Jag var i Frankrike i höstas och följde EM-deltävlingen i rallycross på Lohéacbanan och fick en föraning om vad som komma skall. Med nyvunnen VM-status – första deltävlingen körs i Portugal 4 maj – kommer rallycrossen att vinna mark som aldrig förr.

Förutsättningarna finns där, en arenasport med enkla och klara regler som bjuder på både fart och plåtkontakt (eller ska vi säga kolfiberkontakt) lockar redan storpublik nere på kontinenten. Och med ökad mediabevakning, sponsorers – och nu även nya förarprofiler – kan den gamla nordiska paradgrenen inom kort bli den internationella bilsportens nya ”mjölkkossa”. 

Jag pratade med Timmy Hansen, EM-trea senast, som växlade över från formelbilsracing till rallycross. Han beskrev omställningen på ett träffande sätt. ”I formelbilen hade jag i tävlingssituationer ett område på tio centimeter som var mitt. I rallycross förvandlas det området till minus tio centimeter.”

Glädjande med nya VM är också att Sverige finns representerat på alla möjliga plan, både med team, bil och förare. Timmy Hansen, nu i Peugeots fabriksteam, och norrlänningen Anton Marklund, uppbackad av VW Motorsport i Tyskland, lär ha de största chanserna eftersom de kör hela VM-serien.  Ramona Karlsson, som ska köra minst sju deltävlingar i Per Eklunds team i en Saab 9-3 kommer naturligtvis också att väcka uppmärksamhet. Nyligen blev det också klart med Mattias Ekströms team, där rallytalangen Pontus Tidemand fått rollen som försteförare. Ett annat team med stor potential är också Andreas Erikssons Oldsbergs Motor Sport Evolution, där bland annat norska EM-fyran Andreas Bakkerud kommer att köra Ford Fiesta.

De allra hetaste namnen på förhand är trots allt regerande mästaren, ryssen Timur Timerzyanov, förre rallyvärldsmästaren Petter Solberg och förre Formel 1-världsmästaren Jacques Villeneuve.

Nu kör vi!

Har precis bytt långtestbil och kommer nu att ratta Skoda Octavia Combi under ett antal hundra mil framöver och hittills är intrycket över förväntan bra. Den tjeckiska kombin upplevs som både rejäl, rymlig och välgörande rationell.

Men det ska erkännas, jag var lite orolig över att den lilla 1,2-liters bensinturbon på 105 hk skulle göra den förhållandevis stora och tunga bilen trög och ovillig.

Så är dock icke fallet.

Tvärtom; Skodan känns både pigg och villig och motorn jobbar dessutom sagolikt lent. På tomgång varken hörs eller vibrerar den och man märker nästan inte att den är igång. Välbalanserad var ordet, sa Bull!

Självklart funkar drivlinan (vår långtestbil är utrustad med 7-stegad DSG-låda) inte så bra om man ofta drar tunga släp, kör bilen tungt lastad eller försöker fräsa fram på Autobahn i hastigheter över 150 km/tim.

Men för normalt svensk familjebruk är maskineriet helt okej, åtminstone enligt min åsikt. Det är nästan så att man får lust att bli Skoda-ägare…

Spaning nummer ett: De flesta resenärer står snällt på sin plats i busskön. Men några går förbi. Ska de ta bussen från nästa hållplats? Ja en del. Men somliga tränger sig in i kön lite längre fram. Antagligen för att säkra en sittplats! Det finns alltså en motsvarighet i kollektivtrafiken till busarna som håller i en ratt och beter sig illa.
 
Spaning nummer två: Moderna bussar har bälten. Men jag såg bara ytterligare en resenär, förutom mig själv som använde dem. Och vi satt ändå på en buss som åker ett bra stycke på motorväg. Om något händer! Tala om elefanter i baksätet.
 
