Senaste bussresan var häromdagen när jag skulle till min personliga tortyrmästare, det vill säga till tandhygienisten. Skämt åsido så känns det precis som vid träning – skönt efteråt.
Jag brukar gå dit före eller efter jobbet. Men nu blev det lite senare, först vid niotiden och eftersom det regnade blev det buss. Jag hade väntat mig att få en ståplats men det fanns faktiskt några lediga sittplatser.
Men någon timme senare, när jag skulle tillbaka till gruvan, var det överraskande få resenärer, trots att jag reste med en buss på en av Stockholms stomlinjer. Som mest var vi fem personer i ledbussen och sista biten genom Vasasta’n upp till Norrtull, var vi bara tre personer i bussen.
Nog för att det är skillnad mellan rusningstimmarna och övrig tid, men jag blev ändå lite överraskad att det kunde bli så ensamt. Jag känner i och för sig igen skillnaden i trafikmängd. Jag har själv kört buss innan jag gick Journalisthögskolan. Framkomligheten och snabbheten i busstrafiken diskuteras just och man har till exempel provat dels att minska antalet hållplatser, dels att ha bussvärdar och tillåta påstigning även genom bakdörrarna. Ingendera av dessa försök bedömdes vara en användbar metod.
Jämför man exempelvis med London så är det en sak som slår mig direkt. Och det är att bussarna är förhållandevis korta men höga. Ledbussar är inte direkt det smidigaste fordonet att baxa fram i Stockholmstrafiken. Bussarna kör mycket snabbare i London – när de inte står helt still. Men händer ju i Stockholm också.
Det konstiga med Stockholm är att inte T-banan byggs ut med högre kapacitet, d v s fler linjer och spår. Det har vuxit upp många nya tätorter dit man inte dragit tunnelbana. Det är för dyrt, säger våra politiker. Bussar har bedömts vara billigare men nu fastnar de i samma köer som bilarna. Så att inte ha investerat rätt från början har nu blivit dyrt för miljön och för kollektivtrafiken eftersom den är maximalt utnyttjad i rusningstrafik men till stor del går på tomgång mitt på dagen.
Lösningen redan då jag jobbade den i svängen hette delade tjänster – man började kanske 05.00, jobbade till 09.00, var ledig till 16.00 och jobbade till 20.00. Det är fortfarande ett effektivt sätt att göra livet omöjligt för den som har barn.
Så jag antar att vi har ledbussar mitt i Stockholm med ibland 4-5 personer i för att SL försöker hålla nere antalet anställda.