Resa med bil i Jungfrau-regionen

Berget finns med på listan bland Unescos världskulturarv. Namnet Jungfrau kom till redan på 1500-talet, men det tog ända fram till 1811 innan man för första gången nådde toppen av Jungfrau på 4 158 meter.

Attraktionen blev tillgänglig för allmänheten när Europas högsta järnvägsbana stod klar för snart hundra år sedan, 1912. Innan dess hade bara styva bergsklättrare kunnat bestiga berget. Nu kunde folk ta kugghjulsbanan upp till bergsregionen på 3 700 meters höjd.

Vädret är ombytligt här uppe. På höjder över tre tusen meter ändrar sig vindar, temperatur och moln med blixtens hastighet. Man har mätt vindhastigheter upp till 250 km/tim på Jungfrau. Vid sådan vind har man mött snövallar upp till sex meters höjd när man gått ut för att skotta.

Men idag är snögränsen bara på 1 800 meters höjd, ett stort problem för den världsberömda skidtävlingen ”Lauberhornrennen” i Wengen. Pisterna måste prepareras med kemikalisk snö.

Jag befinner mig på toppen av Jungfrauberget i de schweiziska Alperna. På 3 750 meters höjd blåser det upp till 118 km/tim utanför fönstret.

– 30–40 kilometer till och bergstationen måste evakueras, säger guiden Hans-Peter Schwizer från Grindelwald, och det händer emellanåt, men som tur är inte nu.

Det lynniga vädret påverkas till del av klimatförändringarna. Därför är toppstationen också lämplig som ett avancerat forskningscentrum. Schweiz har exploaterat sina turistorter till bristningsgränsen och får nu delvis sota för sin girighet. För fem år sedan ramlade tonvis med sten ned för berget strax utanför Grindelwald.

– Hela byn var täckt med en grå massa efter raset och det tog tid att sanera, berättar Hans-Peter Schwizer.

Området är sårbart. För snart tio år sedan skedde ännu ett svårt ras, men även då skonades befolkningen och skadorna inskränkte sig till att vara materiella. Värre är att man inte riktigt vet vad som komma skall.

Berget är fruset långt in i märgen, men permafrosten som finns över 2 500 meter över havet i Alperna, håller på att smälta isen i en takt som inte bådar gott inför framtiden.

Det kan tyckas vara ett osynligt hot men djupt inne i det 3 000 meter höga berget har frosten påverkats av klimatet och börjat smälta betänkligt. På teve ser jag ett program där den schweiziske klimatexperten, herr Keussen, hävdar att man kanske redan inom fem år måste lägga ned verksamheten på Jungfrau på grund av att berget kan komma att spela naturen ett spratt. Utvecklingen följs noga av myndigheterna som regelbundet kontrollerar förskjutningar i bergmassan.

Men det vore förstås synd på så rara ärter. Jungfrau är ett av Europas riktiga turistspektakel med mer än en halv miljon besökare om året. Det frestar på infrastrukturen.

– Rekordet är över 7 000 besökare på en enda dag, och då är det trångt här uppe på Europas tak, berättar Hans-Peter Schwizer.

Trångt känns det också i huvudet på sådan här höjd. Vid lunchen serveras vin och redan efter en klunk slår det till ordentligt. Betänk att syrehalten är begränsad till 16 procent på den här nivån. Med lite packning och ett par glas i magen, springer man inte omkring trots att utsikten är formidabel. Men vyerna varar inte så värst länge.

Efter en stund kommer tjocka moln och täcker bergstationen i ett hölje. Sikten försämras bara på några minuter och vi hänvänds till foto och video för att se hur fantastiskt Jungfrau kan vara.

Men låt oss starta från början. Resan från Zürich till Jungfrau inleds med en bilfärd över Brünigpasset som ligger på drygt tusen meters höjd. Min fotograf och barndomsvän Peter Zürcher berättar att vägen fick stängas av eftersom berget rasade på flera ställen här bara för några år sedan.

– Troligen av samma anledning, klimatförändringen, säger han med en suck. Vädret ställer till med allt mer bekymmer för oss i Schweiz.

I Interlaken lämnar vi motorvägen och den kurviga sträckan upp mot Berner Oberland blir snart betydligt smalare.

– Om helgerna går det livligt till här, säger Peter. Köerna kan vara timtals långa även om snöröjningen fungerar fint.

Området heter Hoheitsgebiet (höglänt terräng) på tyska och regionen mäter 354 kvadratkilometer i yta. I Lauterbrunnen görs den första anhalten, men efter en stund fortsätter vi tillbaka och svänger istället av mot Grindelwald som ligger betydligt bättre till.

Den förra orten är visserligen inkörsport till Wengen, men ligger intryckt i en skreva som oftast är i skuggan för kringliggande höga berg. Vi kör parallellt med bergbanan som trafikerar sträckan varje halvtimme och är ett utmärkt alternativ för att nå målet.

Vid infarten till Grindelwald får vi stanna för nedfällda bommar och jag får en skön blick över bergsmassivet framför som består av de tre välkända topparna Eiger, Mönch (betyder munk) och Jungfrau. Alla tre hör ihop men var och en är känd för sin egen historia.

På tusen meters höjd är det fortfarande ont om snö och skidåkarna måste ta sittliften för att komma till höjder där man kan åka fritt. Vi stannar för att föreviga den hänförande naturen eftersom solen fortfarande skiner och ger fint fotoljus.

