Det har uppstått en ny sport. Den går ut på att försöka springa över gatan trots att bilarna har grönt ljus. Antingen så kutar utövarna över innan det blivit rött för bilisterna.  Eller så försöker någon optimist rusa över när alla andra gående stannat för röd gubbe, men sekunden innan bilarna hinner starta.

Riktigt spännande är det att ge sig ut på övergångsstället mellan bilar när gubben fortfarande är ”illröd”. Jag gjorde misstaget att tuta till på en snitsigt klädd dam som jag lyckades undvika tack vare bra däck och bromsar. Jag tutade mest för att jag blev rädd, inte för att jag var arg.  Hennes reaktion blev att vifta med knytnäven och skrika något åt mig som jag inte hörde.  Och det var väl lika bra det.  Det var ju självklart mitt fel. Eller så blev hon också rädd.

Och att tuta hjälper ju egentligen inte. Det bästa är att stå på hejdarna eller vrida på ratten. Köra på någon är ju det sista man vill vara med om. Kan ingen förbjuda den här sporten - nu?

Att bli påkörd fredagen den 13 är visserligen inte sämre än någon annan dag.  En människokropp som dunsar in i en bil är tillräckligt illa när det än sker!  

Sitter just nu och filar på en jäkligt spännande artikel om moderna bilars bränsleförbrukning. Eller rättare sagt överförbrukning.

Jag har tittat på bilarnas deklarerade förbrukning och jämfört den med vad de faktiskt drar när de körs i verklig svensk trafik. I många fall är det så man häpnar…

De bilar jag har använt för undersökningen är våra egna långtestbilar - från år 2000 och framåt. Totalt handlar det om 61 modeller som tillsammans rullat nästan 250 000 mil i ur och skur, sommar som vinter.  

Så det är gedigna fakta som ligger bakom min granskning. Men resultatet avslöjar jag inte här, utan det kommer i nästa papperstidning (nr 7). Däremot kan jag redan nu lova att det blir en både intressant och upprörande läsning.

Själv kan jag inte undgå att fundera lite över vad bränsledeklarationen i sin nuvarande form är till för, med tanke på de horribla överförbrukningar vi i flera fall noterat.

När Nico Rosberg i söndags vann Kinas GP skrevs Mercedes-historia, första F1-segern sedan 1955. Mercedes har i modern tid vunnit VM som motorleverantör (McLaren), men med renodlat Mercedesteam var det alltså 57 år sedan det senast begav sig.
Mercedes och dess motorsporthistoria är ödesmättad. Såg häromveckan en helt lysande brittisk dokumentär på TV10 om den fruktansvärda olyckan under 24-timmars på Le Mans 1955 där 83 människor fick sätta livet till.

Mitt framför huvudläktaren uppstod närkontakt mellan Pierre Leveghs Mercedes 300 SLR och Lance Macklin i en Austin Healy som var på väg att varvas. Mercedesen slungades ut i publikhavet där flera människor halshöggs av omkringflygande bildelar. Det mest oerhörda i sammanhanget är att loppet aldrig flaggades av. Mercedes som ställde upp med totalt tre bilar tog dock beslut efter ytterligare åtta timmars körning att dra sig ur och att lämna motorsportscenen.

Det dröjde ända till 1999 innan Mercedes på nytt var redo för Le Mans. Jag var själv på plats när historien på ett kusligt sätt höll på att upprepas. Alla drog vi efter andan vid depåområdet när storbildsskärmen visade att Peter Dumbrecks Mercedes SLR for till väders före Indianapoliskurvan efter att ha hamnat i baksuget efter en Toyota GT One. Bilen snurrade runt två och ett halvt varv i luften innan den landade på hjulen vid sidan av banan i en liten skogsglänta, där det lyckligtvis inte fanns någon publik. Till saken hör att Mercedes redan i kvalet hade problem med downforce på framvagnen och rimligtvis borde ha avstått start. Efter Dumbrecks flygtur drog sig Mercedes omedelbart ur tävlingen.

Det är lätt att förstå att Rosbergs seger i söndags betyder mycket för alla Mercedes-fans, allra helst för dem som fortfarande har den ödesmättade motorsporthistorien i minne.

205, 206, 207 – och nu 208. Vi testar i skrivande stund den senaste upplagan av Peugeots genom tiderna mest framgångsrika modellserie.

Såväl 206:an som 207:an har under många år legat i topp bland Europas mest sålda bilar. Frågan är om nya 208 har vad som krävs för att leva upp till sina föregångares försäljningsframgångar.

I vårt test ställer vi den nya Peugeoten mot klassens lilla finlirare, Audi A1 Sportback, och den mer vardagliga (men mycket dugliga) Suzuki Swift.