Spaning nummer tre: Man får tydligen stå i en buss som kör i 90 km/tim. Kommer ofelbart att tänka på bl a arbetsmiljöverkets information om krockvåld. Man orkar hålla emot sig vid en krock – om det inte går fortare än 7 km/tim!  En krock i 90 km/tim motsvarar ett fall från 10:e våningen.
 
Det vilar ett stort ansvar på chaufförer som skjutsar kanske 50-60 personer. Och så vitt jag känner till är också olycksfrekvensen mycket låg i busstrafiken. Men för mig är det ändå anmärkningsvärt att man faktiskt får stå i bussar som kör utanför tätorter och alltså snabbare än 50 km/tim och att så få använder bälte.

Häromdagen körde jag en sväng med en sprillans ny Lada Niva, veteranbilen som fortfarande tillverkas och som numera har en ny svensk importör.
 
Det var en… intressant upplevelse. Som en resa 40 år tillbaka i tiden och en påminnelse om hur bilar var förr, om man över huvud taget ska betrakta terrängvagnen från Toljatti som en personbil, snarare handlar det om en traktor eller någon slags jordbruksmaskin. Ändå finns det något lockande med Niva, den bruksiga karaktären, att den är så enkel.
 
Men ingenting varar för evigt, inte ens Lada Niva. Enligt en produktplan från fabriken vid Volgas strand ska en ny generation komma 2018.
 
Entusiasterna som gillar Niva just för att den är gammal och spartansk är förmodligen skeptiska till den kommande ersättaren, men också till den stora nyheten med årsmodell 2014. Från och med nu finns AC med på tillvalslistan! Huga!

Jag har roat mig med att göra en topp 3-lista om de frågeställningar som oftast hamnar på mitt bord. Bland den mängd mejl och samtal som jag ständigt får är det de här ämnena som dominerar.
 
1. Tolkningen av rostskyddsgarantier.
2. Osäkerheten kring livslängden med dieselbilarnas partikelfilter.
3. Volkswagens överkuggande kamkedja i 1,4 TSI-motorerna.
 
Rostskyddsgarantin och dess tolkningar är inget nytt fenomen, det har förekommit så länge som jag har jobbat här – och det är snart 30 år. Lika lång tid sträcker sig Mercedes rostskyddsgaranti och även om bilarna i nutid blivit avsevärt bättre rostskyddade är det fortfarande Mercedesägare som hör av sig och känner sig orättvist behandlade. Företrädesvis handlar det om ägare med äldre bilar som fått sina skador åtgärdade, men där rosten på nytt tagit över. Garantin vill oftast inte Mercedes kännas vid, utan det handlar nästan alltid om till synes godtycklig goodwill, eller i värsta fall tvärnobben.
 
Goodwill eller kostnadsdeltagande som det numer heter ska det också enligt Volkswagen Group handla om beträffande VW:s undermåliga konstruktion med kamkedjan i 1,4 TSI-motorerna. Många har fått hjälp, precis som i Mercedes rostskadefall, men många stångar också sina pannor blodiga, oftast på grund av en missad service med några hundra mil - eller ve och fasa – om en tidigare service gjorts utanför de märkesauktoriserade leden. Det allra sämsta är när jag får höra att kunder blivit ombedda att vända sig till försäkringsbolagen för att få skadekostnaden reglerad.
 
Igensatta partikelfilter på den nya generationens dieselbilar är en frågeställning som aktualiserats under de senaste åren, framför allt eftersom det kostar hutlösa pengar att få dessa bytta. Jag har exempel på bilägare som fått fakturor på över 20 000 kronor. Här måste bilbranschen gå in och ta goodwill i någon form eller att erbjuda acceptabla prisnivåer för allas vårt bästa. Annars öppnas det upp för manipulering och olagligheter. Och så vill vi ju inte ha det…

Den bil som går en omgång med biltvättens borstar borde väl bli ren och snygg? Om tvättprogrammet dessutom kallas ”Guld” borde väl resultatet bli skinande?
 
