På sistone har jag kört tre olika bilar som har en sak gemensamt: man måste trycka på två ställen för att starta respektive stänga av motorn.

Volvo XC60, stick in fjärrkontrollen och tryck på startknapp. Audi A4 och Renault Megane samma sak.

Man kan fråga sig vad det skulle vara för fel med en helt vanlig startnyckel? In i nyckelhålet och vrid om.

Varför införa teknik som fördubblar antalet start- och stoppmoment?

Det är i alla fall inte för att underlätta och förenkla för föraren. Nej, jag tror att det är någon som kommit på ett sätt att tjäna lite mera pengar under förespegling av att det handlar om teknisk utveckling.

Volvo har gett sig fanken på att få regeringen att fatta att man visst har en stark miljöprofil i sin biltillverkning. 

I dag klockan 14 lägger regeringen fram sin stora klimatproposition. Just nu, klockan 11, tar två av Volvo Personvagnars fackordföranden plats utanför riksdagshuset för att under de tre timmar som återstår tills proppen presenteras erbjuda riksdagsledamöterna provturer i några av Volvos 13 miljöbilsalternativ (bilar som kvalar in för att få fem skattebefriade år enligt klimatproppen).

Det känns verkligen som om miljötänket är högsta prioritet.

Våren är på gång även i Kiruna; det visar den här bilden. En röd Saab 9000 blev inplogad och insnöad när vintern kom.

Nu håller den sakta men säkert på att tina fram. Kanske inte till Valborg, men till Kristi Himmelsfärd borde den vara fri att rulla vidare.

Precis som för bolaget Saab gäller det dock att hitta en ägare.

I den här stunden skulle jag varit på väg till Skåne med en trailer för att hämta vår projektbil, en Peugeot 205. Men jag sitter kvar på jobbet.

Skåneresan är uppskjuten på grund av att kollegan, som har E-körkort, fick förhinder i sista stund och inte kunde hänga med och köra dragbilen.

Själv har jag bara ABC-behörighet. Att jag sedan haft körkort i 41 år nu i maj, kört 110 000 mil de senaste 17 åren och vet hur man surrar fast en liten fransk bil ordentligt på ett släp, spelar ingen roll.

Jag saknar ett E i mitt körkort och får inte köra med tungt släp. Det känns faktiskt omåttligt surt att veta att man kan men inte får.

När jag är bilist råkar jag ut för det gång på gång; gångtrafikanter som utan att titta vare sig åt höger eller vänster bara stegar ut på övergångsstället. De litar blint (!) på att all trafik fryser och står blick stilla i samma ögonblick som de, ofta pratandes i mobilen, tar klivet ut från säkerheten på trottoaren.

Som fotgängare litar jag inte ett ögonblick på bilisterna. Jag vill ha ögonkontakt med föraren för att försäkra mig om att han sett mig och framför allt att han (eller hon) inte avser att meja ner mig.

NTF, Polisen och Stockholms stad kampanjar just nu med uppmaningen: "Ta ögonkontakt vid övergångsstället".

Det är bara att instämma, gör det!

Journalister är inte ofelbara - om nu någon trodde det. Men nog satte tidningen Expressen ett svårslaget rekord när det gäller dundertabbar i går, måndag. 

Tidningen försökte intervjua Wanja Lundby-Wedin utanför hennes hem. Men Wanja vägrade svara på journalistens frågor och Expressen toppade måndagens tidning med denna vägran plus en bild på kvinnan man utsett till Wanja..

Som bilden visade och som alla kunde se, utom Expressens redaktion, så var det inte LO-Wanja, innehavare av ett av Sveriges mest kända ansikten, utan en helt annan person.

Detta är en milstolpe i svensk presshistoria. En groda utan like. Men jag har i och för sig en viss förståelse för att man kan ta fel på personer. Jag blev själv förväxlad med filmregissören Steven Spielberg på flygplatsen i Chicago för några år sen.

Ett pinsamt misstag i Vi Bilägare var när det en gång stod att läsa om en bil med "rak V6:a". 