Hur klarar 208:an den matchen? Något svar kan jag förstås inte ge i det här blogg-inlägget. Testresultatet får du istället läsa om i nummer 9 av papperstidningen.

Men jag kan i alla fall avslöja att 208:an är överlägsen sina testkonkurrenter på en punkt. Och då handlar det om det som franska bilar av tradition brukar vara bäst på...

Nu har jag blivit en ännu mer inbiten bilist, för att använda allmänna kommunikationer är ett enda vågspel. Det fick jag erfara i går. Jag hade planerat en rask resa till Göteborg och hem igen. Allt skulle hinnas med under en vanlig arbetsdag. Men så blev det inte.

Mitt X2000 började inte röra sig från perrongen på Stockholms Central förrän nästan en timme efter rätt avgångstid. Som vanligt hade en kontaktledning  pajat någonstans.

Istället för att åka kortaste vägen (via Katrineholm) mot Göteborg måste tåget ta vägen över Västerås. Det var det inte ensamt om. En långsam tågkö sniglade sig västerut med ideliga stopp vid rödljus medan jag och medpassagerarna tittade på våra klockor och bet på naglarna.

Jag kom fram till Göteborg mitt i eftermiddagsrusningen. Alla gator var proppade och till råga på allt ösregnade det. Taxichauffören gjorde tydligen sitt första pass i stan, för han körde fel på väg till Volvo. Som tur var hittar jag lite och kunde dirigera taxin rätt. Jag var rätt utmattad när jag var framme. Resan hade tagit över sju istället för fyra timmar.

Men sen blev det roligare! Utanför Volvos besökscentrum väntade en ny V40. Den tog mig hem på exakt den tid som navigeringsdatorn kalkylerat med.

V40 D2 ska nu få visa vad den går för mot BMW 116d och Lexus CT200h. Jag har bokat en racerbana……

Det är snabba ryck i biltestarbranschen. Jag hann nätt och jämnt tillbaka från semestern innan det var dags att kasta sig ut på vägarna med ett knippe nya friska testobjekt.

Med på resan fanns också nytt friskt biltestarblod i form av bilmångkunnige Calle Carlquist, som efter en kortare inkörningsperiod kommer att förstärka testlaget med sin vassa och välskrivande penna.

Bilarna vi hade med oss den här gången är på flera sätt olika men har en sak gemensam; de är tänkta att sätta lite guldkant på tillvaron för sina ägare. Alla tre har också har korthuggna modellbeteckningar – A5, DS5 och CC – och är byggda med en dos extra snits i karosslinjerna.

Allra mest har Citroëns formgivare tagit ut svängarna. Den nya DS5-modellen är designad in i minsta detalj, såväl på ut- som insida. Men även Audi A5 och Volkswagen CC (Passat är numera struket ur modellbeteckningen) utmärker sig med elegant svepande yttre former.     

Frågan är vilken av de tre ”guldkantsbilarna” som förgyller vardagen bäst. Svaret får du i Vi Bilägare nummer 12/2012, som finns i kiosken den 11 september.

Så håll ut!

Sedan laddaren till långteststallets Opel Ampera plötsligt gav upp har vi varit tvungna att köra bara på bensin. Det känns helt avigt. Fördelen med eldrift är ju då helt borta.

Dessutom är bränsletanken förhållandevis liten, så till blir ganska täta besök på macken, jämfört med tidigare. Normalt klarar jag arbetsresorna på bara el och det är ju en helt annan femma. Det känns till exempel rätt OK att glida fram med låg nivå och med inga utsläpp alls i vart fall inte just där jag råkar köra.

Laddaren gav upp 24 augusti och två nya beställdes omgående. Under tiden är det rätt frustrerande att se hur livstidsförbrukningen av bensin sakta kryper upp från 3,2 l/100 km till för närvarande 3,4 l.

Å andra sidan kan man säga att tack vare plugin-tekniken så kan man fortfarande använda bilen.  Och Ampera fungerar fortfarande som en hybrid. Den drar visserligen enligt färddatorn för närvarande 6,0 l/100 km. Men med bara eldrift hade bilen varit parkerad och blivit stående (vilket nog somliga anser vore allra bäst).
 

Det är ingen ände på alla kombikamper som vi biljournalister utkämpar. Nu är det dags igen. Arenan har varit lyften hos rostskyddsexperten, det dunkla ljuslabbet och flygfältet i Hagfors.

Kombattenterna är den här gången BMW 320d, Mercedes 200 CDI (fast vi hade helst velat ha en 220, men någon sådan fanns inte hos pressavdelningen) och Volvo V60 D5. Behöver jag tillägga att det är fina dagar på jobbet?

