Musiker som ger sig ut på vägarna har man ju hört talats om. Då brukar det handla om en turnébuss. Men det här är något annat.

Filmen visar ett Moskvaband som lastat upp trumset, gitarrer och förstärkare på en ombyggd motorcykel med sidovagn. Ute i trafiken, mitt i farten, bjuder de på konsert.
 
Säkert? Knappast. Men skoj.

Det är något speciellt när en ny tidning föds. Och det blir allt märkvärdigare med nya papperstidningar i dessa tider när alltmer flyttas till nätet.

I onsdags var jag på en releasefest för en ny tidning i svenska tidningshyllor, Top Gear på svenska. Tidningen är en avläggare till det populära motorprogrammet i BBC med samma namn och ges ut i ett stort antal länder.

Innehållet består i huvudsak av översatt material och det är klart att läsa tv-programledaren Jeremy Clarksons krönika på svenska... då går någonting förlorat.

Men det verkar inte vara något fel på självförtroendet hos de ansvariga för tidningen. Ingen presentation av vare sig Clarkson, Hammond eller May som krönikörer. Inte heller av fenomenet ”The Stig”. Alla förutsätts redan känna till det mesta om Top Gear.

Nu låter det här lite som ”surt sa räven...” men jag tycker faktiskt att det är spännande med ännu en biltidning. Frågan är väl om marknaden köper den? Det råder ju inte precis någon brist på alternativ för tidningsläsande bilfantaster. Och en engelsk tidning på svenska..?

Jag ger Top Gear ”one year”.

Apropå att en ny biltidning, Top Gear, kommit ut i Sverige. Konkurrensen hårdnar och då gäller det att övertyga om att man är bäst. Teknikens Värld påstår oblygt att tidningen innehåller "Allt om bilen" och på hemsidan lovar man "Snabbaste motornyheterna" och "Bästa biltesterna".

Det är oklart hur man mätt och kommit fram till detta.

Automotor&sport slår fast att den är "Sveriges hetaste biltidning!" och att man har "Sveriges bästa bilsajt". Även i det här fallet verkar påståendena vara synnerligen gripna ur luften.

På Vi Bilägares förstasida står det "Sveriges största biltidning". Det är ett obestridligt faktum.

Galningar finns det gott om, även i Sverige. Ta till exempel den här killen som under den gångna helgen hoppade över en framrusande Lamborghini Gallardo i en förort strax norr om Stockholm. Se själva på filmen.

Jag har svårt att bedöma bilens hastighet, men det ser ut att gå ganska fort. En sak är i alla fall säker: ett misslyckande hade gjort ont.

En hel del bilister kör för fort, men inte alla. En grupp som vanligtvis håller sig inom hastighetsgränserna är de som kör med grönvit skylt där bak.

På nyårsafton fick polisen i Gävle se just en sådan skylt i en hastighetskontroll. Mor och son var ute och övningskörde. På en 30-sträcka. I 70 km/tim.

Ansvarslöst. Idiotiskt. Ja, allt det där.

”Vid övningskörning är handledaren att anse som förare och blir därmed ansvarig för de överträdelser som eleven gör”, låter polisen hälsa via sin webbplats.

Morsans körkort? Det rök förstås all världens väg.

Brännebrona heter en märklig byggnad längs E20 i Västergötland. Det var cementkungen Ernst Skarp som på 60-talet lät bygga ett motell vars arkitektur, kallad Googie, inspirerats av Apollokapslar och prärievagnar. Tanken var att det hela skulle se så märkligt ut att bilisterna lockades att stanna till.

Det har bilisterna inte haft mycket för det senaste året. Motellet stod tomt under 2008 och risken för rivning blev överhängande. Nu finns dock en ny ägare som vill renovera motellet.

I förra numret av tidningen Riksettan föreslog redaktören Jörgen Persson K-märkning av Brännebrona, vilket skulle innebära att motellet bevaras för framtiden.

