Upptäck Berlin under långweekend

I slutskedet av andra världskriget förvandlades Berlin till en enda stor grushög. De tomma ruinerna fick ofta stå oanvända i både öst och väst. När muren föll fanns det mängder av förfallna byggnader. Vad kunde de användas till och vem skulle bekosta renoveringen? Ett exempel är de gamla spårvagnshallarna på Wiebestrasse i nordvästra Berlin. Där har två entreprenörer skapat ett ”dagis” för veteranbilar. En liten bit norr om Riksdagshuset i Berlin har en gammal järnvägsstation blivit ett av Europas mest spännande konstmuseer. Så ser det ut på många håll i en nygammal huvudstad. Berlin är en av Europas intressantaste (och billigaste) huvudstäder och det finns väldigt mycket att göra under en långweekend i staden. Få storstäder har så många märkliga museer och ofta är det den tyska historien som spelar huvudrollen. Den mörka DDR-tiden, när befolkningen övervakades ända in i sängkammaren, skildras på stora Stasimuseet (Ruschestrasse) som ligger i just den byggnad där säkerhetspolisen höll till. Stasi (DDR:s säkerhetstjänst) övervakade 100 000-tals östtyskar som misstänktes ha ”fel” åsikter om den kommunistiska regimen. I museet kan man bland annat se Stasichefen Erich Mielkes kontor. Det judiska museet (invigt 2001) ligger både i en ny och en gammal byggnad. Den moderna delen är extra spännande eftersom arkitekten Daniel Liebeskind låtit själva byggnaden berätta en del av historien. Men först till Meilenwerk, där ägare till veteranbilar kan lämna in sina fordon ungefär som man har sina barn på ett dagis. Bilen står säkert i de gamla spårvagnshallarna och den som vill kan få hjälp med både reparationer och till och med försäljning. För besökarna är Meilenwerk lika mycket ett museum där 1900-talets bilhistoria blivit tillgänglig för allmänheten. Det kan vara lite svårt att hitta till Wiebestrasse i nordvästra Berlin. Visst kan man krångla sig dit med hjälp av S-Bahn och buss men enklast är att ta en taxi. Från centrum tar det cirka 15 minuter. Vi Bilägare fick lite extra underhållning när taxichaufförens nyfikna (vakt)hund absolut ville sitta i baksätet tillsammans med två svenska passagerare. Vi trivdes ihop och minst halva nöjet var vårt! Meilenwerk, som också heter Forum für Fahrkultur, är ett stort biltempel tillägnat alla läckra bilar som Opel Kapitän, Porsche 356, Fiat Topolino eller Mercedes-Benz 300 SL. Det finns plats för mellan 200 och 300 bilar i veteranbilarnas eget dagis och den som går igenom hela byggnaden kommer också att upptäcka åtminstone ett par svenska bilar. Vi såg en halvgammal Saab cabriolet och även en nyrenoverad Volvo P1800. Veteranbilarna står i inhägnade specialgarage som kostar 240 euro i månaden. Ägarna har sina värdefulla bilar i säkerhet och alla vi andra kan beundra bilarna – på avstånd. De flesta dagar är det helt gratis att besöka det här museet eftersom det också är en bilhall där man kan köpa äldre fordon. Priserna är ganska höga och 150 000 euro för en Citroëncabriolet känns dyrt. ”En unik bil”, påstår försäljaren som hävdar att många cabriolteter är ombyggda sedanmodeller. Den här är däremot äkta – därav priset. Det är också möjligt att boka en guidad tur (med högst 30 deltagare) och det kostar 95 euro. Då är guidningen på tyska, den som vill ha en engelsk guide får betala 115 euro. Det gäller med andra ord att hitta några andra nyfikna veteranbilsentusiaster att dela den kostnaden med. Det som gör Meilenwerk extra intressant är att det hela tiden pågår renoveringar av äldre bilar. Under vårt besök är det flera Opel Kapitän som får en genomgång. Mekanikerna verkar vara vana vid nyfikna ”bilturister” och har inget emot att besökarna fotograferar eller ställer kluriga frågor. Berlins bildagis är en välkomnande miljö där inga långa rep eller staket hindrar besökare från att komma nära bilarna. Här och där ser vi visserligen en Do not touch-skylt men det är allt. Inga uniformerade vakter. Det verkar som om att man litar på att besökarna ska hålla fingrarna i styr. Meilenwerk öppnade för åtta år sedan. Grundaren och delägaren Martin Halder är visserligen bilintresserad men också fascinerad av gamla hus som han tycker borde få ett nytt innehåll. Här på Wiebestrasse handlar det om stora och tegelröda spårvagnshallar från 1899 där de ursprungliga 300 spårvagnarna ersatts av ungefär lika många bilar. Insprängt här och där hittar man små butiker, bland annat en som säljer Ferrariprylar. Förra året hade Meilenwerk nästan en halv miljon besökare. En av förklaringarna är nog att det inte bara handlar om lyxbilar. Visserligen finns här flera Rolls Royce men också vanliga VW-bubblor. Ägarna har framför allt ambitionen att det ska finnas så många modeller som möjligt på Meilenwerk. Hellre en vanlig Fiat om man redan har en massa Ferrari. Vi befinner oss i Tysklands huvudstad och självklart är det gott om Mercedes och BMW. Strax innanför entrén står en röd Goggomobil, den tyska mikrobilen från 50-talet som inte hade en chans i konkurrensen med Volkswagen. Numera är bilen en bortglömd tvåtaktare men samtidigt en samlarbil för de verkliga entusiasterna. Det kan låta en hel del inne på Meilenwerk när motorerna testas. Vid vårt besök är det en Kharmann Ghia och en Corvette från 1960 som står för motorkonserten. Motorrenovering, rostlagning