med det.

Men bil nummer två stod kvar. Det var en svart Audi A5. Och klockan tickade på. Till slut kom två P-vakter glidande och uppmärksammade situationen. Det dröjde inte länge förrän det satt en liten gul lapp under ena vindrutetorkaren. Boten löd på 1 000 kronor.

Men det hjälpte ju inte den här chauffören och hans medhjälpare vars arbetsdag fick en käpp i hjulet av denna Audiägare. Jag frågade varför inte P-vakterna lät bogsera bort bilen. Den stod ju uppenbarligen fel och hindrade dessutom två personers yrkesutövning.

Men det är ganska besvärligt att få en bil flyttad fick jag veta. På privat tomtmark måste bilen ha lappats fem gånger och ett brev skickats till ägaren efter sju dagar. Därefter kan Trafikkontoret besluta om flyttning av fordonet. Oftast måste polis kontaktas. Nu skedde inte det. Däremot lyckades Parkeringsbolaget få tag i ägaren, ringde honom och bad denne att flytta bilen.

Han kom också löpande klockan 07.50, smet in på förarsidan av Audin, startade och drog iväg.

Detta retade förstås samlingen av personer som nu stod på trottoaren.

– Han kunde ju åtminstone ha kommit fram och bett om ursäkt och inte bara smitit iväg, menade lastbilschauffören.

Och jag håller med. Det var fegt! Den enda påföljden är att han får punga ut med 1 000 kronor. Mycket pengar för de flesta, kanske inte för denna ägare, men sannolikt kännbart för de som drabbades.

Sensmoral: Respektera P-förbud vare sig det handlar om platser för rörelsehindrade, Taxi, förhyrda p-platser, lastplatser eller andra!

Har precis börjat samla ihop bilarna till mitt nästa test. Det går i lågprisets tecken och bland annat ska vi granska rumänska Dacia Sandero.

Dacian är (nästan) stor som en VW Golf, men kostar betydligt mindre. Med högsta utrustningsnivå Ambiance och en trecylindrig bensinturbo på 90 hk under huven går Sandero på 89 900 kronor. Sedan får man lägga till ytterligare 7 000 kronor för ljudanläggning och luftkonditionering. Men ändå - 96 900 kronor för en sprillans ny och hyfsat stor bil måste betraktas som rena fyndpriset.

Frågan är hur Sandero står sig när man på allvar börjar syna den i sömmarna. Besked om den saken ges i nummer 15 av papperstidningen. Där jämförs Dacian dessutom med två av sina närmaste konkurrenter.

Det skrivs mycket om cyklister och gående. Å ena sidan är den fotdrivna förflyttningen lösningen på trafikeländet, å andra sidan får vi läsa rapporter om hur osannolikt många som skadas. Vanligast bland cyklister är tydligen singelolyckor.

Förvånansvärt få gående skadas av cyklister – trots allt. Med tanke på hur somliga beter sig. Många cyklar förbi bilar som stannat för att släppa över gående och kör slalom mellan fotgängarna på övergångsstället.

Jag blir förfärad när jag ser hur hänsynslöst en del beter sig. Man kan ju verkligen vara glad över att de inte kör bil.

En annan sak som bekymrar är politikers uttalanden om att man ska tillåta cyklister att cykla mot rött och mot trafiken på enkelriktade gator. Det kan ju inte vara riktigt vettigt. Å andra sidan behöver man inte göra den uppluckringen av trafikreglerna. En stor del av det cyklisterna struntar ju redan i rödlysen.

Jag är lite kluven i cykelfrågan eftersom jag själv gillar att hoja. Men man måste ju hålla sig till reglerna och dessutom hålla koll i trafiken. Det måste jag tillstå att cykelbuden visserligen bryter mot de flesta regler – men de jag sett i Stockholm verkar i alla fall hålla koll på trafiken. Där brister det hos många cyklister och fotgängare, bilister också för den delen.

Men ska trafikmaskinen i våra storstäder fungera, måste alla köra efter samma regler och hålla koll på varandra. Man kan inte tro att när jag går ut på övergångsstället behöver jag inte titta till vänster, höger och vänster igen. Det lär vi våra barn – hoppas jag. Men vuxna måste också se sig för och söka ögonkontakt vid möten.