Nu verkar det som om Riksettans föslag blir verklighet. Västergötlands museum har fått i uppdrag av Länsstyrelsen att bedöma om Brännebrona ska K-märkas. Det blir i så fall Sveriges sjunde bilistiska byggnadsminne.

Nästa nummer av Riksettan utkommer den 21 april.

Sent i går eftermiddag upplevde jag ett av de mera spännande ögonblicken i mitt liv som motorjournalist. Jag körde ljudlöst ut från Opel Centers leveranshall i Smista söder om Stockholm med en Ampera.

Det är den första eldrivna Amperan som levereras i Sverige, ja nästan i hela Europa. Vi Bilägare har köpt den och nu ska vi köra den minst 4 000 mil under året som kommer.

Opel Ampera är ingen renodlad elbil. Den drivs alltid elektriskt men när batterierna är tömda startar en liten bensinmotor som förser elmotorn med ny ström. Batterierna räcker dock långt. Sedan jag lämnade Opel Center har jag inte gjort av med en droppe bensin. Jag har kört drygt tre mil och det fanns ström kvar till ytterligare två mil, meddelade bildatorn när jag pluggade in laddkontakten i Vi Bilägares garage i morse.

Nu väntar vi bara på vintern för att få veta om en eldriven bil är något att ha i kyla. Det är bara en av många frågor som vi hoppas kunna besvara med hjälp av vår nyaste långtestbil. 2012 blir ett laddat år, bokstavligen!

Läs Vi Bilägares provkörning av Opel Ampera
Se Marianne Sterner köra Opel Ampera i Vi Bilägares webb-tv

Infrastrukturministerns inlägg på DN Debatt i dag om att det kanske blir en lag om vinterdäck för tunga fordon nästa vinter väcker en del frågor.

Catharina Elmsäter-Svärd (M) påstår att 80 procent av de svenska åkarna redan använder vinterdäck på sina lastbilar.

Jag tvivlar och det är jag inte ensam om. Det gör även en del åkare jag varit i kontakt med.

Som grund för sitt påstående hänvisar Elmäster-Svärd till en studie som polisen och branschen gjorde i Stockholm (färjeläget) och Helsingborg (en kontrollplats) i mars 2011. 600 fordon kollades på tre dagar. Vid studien fick man också fram att närmare 60 procent av de utländska långtradarna hade vinterdäck.

Tja, vem är jag att betvivla just den studiens relevans. Men att 80 procent med vinterdäck skulle vara något slags riksgenomsnitt…jag är skeptisk. Om det verkligen är så, skulle avåkande långtradare vintertid knappast vara ett så stort problem som det faktiskt är.

En annan sak: om det blir lag på vinterdäck för tunga fordon så gäller det enbart de drivande hjulen. Varför, kan man med fog fråga sig?

En förklaring är att det handlar om att bilarna ska ta sig fram i halkigt underlag och inte få stopp och spärra annan trafik i exempelvis långa motlut.

Ett annat argument är att det skulle bli för dyrt för åkerierna att ha vinterdäck runt om.

Alltså, vinterdäck bak och sommardäck fram. Låter lite som om snålheten bedrar visheten. Gummiblandningen i sommardäck är klart olämplig i kallgrader eftersom den stelnar och närmast är att likna vid bakelit. Friktionen blir minst sagt bristfällig.

Det är inte mycket vunnet om lastbilen tar sig fram men inte går att styra.

Allt fler bilister norr om Dalälven väljer fyrhjulsdrivning. Det är en fråga om säkerhet och framkomlighet, framför allt i vinterväglag.

Man kan tycka att dessa två kriterier skulle vara självklarheter vid upphandling av utryckningsfordon, som till exempel ambulanser, där några minuters försening kan utgöra skillnaden mellan liv och död.

Men så är det tydligen inte. Häromdagen fick en ambulans under utryckning dras loss ur en snödriva i Bergeforsen utanför Sundsvall. Ett par veckor tidigare blev två ambulanser stående i halkan och besättningen fick hämta den väntande patienten gåendes med båren några hundra meter.