eller ny lack, allt är möjligt på Meilenwerk för den som har råd att betala. Det är en stor omsättning på bilar och vid nästa Berlinbesök kommer vi säkert att upptäcka mycket nytt att titta på. Kanske den där måsvinge-Mercedesen som vi letar efter den här dagen. På Meilenwerk arrangeras klubbmöten för olika bilmärken och en del veteranrallyn. Den tyska versionen av Mille Miglia brukar starta just här. I lokalerna finns också en småtrevlig restaurang med uteservering. En av servitriserna talar till och med flytande svenska. Vi ser antagligen förvånade ut och hon förklarar: – Jag har sommarhus i Blekinge. Naturligtvis har Berlins enda bildagis också ett eget öl som förstås heter Meilenwerk-öl. Meilenwerk hemsida hittar ni på www.meilenwerk.de. Företaget har numera filialer i både Stuttgart och Düsseldorf. Järnvägsstationen Hamburger Bahnhof byggdes redan 1847 i en stil som brukar kallas nyrenässans. Den var station fram till 1906, sen blev den först ett kungligt trafikmuseum och för 15 år sedan konstmuseum. Byggnaden bombades i slutet av andra världskriget och blev sedan stående oanvänd under lång tid. I början av 1990-talet renoverades huset och berlinarna fick en spännande utställningslokal för modern kost. Hamburger Bahnhof återinvigdes 1996 och de stora järnvägshallarna passar utmärkt för de utrymmeskrävande installationer som är så vanliga idag. Konstverk av artister som Joseph Beuys, Roy Lichtenstein och Andy Warhol kräver ofta mycket utrymme för att komma till sin rätt. Idag skulle en arkitekt knappast hitta en finansiär som var villig att bygga den här typen av stora utställningslokaler. Det är helt enkelt för dyrt. Före detta Hamburger Bahnhof blev däremot ett perfekt museum där lagom mycket dagsljus silar in genom de stora fönstren. Takhöjden är också perfekt. Som många nya museer har Hamburger Bahnhof förstås satsat på en mycket bra lunchrestaurang. Det här är med all säkerhet ett av Europas bästa konstmuseer trots att det egentligen är en gammal järnvägstation. Judiska museet är däremot till stora delar nybyggt. Det är en av de märkligaste byggnaderna i Berlin och sett ovanifrån har det formen av en sönderbruten Davidsstjärna. Hela planlösningen är lite udda med smala och långa utställningsalar och lutande golv. Besökarna leds nästan omärkligt upp och ner genom det stora museet. Det är inte så lätt att hitta men samtidigt svårt att gå vilse. Allra märkligast är de helt tomma avdelningarna som symboliserar den långa period på 1930- och 1940-talet då judarna stängdes ut från det tyska samhällslivet. Det judiska museet som ligger i Kreuzberg har en rigorös säkerhetskontroll. Det finns mycket att titta på när man väl kommit in och räkna med att det tar minst två–tre timmar att se allt. Framför allt får man inte missa ett högt, mörkt och kallt rum strax efter entrén. Det sägs att arkitektens avsikt är att besökarna ska kunna identifiera sig med judarnas situation i Tyskland. Mycket i arkitekten Daniel Liebeskinds museum har en symbolisk betydelse. De 49 lutande pelarna på gården utanför syftar dels på året 1948 då staten Israel grundades och den 49:e pelaren symboliserar staden Berlin varifrån många judar antingen tvingades i exil eller mördades i nazisternas koncentrationsläger. Det finns få städer i Europa där historien är så närvarande som i Berlin. I närheten av Brandenburg Tor sparades länge en stor tomt på 19 000 kvadratmeter (tre fotbollsplaner) för att det skulle vara möjligt att bygga ett minnesmärke över Förintelsen. Det blev ett vågformat hav av stora stenar där besökarna ibland försvinner i stenskogen. Även den här anläggningen är ritad av en amerikansk arkitekt, Peter Eisenmann. Hans avsikt var att besökaren ska känna sig övergiven när man bara ser stenarna och inga andra människor. Cirka 10 000 besökare kommer hit varje dag och under markplanet ligger ett informationscentrum med namnen på alla de europeiska judar som mördades under kriget. Citat ur brev och dagböcker projiceras på golvet. Ytterligare ett minnesmärke ligger på torget utanför Operan där besökarna tvingas böja sig ner eller lägga sig ner på knä för att titta ner i ett underjordiskt rum. Där i ett stort rum finns bara tomma bokhyllor med plats för exakt så många böcker som brändes under Kristallnatten. Det var den natten nazisterna ordnade ett bokbål i Berlin. I museernas stad finns också en hel ö med museer. Den kallas förstås museiön och är också ett Unescoarv. Det mesta är i världsklass och räkna med ett par dagar om ni ska hinna med Pergamonmuseet, Nationalgalleriet och Altes museum. Längtar ni efter fler museer? Vi hann med Murmuseet vid Checkpoint Charlie. Kvar till nästa gång är De Allierades museum, Tysk-ryska museet, Filmmuseet, Dataspelsmuseet och ytterligare några 100 museer. På senare år har Berlin också seglat upp som en stad med enormt många retrobutiker. Kleidermarkt heter en kedja av second hand-butiker runt om i staden Två av de största är Garage och Colours där man faktiskt kan köpa kläder till kilopris. Butikerna som kallas Made in Berlin har lite högre priser och även lite bättre kvalitet. På Momsenstrrasse nära Kurfürstendamm ligger second hand-butikerna vägg i vägg och på Checkpoint i Kreuzberg kan man fynda allt från armékläder till klänningar.