Rimligt kan man tycka, men så blev inte resultatet när långteststallets Suzuki SX4 S-Cross körde ut från guldtvätten häromveckan.
 
Den gröna karossen var noggrant och fint borstad, men det behövdes ingen närmare inspektion för att se smutsen lysa på den skyddande plasten nedtill på dörrarna.
 
Ingen guldkant där inte!

Diskutera: Tvättar du bilen i biltvätt?

Själv skulle jag aldrig komma på tanken att ställa bilen på en rullstolsmärkt plats, men för att ladda batterierna i långteststallets BMW i3 var jag så illa tvungen.
 
Av alla ställen är snabbladdaren i Linköping belägen just vid en handikapplats utanför en snabbmatskedja. Om sladden från den gröna laddstolpen varit längre hade det varit möjligt att använda en av de vanliga rutorna, men så lång är inte kabeln.
 
Korkat! Men inte bara placeringen är urbota dum.
 
På laddstolpen sitter två olika munstycken, ett för teknikstandarden CSS och ett för motsvarigheten Chademo. BMW i3 är anpassad för CSS medan till exempel Nissan Leaf använder Chademo. Med andra ord går det att ansluta både en i3 och en Leaf till snabbladdaren. Samtidigt. Kruxet är att bara en bil åt gången kan laddas.
 
Nåja… När sladden väl var inkopplad gick batteripåfyllningen av bara farten. Läs mer om BMW i3 och snabbladdning av elbilar i kommande nummer av papperstidningen.

Transportmedlet, Vi Bilägares eldrivna långtestbil BMW i3, sa ifrån.
 
På väg in i en cirkulationsplats började varningslamporna blinka som ett flipperspel. Sedan slutade servon att fungera och styrningen blev trög som sirap. Därefter slocknade skärmarna och slutligen stannade motorn. Återstod bara en sak. Bärgning.
 
Läs mer i nästa nummer av papperstidningen.

Det är bekvämt med småstäder, det finns nästan aldrig några p-automater, men nu ska uppenbarligen p-skivor införas i Lindesberg. Parkeringar finns det annars gott om, till och med ett stort parkeringshus vars väggar under sommaren målats om av konstnärer, med graffitibakgrund. Det finns fler muralmålningar runt om i staden. Tidigare trista fasader har fått nytt liv under projektet ”Paint the City”. Det råder delade meningar om målningarna, motståndarna pratar i stället om ”Pain in the City”. En sak är klar, Lindesberg har nästan aldrig fått så mycket uppmärksamhet. Turisterna tar både en och flera vändor in i staden för att beskåda konstverken.

Den förödande skogsbranden i Västmanland för några veckor sedan orsakade personliga tragedier och värdeförluster för flera hundra miljoner kronor. För bilrekondarna har däremot branden varit rena guldgruvan.

Den enes död, den andres bröd, ett klassiskt ordspråk som alltid finns till hands i samband med katastrofer. När skogsbranden rasade som värst och när vindarna drev på följde sotflagor med som fastnade på bilarnas lackeringar.

Framför allt har jag fått rapporter från Dalarna om att bilrekondarna haft fullt upp den senaste tiden. Sotflagorna kan sätta sig fast ordentligt, och för flera bilägare har det handlat om att putsa, tvätta och vaxa för att få tillbaka lyster i lacken. Och många har också tvingats anlita professionella bilrekondare för att komma till rätta med problemen.

Jag är normalt sett ingen irriterad och hetsig bilist, utan tar det oftast lugnt och försiktigt i trafiken. Men en sak gör mig nästan galen – och det är fotgängarnas allt mer anarkistiska beteende. Många stockholmare promenerar numera rakt ut i gatan utan att se sig för det minsta, även på platser där det inte finns några övergångsställen.
 
Hur ska man som bilist kunna gardera sig mot det? Allra värst är när fotgängaren kliver ut mellan två parkerade bilar och därmed är mer eller mindre skymd innan han/hon plötsligt bara finns där, mitt framför nosen på din bil.
 