Extra kul var det att åka till och från Hagfors, för vi har hittat några riktigt läckra vägslingor i Bergslagen. En bil utmärkte sig så de övriga två snart såg baklyktorna  försvinna bort i skogen. Den ligger bra till även på andra sätt i den här kombikampen. Gissa vilken?
 

Man upphör aldrig att förvånas över vissa medtrafikanter och den aggressivitet, eller snarare brist på tålamod, som vissa visar. Körde på Autobahn helt nyligen, sträckan Hamburg-Flensburg.

Ibland blir det ju tvåfiligt och ibland måste farten tas ned rejält när långsamtgående fordon ska köra om andra långsamtgående fordon. Jag körde ytterfil och närmade mig en sådan kortege och sänkte förstås hastigheten. I backspegeln ser jag en fet Merca som dyker upp, och plötsligt blinkar på att jag ska flytta på mig till innerfil, när jag är så gott som framme vid den långsamtgående karavanen. Jag duttar till på bromsen, för att markera att jag ogillar förarens tilltag.

Det dröjer säkert flera minuter i långsamt tempo innan vi kommit förbi långtradarna och på nytt kan öka farten. Jag går tillbaka till innerfil – och då svischar förstås Mercan förbi. Tro inte att föraren hade coolat ned sig under de här minuterna, nej, snarare tvärtom. Jag får fingret så det bara stänker om det.

Man kanske inte ska hetsa upp sig i onödan – men om jag uttrycker mig snällt: ”Fy för sådana medtrafikanter”, så förstår ni vad jag menar.

Har precis kommit hem igen efter en vecka i biltestarnas Mecka. Jag talar om sammandragningen av Årets Bil-kandidaterna i danska Tannisby.

Bättre än så kan man inte ha det som motorjournalist. Massor av bilar samlade på ett ställe – det är bara att köra och utvärdera så mycket man orkar och hinner.

Men nu är jag tillbaka i den grå vardagen och sitter fast förankrad bakom datorn och plitar på nästa test. Det handlar om tre fyrhjulsdrivna skogsmullar i lite olika prisklasser ur VW-gruppens sortiment. Alla har modellbeteckningar som börjar på ”All”; Skoda Superb Alldrive, VW Passat Alltrack och Audi A6 Allroad.

Frågan är vilken som ger mest för pengarna. Inte helt lätt att utreda och jag har inget svar på den saken än. Bästa köp kan utses först när alla ekonomiska och andra egenskaper analyserats och vägts samman och så långt har jag inte hunnit än.

Men en sak är helt klar. Ser man enbart till själva bilen kör Audi A6 Allroad ifrån sina båda testkonkurrenter på i stort sett alla punkter. Audin imponerar stort, både på landsvägen och på mer svårframkomligt underlag. En fantastisk bil, kort sagt.

Fast priset är förstås också ganska fantastiskt. Vårt testexemplar gick på nästan 650 000 kronor, och då hade bilen ändå den klenaste V6-dieseln på 204 hk.

Hur det slutligen gick i ”Allbils”-testet får du reda på i mitten av november. Då publiceras resultatet i papperstidningen.

Sitter just nu och filar på en rapport om hur våra fem långtestbilar skött sig hittills i år. Den ska gå i nästa nummer av papperstidningen och kommer förstås att handla en hel del om bränsleförbrukning - eller rättare sagt överförbrukning.

Dagens bilar blir ju bara snålare och snålare, men samtidigt ökar klyftan mellan den förbrukning som anges i bränsledeklarationerna och den som uppnås i verklig trafik. En skillnad på 30-40 procent (!) är ingen ovanlighet och då blir man som kund förstås rejält besviken.

Om man köpt en bil som officiellt ska dra 4,5 l/100 km och den i verkligheten suger i sig 6,5 l/100 km kan man inte känna sig annat än lurad – och så är det exempelvis med långteststallets Hyundai i40. Den har under de drygt 3 000 mil som hittills avverkats gjort av med hela 44 procent mer diesel än vad som anges i bränsledeklarationen. Det är givetvis långt över gränsen för det acceptabla.

Märkligt är också hur bilbranschen närmast missbrukar bränsledeklarationens siffror i sin marknadsföring. Kolla in annonserna för nya bilar så förstår ni vad jag menar. Där anges ofta helt ogenerat den deklarerade siffran som bilens faktiska förbrukning.

Samma sak händer om du går in till en handlare och frågar vad din tilltänkta bil drar. I nio fall av tio kommer han/hon med all sannolikhet att hänvisa till bränsledeklarationen, utan att säga ett ord om att det handlar om en ren och skär laboratoriesiffra.

Fast det är ju precis vad det är. Deklarationen grundar sig på en laboratoriekörning på rullande landsväg, enligt en noga fastställd EU-körcykel. Denna har dock inte särskilt mycket att göra med hur mycket bilen drar och släpper ut när en används i verklig svensk trafik och klimat.