Efter någon timme bryter vi för lunch. Vi blir varse de tvära och extrema kasten när solen plötsligt försvinner och det börjar ösregna kort senare.

– Normalt har vi snö så här års, suckar Peter. Idag är både träd- och snögränsen på samma höjd. Det känns som existensen är hotad. Klimatfrågan dränks bland molnen.  

Det blir en tur ut ur byn mot Eiger som är alla avancerade bergsklättrares ultimata dröm. Nordsidan betvingades inte förrän 1938 efter att en fyramannaexpedition två år tidigare omkommit. Det var en prestigekamp mellan tyskar och österrikare som de senare vann.

Idag är det många som försöker nå toppen på varierade sätt och dödsolyckor är fortfarande inte ovanliga. 60 personer har genom åren fått sätta livet till längs Eigers nordsida.

Här finner vi också vaggan till Europas vattensluss, som schweizarna kallar Alpregionen. Från dessa bergskedjor rinner vatten till alla de stora floderna i de fyra kringliggande länderna Tyskland, Frankrike, Italien och Österrike.

Den berömda Aletschglaciären ligger här och mäter 23 km i längd även om den årligen smälter och förkortas något. Samtidigt förflyttar den sig mot dalen i en allt mer alarmerande takt.

Jungfrau kallas ofta för ”Alpernas drottning” till följd av sitt unika läge och sin exceptionella höjd. Att locka till sig utlänningar är inget nytt i Schweiz, det har skett sedan urminnes tider. Man var tidigt medveten om att berget behövde bli tillgängligt för turism för att göra området populärt.

Redan 1870 började man tala om en bergbana till toppen och 25 år senare godkändes projektet av parlamentet. Planen gick ut på att bygga järnvägen på sju år till en kostnad av tio miljoner schweizerfrancs. Bygget tog 16 år och blev 50 procent dyrare än beräknat.

På Schweiz nationaldag den 1 augusti 1912 invigdes banan till himlen samtidigt som benämningen ”top of Europe” föddes. Ett pampigt 100-års jubileum firas nästa sommar.

Jag tar morgontåget från bergstationen Kleine Scheidegg en mulen dag i januari. Min nyvunne vän Hans-Peter Schwizer berättar mer om Jungfrau medan Peter fotograferar ivrigt.

Efter tio minuters resa stannar tåget vid Eigergletscher, en plats varifrån många expeditioner utgår vare sig man ska upp på Eiger eller någon närliggande bergstopp. Några minuter senare stannar tåget i Eigerwand. Här befinner man sig på ett av Eigers brantaste del längs den beryktade nordsidan.

Lite senare når vi Eismeer, där alla stiger ur för att bevittna ett säreget skådespel. Panoramautsikten över Alperna är oöverträffad från Jungfrauregionen och jag står nu i ett inglasat bergsrum med fantastisk utsikt över nejden från drygt 3 100 meters höjd. Efter en kvarts uppehåll går resan vidare mot toppen.

På exakt 52 minuter har jag åkt från dryga 2 000 meter över havet till 3 500, en och en halv kilometer upp i luften. Jag får stålsätta mig efter att ha andats in den första luften på den här höjden. Benen vacklar och balansen är nedsatt bland molnen.

Eftersom vädret verkar bli sämre skyndar jag mig ut på en terrass för att beskåda massiven runt om. En liten svart fågel sätter sig på räcket intill, men försvinner snabbt när jag närmar mig. På några minuter drar det igen och sikten blir obefintlig. Tur att jag hunnit se lite av det vackra.

Förutom utsikt finns insikt på den här nivån, sevärdheter som olika utställningar och ett intressant ispalats med kreationer gjorda av isblock serveras vid sidan av souvenirbutiker och klockaffärer. Till sfinxen på 3 571 meter åker man bekvämt hiss och även här uppe finns ett observationsdäck.

Mat finns i fem olika restauranger i ett utbud från självservering till lyx. Vi äter på Crystal där det vankas schweiziska specialiteter och ett inhemskt producerat vin. Köksmästaren förklarar att man även hyser en isbar i en grotta där kaggar med whisky lagras på denna höjd. Produktion inskränks till 1 022 halvlitersflaskor per år och jag lyckas övertala honom att sälja mig en exklusivt lagrad flaska för en rimlig slant.

På tal om vätska, så går det åt nio miljoner liter vatten till besökarna här uppe varje år. Hälften fraktas från Kleine Scheidegg, resten tas som smältvatten från tak och sten i närheten. Vattnet renas i omgångar medan avloppet sker via nästan millånga rör mot dalgången.

Forskningsstationen är internationellt bemannad och här mäts allt från ozonlager och luftföroreningar till mikrovågor inom radiometri och solstrålarnas inverkan på miljön. Även kosmiska strålningar och rent astronomiska observationer är aktuella från Jungfrau.

Man är helt överens om att den globala uppvärmningen påverkar vårt klimat. Gång efter annan presenteras nya forskarrapporter som visar att medeltemperaturen i Arktis stiger med upp till tio grader under de kommande hundra åren.

Permafrosten, som är stark på bergets norra sida, tinar bort genom en massiv issmältning, vilket även sker på andra håll i världen.

Passa på att besöka Jungfrau medan tåget fortfarande når toppen. Biljetten kostar visserligen kring tusenlappen, men det är resan värd. Tänk bara att äta permafrostade jordgubbar i en konservativt härlig alpmiljö.