Svenskt och hemskt i Tyskland

Fyra timmar på färjan Trelleborg-Sassnitz och man stiger i land på Tysklands största ö, Rügen, svenskt 1648–1815. Här planerade Gustav IV Adolf att bygga en hamnstad som skulle heta Gustavia, ett projekt som Napoleon satte stopp för.

Rügen är ett litet paradis med sin badortsarkitektur à la förra sekelskiftet med många bevarade utstofferade pastellfärgade trähotell och villor. Turistsäsongen är lång, även om man inte ser så många badande tidig vår och sen höst.

Nordsjöns badliv karaktäriseras fortfarande av så kallade strandkorgar (strandkörbe) i sanden, stora sittkorgar av rotting där soltörstande blekfisar sitter bekvämt skyddade mot vinden. Vi stannade till i badorterna Binz och Sellin på den milslånga stranden på östkusten.

I Sellin ska man absolut inte missa den anslående havsbryggan i sann snickarglädje. Den når man via trappor, eller hiss, ut i havet och här finns flera restauranger att välja bland. Och det behövs för turisttillströmningen är stor.

Annat intressant att besöka finns på Kap Arkona, ubåtsmuseet och underjordiska bunkrar från kommunistiden, då Rügen mest användes som raket- och marinbas.

Inte så välbesökta är Rügens svenskminnen från stormaktstiden, bland annat en replik av Wrangels gamla herrgård i Ralswiek och i dess närhet ett litet träkapell, Schwedenkirche.

Fjärran från de puttenuttiga trähusbyggena och det mondäna badlivet är kolossen Prora, norr om Binz och Sellin på samma fina strand. Fyra oändliga grå byggnader började byggas i maj 1936 men blev på grund av kriget aldrig färdiga. Tanken var att 20 000 partitrogna skulle njuta av sol och bad under semestern. Till detta skulle det finnas plats för 10 000 anställda.

– Det skulle bara finnas sovrum att hyra. Allt annat skulle göras i gemensamhetsutrymmen, kök, matsalar och duschrum, berättar Brigitte Haase som talar felfri svenska och sitter med i styrelsen för Stralsunds svenskförening. Medlemmarna firar alla svenska högtider och reser regelbundet till Sverige, framför allt vänorterna Malmö och Trelleborg.

Hon berättar också att byggnaderna aldrig användes, mer än att de togs över av militären under DDR-tiden.

– Men vad som hände då är det ingen som vet. Idag blir det lika dyrt att riva som att restaurera.

Kolossen som kallas KdF-Bad (Kraft durch Freude, Kraft genom glädje), är en kuslig bild av storvulna illusioner. Tänk bara den svindlande tanken att 30 000 partivänner skulle äta frukost samtidigt. Byggnaderna väcker obehagliga tankar om en dirigerad massturism samtidigt som den otäckt mycket liknar ett fångläger.

Praktiskt taget alla fönster i de sex våningar höga och de från början totalt 4,5 kilometer långa längorna är sönderslagna. Det finns inga balkonger och de ganska få portarna ser ut som källardörrar. Men alla rum, på 2,5 x 5 meter, vetter mot havet, allt på arkitekt Clemens Klotz anvisningar, en av Albert Speers adepter. Det hela kröntes av statyer som numera finns på Armémuseet i Dresden, alla utom en figurgrupp, skapad av skulptören Wilhelm Ulbricht som också ledde byggandet av Berlinmuren, eller Ulbrichtmuren.

Vägarna på Rügen är ganska smala och i bra skick. Men plötsligt skumpar det till av några kilometer med kullerstensbeläggning. Det är gott om bokalléer och här och var varnar trafikskyltar för nedhängande grenar som kan nudda eller skada höga fordon.

En riktig sevärdhet är nya bron mellan Rügen och Stralsund. Närmare tre km lång och med en prislapp på 80 miljoner euro byggdes den för att man skulle slippa köer. Stralsunds skyline tar sig väldigt bra ut från brokrönet och från vårt hotellfönster i hamnen ser vi brons smäckra profil.

