Vi hamnade på fiiina restaurangen i Nashville i går kväll, Mortons´ Steakhouse på Church St. Vi gjorde det för att där serveras USA:s bästa steaks. Arbetet med att optimera köttets kvalitet börjar redan när kalven som ska växa upp och bli biffleverantör bara är ett embryo.
Efter kalvningen matas den på ett speciellt sätt och slaktproceduren är uttänkt i detalj och sker vid exakt rätt tillfälle, för att inte tala om hur köttet hängs. Jag tror att biffköttet heter USDA.
Jag var osäker på om jag verkligen skulle släppas in på detta fina ställe iförd svart blueskeps, svart t-shirt med bluestema, shorts med sidofickor och sandaler utan sockar.
Men jodå, det var inga problem. Sen gjorde först servitören bort sig och därefter jag.
Han rullade fram en vagn med sju-åtta olika sorters biffar under platsfolie. Därefter vidtog en presentation i ett tempo som skulle ha fått Lennart Hyland, Åke Strömmer, Lasse Grankvist och allt vad sportkillarna hette och heter att framstå som zombier.
När han var framme vid sista biffen sa jag:
- Vi är från Sverige och har inte engelska som modersmål. Du pratar för fort. Jag har inte uppfattat nånting om någon av dina biffar.
Han blev rätt så illa berörd, kämpade sig igenom presentationen av den sista biffen och sen såg vi aldrig röken av honom den kvällen. En annan servitör tog vid och han pratade väldigt T-Y-D-L-I-G-T.
Och steaken då? Jo, denna filet mignon var himmelskt god.