Händer i det läget en olycka är det förstås mest synd om fotgängaren, som är den som blir skadad. Men det är också synd om bilisten, glöm inte det. Ingen normal människa vill väl skada någon annan, men med dagens fotgängarbeteende är den risken större än någonsin.
 
Bilisterna visar numera (sedan zebra-lagen) stor hänsyn till fotgängarna vid övergångsställen. Då borde också fotgängarna kunna visa lite hänsyn till bilisterna på platser där det inte finns något övergångsställe.
 
Gör det snälla ni! Gå inte bara rakt ut i gatan! Mest för er egen skull, men tänk även lite på oss som sitter bakom ratten. Vi vill för våra liv inte skada er, men det blir allt svårare att undvika…

Senaste bussresan var häromdagen när jag skulle till min personliga tortyrmästare, det vill säga till tandhygienisten. Skämt åsido så känns det precis som vid träning – skönt efteråt.
 
Jag brukar gå dit före eller efter jobbet. Men nu blev det lite senare, först vid niotiden och eftersom det regnade blev det buss. Jag hade väntat mig att få en ståplats men det fanns faktiskt några lediga sittplatser.
 
Men någon timme senare, när jag skulle tillbaka till gruvan, var det överraskande få resenärer, trots att jag reste med en buss på en av Stockholms stomlinjer.  Som mest var vi fem personer i ledbussen och sista biten genom Vasasta’n upp till Norrtull, var vi bara tre personer i bussen.
 
Nog för att det är skillnad mellan rusningstimmarna och övrig tid, men jag blev ändå lite överraskad att det kunde bli så ensamt. Jag känner i och för sig igen skillnaden i trafikmängd. Jag har själv kört buss innan jag gick Journalisthögskolan. Framkomligheten och snabbheten i busstrafiken diskuteras just och man har till exempel provat dels att minska antalet hållplatser, dels att ha bussvärdar och tillåta påstigning även genom bakdörrarna. Ingendera av dessa försök bedömdes vara en användbar metod.
 
Jämför man exempelvis med London så är det en sak som slår mig direkt. Och det är att bussarna är förhållandevis korta men höga. Ledbussar är inte direkt det smidigaste fordonet att baxa fram i Stockholmstrafiken. Bussarna kör mycket snabbare i London – när de inte står helt still. Men händer ju i Stockholm också.
 
Det konstiga med Stockholm är att inte T-banan byggs ut med högre kapacitet, d v s fler linjer och spår. Det har vuxit upp många nya tätorter dit man inte dragit tunnelbana. Det är för dyrt, säger våra politiker. Bussar har bedömts vara billigare men nu fastnar de i samma köer som bilarna. Så att inte ha investerat rätt från början har nu blivit dyrt för miljön och för kollektivtrafiken eftersom den är maximalt utnyttjad i rusningstrafik men till stor del går på tomgång mitt på dagen.
 
Lösningen redan då jag jobbade den i svängen hette delade tjänster – man började kanske 05.00, jobbade till 09.00, var ledig till 16.00 och jobbade till 20.00.  Det är fortfarande ett effektivt sätt att göra livet omöjligt för den som har barn.    

Så jag antar att vi har ledbussar mitt i Stockholm med ibland 4-5 personer i för att SL försöker hålla nere antalet anställda.
 

I dagarna har ett nytt fall aktualiserats. Precis som med Vi Bilägares testbil släppte klarlacken i stora sjok på flera ställen på Pertti Niemeläs klarröda Kia Cee´d -09. Lacken flagnade på huv, dörrar, A-stolpar och framskärmar. Detta skedde efter en högst normal högtryckstvätt.
 
Kia vill inte ta på sig att lacken är speciellt känslig utan skyller på att bilen inte får högtrycktvättas runt eventuella lackskador, typ stenskott. Kia svarar så här: ”Lackskador förorsakade av yttre påverkan godkänns inte av någon bilfabrikant”.
 