En stadstur kräver stadiga skor – i Stralsund finns nästan bara väldigt kullriga kullerstensgator. Det är en gullig liten stad med ett koncentrerat butiksutbud men framför allt många vackra byggnader, inte minst kyrkor.

På torget från 1200-talet ståtar S:t Nikolaikyrkan med färggrann inredning och en gång 56 altare, ett för varje skrå. Strax efter höstskörden dignar kyrkan av gåvor, allt från blommor och pumpor till mjöl och must.

Med några års undantag var Stralsund svenskt 1630 till 1815 och kulturhistoriska museet visar bland annat vikingasmycken i guld och har en sal om svensktiden. Vi passerar syrets upptäckare Carl von Scheeles ganska slitna hus, en byst av Gustav II Adolf i rådhusets galleria och en hel del andra svenskhistoriska påminnelser. Släkter som Beskow, Tessin och von Born är härifrån.

Gamla Stralsund ryms inom ringmuren där två av ursprungligen elva portar är bevarade. Den ena heter Küterporten, döpt efter det ”dåliga” folk som bodde i trakten och gjorde affärer på inälvor. I dag ligger Olof Palmes torg med stans teaterbyggnad strax utanför.

Följer man muren en bit åt vänster kommer man till en speciell bar och restaurang. Källarvåningen i restaurang Wallensteiner är stor och rustik med serveringspersonal som kilar omkring med dignande matbrickor, tvättfat och handdukar. Alla måste tvätta händerna både före och efter maten eftersom man äter med händerna.

Det enda bestick som kommer in med den stabbiga maten i stora portioner är en kniv. Helt i sin ordning med förrätten, bröd med sylta. Till soppan gör servitrisen ett undantag och tigger en sked av kocken. Vin serveras i lerkrus och ölet Lübsserpils i sejdel av 70-talsmodell. Efteråt husets egen ganska söta digestif med samma namn som restaurangen.

Stralsund präglas av vattnet och näringar som hör ihop med det. Därför finns både ett havsmuseum, där man kan njuta av en jättebassäng med havssköldpaddor, och det nyinvigda Ozeanum, ett annorlunda museum både i arkitektur och innehåll, en undervattensvärld som uppförts som en kärleksförklaring till havet. Vi blir mest imponerade av alla akvarier och en föreställning där man ligger ner och lyssnar till valljud och tittar på konstgjorda valar upphängda i taket.

Den historiska stadskärnan i Stralsund är tillsammans med Wismars stadskärna utsedda som världsarv av Unesco. Och det är andra anhalten på resan, Wismar, Sveriges sista landområde i Europa.

Efter Westfaliska freden 1648 tillföll Wismar Sverige och blev på grund av sitt strategiska läge ett attraktivt byte för nordeuropeiska makter med plundringar, krig och belägringar som följd. 1803 pantsattes Wismar på 100 år till Mecklenburg-Schwerin men Sverige avstod sedan från att lösa in panten.

Sju gator leder till torget med imponerande gavelhus från 1600- och 1700-talen. Det första vi får syn på är en stor svensk flagga på byggnaden Alter Schwede (Den gamle svensken), ett uttryck som tyskar fortfarande lär använda på svenskar de gillar. Bakgrunden är att svenskar värvades till preussiska armén och visade sig vara duktiga på att exercera rekryter och därför kom att kallas Die alten Schweden.

Vi passar på att äta sopplunch i husets restaurang som tar duktigt betalt för mineralvatten som i och för sig serveras i champagneglas. Serveringspersonalen talar inte svenska men på menyn märks en och annan fosterländsk anknytning. Den sobra lokalen pryds bland annat av en byst av Gustav II Adolf och vi har av en händelse satt oss precis under fotografier av den svenska kungafamiljen och det känns ju väldigt tryggt.

Diskutera: Vad tycker du om Rügen?