Som cyklist är du en oskyddad trafikant. Håll koll! Använd hjälm. Och var lika hänsynsfull mot fotgängare som du tycker att bilister ska vara mot dig!

Läs gärna 2 kapitlet 1 § i Trafikförordningen!
 För att undvika trafikolyckor skall en trafikant iaktta den omsorg och varsamhet som krävs med hänsyn till omständigheterna.

Nu är jag tillbaka i vardagslunken efter den härliga testveckan i Danmark där vi hade 28 bilmodeller i sammanlagt ett 70-tal varianter att välja mellan.

Jobbarkompisarna har frågat vilken bil jag tyckte bäst om av alla. Porsche Cayman, Jaguar F-Type och Maserati Ghibli får ursäkta men för mig var den häftigaste bilen utan tvekan Tesla Model S.

Att stampa på gaspedalen i Teslan var en upplevelse som går utanpå det mesta i bilväg. Med ett batteripack på 85 kW och en elmotor på 416 hästkrafter (310 kW) gör bilen noll till hundra på 4,4 sekunder! Vridmomentet på 600 Nm utvecklas ju direkt så det känns verkligen som att slungas iväg genom luften med våldsam kraft. Därtill nästan ljudlöst.

Tesla har dessutom den läckraste instrumenteringen av alla nya bilar. Mitt på instrumentpanelen sitter en jättestor skärm, 17 tum, med kristallklar skärpa där man kan styra en massa funktioner (karossens frigångshöjd till exempel) och även titta på nyheterna på Vi Bilägares hemsida om man så vill.

Det känns verkligen som om framtiden hade flyttat in i Teslas stora kupé. För stor är den. Karossen är nära fem meter lång. Elmotorn tar inte stor plats och batterierna ligger under golvet så det finns plats för sju personer, varav två barn på ett bakvänt säte i bagageutrymmet.

I Tesla kände jag mig aldrig orolig för räckvidden. När jag gav mig av på mina provturer visade räckviddsmätaren vanligen över 40 mil. I andra elbilar vågar man knappt trycka på gasen, men Tesla kunde köras fort och hårt och det tål den verkligen – den är mycket välbyggd och vridstyv och det tunga batteriet ger en låg tyngdpunkt. Vore alla elbilar lika roliga, körsäkra och praktiska som Tesla skulle nog fossildriften snart hotas.

Men det är förstås ett aber med Tesla. I Norge – som är Teslas näst största marknad efter USA – kostar billigaste Tesla Model S 563 000 kronor, vilket är 625 000 svenska. Den kommer att bli dyrare i Sverige. Så för mig blir Teslan bara en drömbil som jag hade lyckan att få köra några mil på Jylland.

Jag har tillbringat den senaste veckan i Vi Bilägares ljuslabb. Där har jag suttit med ett antal tänger och flatstift, klämt och kopplat extraljus till vår transformator.

Sedan har det testats minsann. Det svåraste är att justera ljusen optimalt för mätningen. Ljuskäglans topp måste ligga precis efter vägen så att man får ut maximalt möjliga räckvidd. En stor hjälp är att jag kan kolla på ljuskäglan från sidan. Då vet jag om jag lyckats eller måste mäta om. Det är faktiskt lättare att ställa in ljuset när det sitter på bilen. Då vinklar man lysena så som man vill ha dem.

Extraljus betraktas vad jag förstår som en lyx av många bilägare. Bilen är ju utrustad med strålkastare! Ska inte det räcka?

Jo, det kanske det gör om man anpassar hastigheten efter siktsträckan. Men det stora problemet är ju området strax vid sidan av vägen. Och Norden är unikt genom vår förhållandevis glesa trafik, tuffa klimat och vår mängd av vilda djur. Det är inte det första biltillverkare tänker på när billjuset konstrueras!

Kör man ofta i mörker och där trafiken är gles, kan bättre ljus exempelvis rädda oss från att köra på något av våra vilda djur. Och man behöver bra ljus för att snabbt identifiera om det är ett djur som kommer utrusande mot vägen.

Min erfarenhet är att mörkerkörningen blir mindre tröttande och säkrare med bra ljus.

Jag tycker man kan se kostnaden för extraljus som en slags försäkringspremie. Den är trygg att ha.