Det senaste året har en gatumusikant valt att stå och gnida fiol vid just det övergångsställe som jag passerar vid Odenplan på väg till jobbet. Han står där i ur och skur, vinter, vår, sommar och höst. Börjar redan vid 7-tiden på morgonen och gnider och gnider.

Jag går rakt på sak: han spelar illa. Det låter som när man kör djupfryst kött genom bandsågen. Det är svårt, rent av omöjligt, att känna igen en enda ren ton. Och framför allt inte toner som hänger ihop.

Han har sin fiollåda öppen på trottoaren och några kronor får han väl in även om de allra flesta passerar med ansiktsuttryck som påminner om just fiollådor.

För att sammanfatta hans musikaliska kapacitet: jag skulle gärna slänga ner en hundring om han bara packade ihop sin fiol och försvann. Det har gått så långt att jag känner närmast ångest varje gång jag stiger ut ur porten på morgonen och hör att han står på pass och "spelar".

Men så är det hans leende och snälla guldbruna ögon...

Han spelar visserligen falskt men leendet är äkta. Det är ganska förlåtande

Tänk dig att du står i en offentlig hiss och den stannar på en mellanvåning och en okänd person stiger in. Du frågar:

- Hur mår du, min herre?

Det är i en sådan situation som komikern Ronny Erikssons replik är självklar i Sverige:

-Det ska väl du skita i!

I USA är frågan självklar och svaret lika givet. :"How are you doing, sir?"  "I´m fine, how are you?".

Ytterligare ett bevis på att allt inte går att översätta.

Det går inte bra för Volvo Personvagnar i USA men märkets renommé är det inget fel på. Två personer har hittills tagit upp Volvo när de hört att jag är från Sverige.

Båda betraktade Volvo som en svensk bil, trots att ägaren Ford är amerikansk. Och båda tyckte att Volvo är en kvalitetsbil.

Två personer i ett land som har 200 miljoner invånare kanske inte duger som statistiskt hållbart underlag men vad säger mina statistikkunniga läsare om följande lilla undersökning på Interstate 61 i dag (i går för er i Sverige):

Jag räknade mötande långtradare tills jag fått ihop 100 stycken. Av dessa var 22 av märket Volvo!

Mer än var femte långtradare, alltså. 22 procent av marknaden. Denna undersökning skedde mellan Jackson och Winona i Mississippi.

I mina ögon är verkar Volvo Lastvagnar vara en formidabel succé i USA. 

Vi hamnade på fiiina restaurangen i Nashville i går kväll, Mortons´ Steakhouse på Church St. Vi gjorde det för att där serveras USA:s bästa steaks. Arbetet med att optimera köttets kvalitet börjar redan när kalven som ska växa upp och bli biffleverantör bara är ett embryo.  

Efter kalvningen matas den på ett speciellt sätt och slaktproceduren är uttänkt i detalj och sker vid exakt rätt tillfälle, för att inte tala om hur köttet hängs. Jag tror att biffköttet heter USDA.

Jag var osäker på om jag verkligen skulle släppas in på detta fina ställe iförd svart blueskeps, svart t-shirt med bluestema, shorts med sidofickor och sandaler utan sockar.

Men jodå, det var inga problem. Sen gjorde först servitören bort sig och därefter jag.

Han rullade fram en vagn med sju-åtta olika sorters biffar under platsfolie. Därefter vidtog en presentation i ett tempo som skulle ha fått Lennart Hyland, Åke Strömmer, Lasse Grankvist och allt vad sportkillarna hette och heter att framstå som zombier.

När han var framme vid sista biffen sa jag:

- Vi är från Sverige och har inte engelska som modersmål. Du pratar för fort. Jag har inte uppfattat nånting om någon av dina biffar.

Han blev rätt så illa berörd, kämpade sig igenom presentationen av den sista biffen och sen såg vi aldrig röken av honom den kvällen. En annan servitör tog vid och han pratade väldigt T-Y-D-L-I-G-T.

Och steaken då? Jo, denna filet mignon var himmelskt god.