Franska rivieran till budgetpris

Béziers, mellan Montpellier och  Narbonne, känns storstadsmässig och själva pulsen finns på den centralt belägna allén, Allées Paul Riquet, efter mannen som slog vad om att låta bygga en kanal mellan Medelhavet och Atlanten, Canal du Midi.

Första spadtaget togs 1667, kanalen var klar 1681 och klassades 1996 som världsarv av Unesco. Slutdestination efter 24 mil på Atlantsidan är Canal Lateral de Garonne nära Bordeaux.

I ena änden av Allén ligger teatern och varuhusen Monoprix och La Fayette, i den andra det enkla och utmärkt centralt belägna Hôtel des Poètes, 72 euro för dubbelrum med frukost, sex för garage. När vi har vägarna förbi ett par dagar senare chansar vi på parkering vid hotellet. Då känner en i personalen igen oss, tar bilnycklarna och parkerar vår hyr-Peugeot i hotellgaraget. Inte konstigt att man blir förtjust!

Efter lunch på Le Conti Allén, med menyer i olika prisklasser och det inhemska ölet Jupiler, ger vi oss iväg för att titta på slussningen vid Fonséranes: sju slussningar och 21 meters höjdskillnad på 40 minuter. Det finns båtar i många storlekar och prisklasser och den som vill slå på stort kan hyra båt med allt inräknat, cyklar och helpension med egen kock – rubbet till ett pris från 4 000 euro/person och vecka. Timpriset för en mindre båt kostar från sju euro. Att cykla eller rida hela vägen till Bordeaux är billigare.

Själva åker vi i maklig takt i en mindre båt, fyra timmar tur & retur Colombiers–Capestang. Husbåtar vilar vid kanten av den smala kanalen och vi vinkar till alla cyklister, flanörer och mötande båtar. Alla verkar ha minst en hund. Vi har köpt eget rosévin, annars kan man stanna vid Pont Guéry och prova viner.

Förutom kanalen är staden känd för sin tjurfäktning, i augusti. Arenan som rymmer 13 000 personer används i stället både för konserter, opera och festivaler. Stadens riktmärke, katedralen Saint Nazaires silhuett, syns långa vägar. Vid riktigt vackert väder kan man se Pyrenéerna därifrån.

På kvällen äter vi middag nära hotellet, på Le Chameau Ivre på Place Jean Jaurès med många utebord. Där vankas smårätter, ostar, grönsaksröror och 3 000 vinsorter, varav 1 000 från trakten.

Självklart kretsar mycket kring vin i detta världens största vindistrikt, Languedoc-Roussilon. Men det handlar inte om 70-talets mediokra Coteaux de Languedoc längre. Metoderna är förfinade, främst är det en förädling av de klassiska druvorna Chardonnay och Cabernet Sauvignon.

Vi vill inte missa ett besök hos Noilly Prat, den legendariska aperitifen och Dry Martini-ingrediensen som tillverkas i Marseillan, en fin liten by med promenadvänlig pir. Hit kommer folk från hela världen för att se den unika processen, där en del av lagringen sker i tunnor utomhus. Den största tunnan, som dock finns i källaren, rymmer 40 200 liter.

Vermouthen finns i tre kulörer, röd, vit och guldfärgad och smaksätts med koriander, muskot och kamomill bland annat. Produktionen är fyra miljoner flaskor per år.

En bit inåt landet ligger Florensac där vi provar viner typiska för trakten i Vinipolis moderna lokal med provningsstationer och interaktiva datacentraler som berättar om de olika druvornas karaktärer och vad som passar till respektive viner.

Kvällens anhalt är Hôtel de Vigniamont i Pézenas, ett storslaget bed & breakfast med enorma sviter, utsökt möblerade, frukt och vin på bordet. De franska privatpalatsen kallas ofta hôtel för att de förr hölls med mycket tjänstefolk och tidvis många gäster.

Morgonens stadsrundtur går till gamla stan med många krogar, konsthantverkare och butiker, bland annat den stora godisaffären Cure Gourmand, och krogar. Pézenas lockar också med stor lördagsmarknad och spår efter komediförfattaren Molière.

Förutom kakor, vin och olja att köpa finns marknader som ofta säljer ”allt”. Avstånden är inte stora, så ta reda på var marknader och loppisar hålls, de är inte alltid skyltade.

Det är inte långt mellan orterna men hur det är kör man gärna lite fel i rondellerna, om det går för snabbt eller om vi inte hinner läsa skyltarna. Vi ska neråt kusten igen, till Agde, som består av flera delar.

Bland kristallglas och mer eller mindre attraktiv konst på onsdagens stora loppis på La Promenade i Cité d’Agde hittar vi en handlare som säljer sina Dinky toys. På torsdagar är det marknad med mat och kläder. Det här är Agdes gamla del, med gränder, butiker och bostadskvarter.

Le Grau d’Agde var fiskebyn där det numera finns tjusiga villor och många turister. I fint hörnläge vid vattnet ligger tapasrestaurangen Les Ondines. Ytterligare en stadsdel, Cap d’Agde, har en livligt frekventerad hamn med barer och butiker. Men mest är den berömd för sin fyra mil långa strand. En del av den består av dramatiskt svart vulkansand och en bit norr om den en naturiststrand, faktiskt ett helt litet samhälle med nakna bank- och butikskunder.

Vi är fel klädda och väljer i stället det arkeologiska undervattensmuseet Musée de l’Ephèbe. Det är roligare än det låter, luftigt och med många överraskande vackra och smakfullt arrangerade föremål, alla härstammande från havet: besättningars tillhörigheter, kanoner, vapen, 400-liters amforor för vin, statyer av välbyggda adonisar och små pojkar med silverögon.

En liten turkos bronskanna från 1000-talet f Kr gjord av Herkules skulle ha passat bra hemma hos Bruno Saurel som vi bor hos ett par nätter.

– Det är inte ett hotell utan ett hus och jag vill att mina gäster ska känna sig hemma, säger Bruno som började sin karriär i den här branschen med att odla grönsaker.

I april ligger både sparris och jordgubbar under vita lakan ute på ägorna. Han har både haft restaurang och arbetat som sjuksköterska i många år innan han bestämde sig för att satsa på gästgiveri.

– Languedoc hade dåligt renommé med massturism. Man kom hit för stranden och för att campa. Jag annonserade i brittiska tidningar, om det kunde finnas intresse av att hyra rum. Min första gäst var en sångerska som jobbat med komikern Benny Hill. Det var 1997 och sedan har det bara flutit på. Nu har jag tio anställda.

Hans slott Le Clos de Mausanne någon kilometer nordost om Béziers är i det närmaste obeskrivligt, servicen, rummen, atmosfären, möblerna, maten, dukningarna, trädgården med pool, konsten och alla stora speglar som står lutade här och var.

Napoleon, en Grand Danois på fem år, håller ett vakande öga över det hela. Nu kan man spekulera i att det måtte vara väldigt dyrt, men ett dubbelrum med överdådig frukost kostar från 90 euro.

I södra Béziers finns Brunos hemliga ställe, La Chamberte, modernare inrett med bestick från Alessi och åtta olika sorters tallrikar i restaurangen men också här disiga konstverk och stora speglar. Men ingenting visar utifrån att han tar emot både ätande och övernattande gäster.

– Jag tar bara emot bokningar och om jag inte gillar rösten säger jag att det är fullt.

Som sagt, vi bodde där ett par dagar. Det känns stort.