När Vi Bilägare anmälde skadan för några år sedan hade garantierna (Cee´d -07) just gått ut, och det blev vår anlitade Tectyl-firma, som just stått för behandling och tvätt av bilen, som fick ta hela smällen. De ansvariga hos Tectyl hävdade att de gjort motsvarande högtryckstvätt på 25 000 bilar, med aldrig råkat ut för något liknande.     
 
Den här nya historien har valsat runt i svensk motorpress och i olika forum de senaste dagarna. När drevet går, i det här fallet i positiv bemärkelse, brukar det hända saker och Kia har delvis tvingats krypa till korset. Kunden får efter många om och men bilen omlackad kostnadsfritt.
 
Jag skriver delvis eftersom Kia inte medger att ärendet ska behandlas som ett garantifall trots att lackgarantin på fem år gällde när skadorna anmäldes. I stället väljer man att ta det som goodwill vilket betyder att Kia långt ifrån lovar alla kunder med ”giltig lackgaranti” hjälp. Ofta betyder goodwill att kunden ska stå för en del av kostnaden, populärt kallat kostnadsdeltagande.
 
En garanti är allvarliga saker och om man godkänner ett fall finns det risk att ärendena blir prejudicerande och det är bilbranschen livrädd för.  Det är på så vis som Mercedes genom åren klarat sig undan de allra flesta rostgarantifallen. För biltillverkare/generalagenter/återförsäljare blir det mindre ekonomiskt betungande när man själv får bestämma vem som ska få hjälp.
 
Diskutera: Har du varit med om något liknande problem?

Just nu pågår världens kanske största biltest. Juryn som utser Årets Bil befinner sig på norra Jylland för att köra trettiotalet kandidater som utmanar om 2014 års titel. Själv är jag på plats för att assistera Vi Bilägares jurymedlem Tommy Wahlström.

Som vanligt är kandidaterna en brokig skara. På gården utanför hotellrummet finns bland annat Skoda Fabia, Ford Mondeo, Mercedes S-klass Coupé, Renault Twingo, Toyota Aygo, Volkswagen Passat, Kia Soul och Porsche Macan. För att nämna några.
 
En av de mindre namnkunniga kandidaterna är småsuven Ford Ecosport, som funnits i Sydamerika i två år och nu kommer till Europa. Bilen är enkel och tillför egentligen ingenting nytt, men på en punkt sticker den ut. Bokstavligt talat.
 
Utanpå den sidohängda bakluckan sitter ett standardmonterat reservhjul. När såg vi senast den lösningen på våra breddgrader? Finns det över huvud taget någon modell med hjul på luckan till salu i Sverige? På rak arm kan jag inte nämna någon (upplys mig gärna!).
 
Ecosport kommer däremot inte att garantera återväxten av utanpåhängande hjul inom den svenska fordonsparken. Ford har valt att inte importera bilen till Sverige. Av allt att döma kommer reservhjulen fortsätta leva en undanskymd tillvaro.

Diskutera: Kan du komma på något annat desinggrepp eller en tekniklösning som helt försvunnit?

Det sägs att vi svenska journalister bara orkar med en skandal åt gången. Håkan Juholt-affären har tydligen tagit all kraft den senaste tiden.

Hur ska man annars förklara att det varit alldeles för tyst om den kulturkatastrof som håller på att ske i Trollhättan? Saabmuseets 120 bilar har av konkursförvaltaren utbjudits till försäljning.

Drygt 500 bud har kommit från hela världen och konkursförvaltaren säger att högsta budet ska antas. Antingen det gäller enskilda bud eller ett på hela samlingen.

Juholt har avgått och därmed kan strålkastarljuset riktas mot Saabmuseet. Det skulle det naturligtvis ha gjorts för länge sen. Claes Johansson på tidningen Klassiker skrev en tänkvärd artikel förra veckan. Läs den och inse det katastrofala som håller på att hända.

Ska vi starta en insamling? En protestlista? En demonstration?