Deklarationen är enbart till för att kunderna ska kunna jämföra olika modellers förbrukning/utsläpp när bilarna körda under exakt samma förhållanden. Och det är i grunden en god tanke – om den bara inte missbrukas.

Självklart borde man kunna kräva att det i all marknadsföring och direktkontakt med kunderna tydligt informeras om vad de officiella förbrukningssiffrorna egentligen står för och att man i verklig svensk trafik får räkna med minst 10-20 procents högre förbrukning.

Ett annat önskemål är förstås en EU-körcykel som stämmer bättre med verkligheten. Men i avvaktan på en sådan borde branschen hålla sig för god för att vilseföra sina kunder genom att inte säga hela sanningen...

Det växlar snabbt i biltestarbranschen. Mellan stort och smått, till exempel.

Har precis blivit färdig med ett test av nya Audi A6 Allroad, som kommer i nr 16 av papperstidningen.

Audin är en bjässe på nästan fem meter och väger uppemot två ton. Priset är också skyhögt. Vår testbil, med lite extra lull-lull, gick på 640 000 kronor! Nästa uppgift blir att blir att jämföra tre mikrobilar, hälften så tunga och bara en sjättedel så dyra som Allroad.

Har precis varit och plockat upp en Toyota Aygo, som tillhör veteranerna i storleksklassen. De två utmanarna i mikrobiltestet är av betydligt modernare snitt. Men vilka de är berättar jag inte här, utan först lite senare.

Testet ska inte publiceras i papperstidningen förrän i mitten av december. Men ni får gärna gissa vilka bilarna är!

Det skulle bli ett vanligt mikrobilstest - men blev istället nästan ett vintertest.

Så kan det gå när vädergudarna är på det humöret. Först bjöd de på torrt och fint underlag, därefter på elakt snöglopp med läskigt moddiga vägbanor. Senare blev det minusgrader och lönnhalka, men stundtals också riktigt fint vinterföre.

Vår lilla testkaravan fick med andra ord känna på ett knippe minst sagt skiftande väglag under expeditionen mot "specialsträckorna" i södra Dalarnas rallyskogar. Därmed fick vi också chansen att utvärdera bilarna under betydligt besvärligare förhållanden än vi trott från början.

Helt perfekt, enligt min mening. Ju värre yttre omständigheter, desto större krav ställs på bilarna. Och det i sin tur leder i slutändan till ett gedignare testresultat.

Så för mig är det bara att säga; tack snälla vädergudar för busvädret!

Bilarna vi hade med oss då - vilka var de? Jag var lite inne på det i min förra blogg, där jag avslöjade att Toyota Aygo var en av testkandidaterna. De övriga två är Skoda Citigo och Kia Picanto. Alla tre är bensinare och alla har trecylindriga motorer på runt 70 hästkrafter.

Må bästa bil vinna!

(Vilken det blir avslöjar vi dock inte förrän i nummer 18 av papperstidningen, som kommer ut i mitten av december).

En liten måndagsgåta kan väl vara på sin plats? Bilden är suddig av regn- och ruskväder, men redan på håll såg jag att där på Ynglingagatan nedanför redaktionen stod ju en… ja, vadå?

Den svarta bilen med kromblänket hade något bekant över sig, men vad? Senaste VW Jetta, tänkte jag vid anblick av bilen bakifrån, men så var det ju inte alls. Den här modellen säljs inte i Sverige. Inte ännu i alla fall, ska tilläggas. Märket är en framgång på senare år – men vad heter modellen? Var så goda att gissa!

Sitter just nu och knåpar med presentationen av nästa års långteststall – det 27:e i ordningen sedan starten.

De fem bilarna är förstås redan utvalda och beställda och rullar inom de närmaste veckorna in i redaktionsgaraget. Första uppdraget för dem blir det krävande vintertestet, som i år körs i norra Värmland. Startskottet för det äventyret går den 7 januari.

Fast innan färden ställs nordväst ut ska bilarna dekaliseras och fotograferas på hemmaplan. Dessutom ska jag försöka ragga ihop alla fakta om dem, plus kostnader för inköp och eventuell extrautrustning. De uppgifterna blir sedan underlag för den första stora artikeln om 2013 års långteststall, där varje bil kommer att redovisas utförligt.

Men vilka de fem bilarna är kan jag inte avslöja här, den godbiten ska sparas till januarinumret av papperstidningen. Vad jag däremot kan säga är att jag tycker att vi fått ihop ett spännande stall den här gången också; en kombi, en suv och tre lagom stora vardagsbilar med lagom stora motorer.

Fritt fram för gissningar!