Det finns fler exempel bara från Västernorrlands län. I samtliga fall var ambulansbilarna tvåhjulsdrivna.

Det verkar vara något sjukt med ambulansupphandlingen.

Mest missnöjda är charterresenärerna och som god tvåa kommer bilägarna. Det kan man utläsa av statistik från ARN (Allmänna reklamationsnämnden).

Det handlar om antalet klagomål till ARN och bilägarna placeras in under ämneskategorin "Motor", vilken inrymmer allt möjligt som har med fordon att göra (köp, reparationer och service, däck, tillbehör och reservdelar).

Överlägset flest klagomål när det gäller bil berör själva begbilköpet. Därefter följer missnöje med reparationer, köp av tillbehör och reservdelar, service, köp av däck.

Men lönar det sig verkligen att klaga hos ARN om man tycker att man blivit felaktigt behandlad som kund?

Förra året fick 4 av 10 bilkonsumenter rätt i de ärenden som ARN tog beslut om (det avskrivs en hel del ärenden också). 7 av 10 bilfirmor rättade sig efter ARN:s beslut, vilket förstås borde vara 10 av 10.

En bilfirma som vägrar följa ARN:s rekommendation är inte seriös.

Bäst i det avseendet är för övrigt försäkringsbolagen som följer ARN:s beslut i 98 procent av fallen.

Sitter och räknar på om det här med kraftigt höjda oljepriser och hotande Iran-kris får etanolbilarna att åter hamna i en bättre dager efter de senaste månadernas prisfall på begmarknaden.

I vårt fall, med vår långtestbil Volvo V70 2,0F, är det idag definitivt affär att tanka etanol, 12,77 kronor/mil, att jämföra med 13,99 kronor för bensindrift, sett till de förbrukningssiffror som vi har. Däremot blir servicekostnaderna något dyrare – med verkstadsbesök varje 1 000:e mil.

Faran för beläggningar på bränslespridarna, orsakat av etanolen, ska framöver inte vålla kunderna samma bekymmer som tidigare, enligt Volvo, som anser att problemet är bränslerelaterat. Efter en överenskommelse med drivmedelsbolagen har sulfathalten i etanolen sänkts sedan sommaren 2010.

Frågan är om sänkt sulfathalt är den slutgiltiga lösningen på problemen med ryckiga etanolmotorer vid låg belastning. Felanmälningarna har visat att det till övervägande del är Ford-motorer (=Volvo) som drabbats – och mycket mer sällan motorer från Saab.

Jag tar ofta lotter, men har aldrig  vunnit någonting mer värdefullt än en hemvirkad grytlapp. Nu känns det ändå som om jag fått högsta vinsten!

KAK, Kungliga Automobilklubben, har beslutat att ge mig sitt journalistpris. Det delas ut för femte gången och jag hamnar i fint sällskap. Tidigare har priset gått till Håkan Matson på Dagens Industri, Jan-Erik Berggren på Expressen, Jonas Fröberg på Svenska Dagbladet och Lasse Swärd på Dagens Nyheter.

Prisutdelningen blir spännande! Den ska ske vid Gärdesloppet på Djurgården i Stockholm på söndag och det är en häftig tillställning med över 300 gammelbilar, motorcyklar och mopeder som visar upp sig och tävlar. Evenemanget kallas också Prins Bertil Memorial.

Ryktet går att vår nye motorprins, Carl Philip, ska ge mig priset. Det blir grädden på moset! Tänk att få träffa en äkta drömprins...som dessutom kan köra bil!

Vad kostar det att laga en ytterbackspegel på en Volvo V60? undrade jag för en tid sedan när vår test-V60 hade fått sin högra backspegel sönderslagen. Själva spegelglaset och den svarta plastinfattningen var skadade. Elmotorn och kameran (BLIS) funkade däremot.