Moderna bilar klarar allt mer på egen hand och inom bara några år kommer sannolikt den första självkörande bilen. Men redan nu finns en rad smarta system som hjälper föraren att klara allehanda besvärliga manövrer.

Ett exempel är den automatiska parkeringshjälp som allt fler tillverkare erbjuder som tillval för en ganska billig penning - oftast handlar det om några tusenlappar. P-systemen hjälper föraren att ratta in bilen på betydligt trängre fickor än man tror är möjligt.

En perfekt extrautrustning för alla som känner sig lite osäkra på fickparkeringens ädla konst! De mest avancerade systemen hjälper även föraren ut från trånga p-luckor och kan dessutom parkera på p-rutor som befinner sig vinkelrätt mot bilen.

Men vilka tillverkare erbjuder de mest prisvärda p-systemen? Det har jag bestämt mig för att ta reda på och är just nu i färd med att samla in ett antal olika bilar för ett test senare i veckan.

Må bästa p-system vinna!

Jag var på ett seminarium för några dagar sedan, arrangerat av branschorganisationen Bil Sweden, på temat ”vikten av att serva och reparera bilen rätt”. Det är klart att stora mäktiga Bil Sweden är mån om att framföra budskapet att bilen ska servas på auktoriserad märkesverkstad, och med respektive märkes originaldelar och oljor, för att kunden ska känna sig trygg och säker.

De fria och obundna verkstäderna, som gör väl så bra jobb – och oftast till lägre priser – var inte inbjudna till paneldebatten. Jag hoppas att närvarande konsumentvägledare från olika kommuner i landet inte blev helt hjärntvättade.

EU-kommissionen har som bekant slagit fast att fri konkurrens ska råda och att kunden har rätt att vända sig till vilken seriös verkstad som helst, som jobbar med klassade originaldelar, utan att garantierna ska förfalla.

Konkurrens är bra, det tjänar vi konsumenter på i alla lägen.

När man som jag sitter tre kvart i bilköer varje morgon hinner man se många bilar. De fulaste jag vet är BMW X6 och Nissan Micra Cab, men i morse hittade jag ett par till som platsar i bildesignens bottenlista. Först kom jag i kapp en liten bil som liknade en pappkartong som stått ute i oväder.

Jag kollade upp vad det var i bilregistret. Det var en Dacia Logan, sedanmodellen med vanlig bagagehäck. Att någon frivilligt vill betala pengar för något så jämmerligt är en gåta. Bilen ifråga var direktimporterad och dessutom från 2007, så vi riskerar inte att se så många fler. I Sverige har den lilla fulingen aldrig sålts, tack och lov. 2009 gjorde Dacia om designen lite, men någon skönhet har Logan ändå inte blivit.

En stund senare körde jag om en Suzuki X-90. Har den bilen verkligen varit meningen eller är det ett skämt som av misstag hamnat i produktion? Bilen ifråga hade Lettiska nummerskyltar och där går det uppenbarligen att sälja vad som helst.

I morgonköerna såg jag ännu en ovanlig syn; en ny Saab 9-5. Den var vit och jag kom osökt att tänka på Moby Dick, den vita valen.

Vi fick testköra tre nya däck från Continental häromdagen. Det var för övrigt en av de mest tekniskt avancerade upplägg på en provkörning som jag någonsin varit med om.

Vi fick bland annat köra ett jämförande bränsletest på avstängd landsväg, där vi med sanslös noggrannhet fick fram bränsleförbrukningen för ett lättrullande Ecodäck jämfört med ett prestandadäck byggt för bästa grepp på vått och torrt.

Våra egna körningar visade på en genomsnittlig skillnad av 5,83 l/100 km för ecodäcket mot 6,25 l/100 km för prestandadäcket.

Vid körning på våt handling var skillnaderna inte uppseendeväckande. Ecodäcket hade acceptabla egenskaper, även om prestandadäcket naturligtvis gick fortare. Men det kanske finns en gräns för hur mycket säkerhet får kosta för miljön.

Det går säkert att göra en bil som klarar att blåsa in i en bergvägg med 150 knyck utan att någon dör. Men hur mycket skulle den kosta? I drift och för miljön.