Det hjälpte dock inte. Genom att plasten runt den lackerade kåpan var skadad måste hela inkromet bytas, vilket innebar hela paketet.

Total kostnad inklusive arbete och moms: 8 484 kronor. Skulle vi även ha bytt kåpan så hade kostnaden blivit 9 609 kronor för den kompletta backspegeln inklusive arbetskostnaden på strax under tusenlappen. 

Jag kan inte säga att jag är överraskad; det handlar inte precis om någon vanlig simpel backspegel direkt. Däremot känns det surt att det inte gick att återanvända den fullt fungerande elmotorn och kameran.

Många av de vägsträckor med 2/1-körfält som finns innebär att många bilister får fnatt när de inte kan köra om långsammare bilar.

Så när det väl blir dubbla körfält i samma riktning blir det rena rusningen för att så många som möjligt ska hinna om innan avsmalningen igen.

Här är ett exempel. Tidig onsdagsmorgon på 2/1-körfältet som börjar efter Gustavsberg strax utanför Stockholm.

Högsta tillåtna hastighet som råder är 100 km/tim. Men längst fram har vi en skåpbil som inte orkar eller vågar köra mer än 50. Det bygger förstås raskt upp en kö. De flesta vill hinna förbi Stockholm innan rusningstrafiken, eller in i sta’n före trängselavgifterna.

Det här är inte någon särskilt lång vägsträcka men när det åter blir möjligt att köra om börjar rena tjurrusningen. Så många som möjligt vill hinna om innan det blir bara ett körfält igen.

Spår av lagningar i räcket finns längs hela sträckan, inte bara vid avsmalningarna. De här 2/1-vägarna är långt ifrån lika säkra som riktiga motorvägar. Och det är ju inte så underligt.

Det som är underligt är att när väl motorvägen börjar på den här vägsträckan in mot Stockholm så sänks hastigheten till 90 km/tim. Efterlevnaden här är inte den bästa. Däremot går det ytterst sällan i 100 km/tim på 2/1-vägen.

Men oavsett om trafikanterna upplever det här som ologiskt, så är det en överträdelse att inte minska lite på hastigheten, när man kommer ut på motorvägen!  Här skulle behövas anpassad hastighetsbegränsning – lite högre vid lågtrafik och lägre när trafiken är tät och hetsig.   

Först sa det smack i långtest-Mersans vindruta. Några minuter senare sa det smack igen!  

Två stenskott inom loppet av några kilometer – då blir man inte glad. Speciellt inte när man är ska ut på en lite längre resa.

Men när den värsta irritationen lagt sig agerade jag snabbt och styrde kosan mot närmaste bilglasfirma för att få rutan lagad innan sprickorna fortplantat sig alltför mycket. I så fall måste ju hela rutan bytas.

Tyvärr kunde firman inte ta emot mig på direkten, de hade fullt av andra stenskottsdrabbade bilar att ta hand om. Men jag fick i alla fall lite specialtejp att sätta över skadorna på rutan så att inte smuts och vätska skulle tränga in i sprickorna och förvärra situationen ytterligare.

25 mil senare, i Karlskoga, styrde jag in mot Fallqvists Glas. Där tog stenskottsspecialisten Kjell Johansson omgående hand om bilen. Efter en knapp halvtimmes jobb var rutan som ny igen.

Och det bästa av allt – kostade inte ett öre. Försäkringsbolaget tog hand om både arbetskostnad och självrisk.

Självklart gör man inte det bara för att vara hygglig, utan för att spara pengar. Kostnaden för att laga två små stenskott är i stort sett försumbar i jämförelse med vad det skulle gå på att ersätta ett byte av en hel vindruta. En winwin-situation för både bilägare och försäkringsbolag med andra ord.

Samtidigt måste jag erkänna att det är en ganska skön känsla att lämna in en bil på reparation och sedan helt slippa att betala. Normalt sett brukar ju minsta lilla verkstadsbesök svida elakt i plånboken…