Turista i idylliska Slovenien

Historien rullar på, nationer och federationer splittras, kartan ritas om. Tjeckoslovakien har blivit Tjeckien och Slovakien. Ett annat exempel på tidens gång är Balkan-halvön, enkelt uttryckt området öster om norra Italien. Vi börjar vänja oss vid att tala om det ”forna Jugoslavien”, federationen som helt upplöstes år 2006.

I denna hade hela eller delar av de nu självständiga staterna Bosnien och Hercegovina, Kroatien, Kosovo, Makedonien, Montenegro, Serbien och Slovenien ingått. Olika länge, med första start efter Det Stora Kriget som ändade 1918, och på olika sätt. Slovenien bröt sig loss 1991. Historien visar att man inte haft det lätt i denna del av världen.

Slovenien är den del av det gamla Jugoslavien som ligger närmast Italien och det är dit vi ska bege oss. Visst kan man köra bil dit, men enklare är flyget, även om det inte går så förfärligt många direktflighter till huvudstaden Ljubljana.

Vi flög från Kastrup och bytte plan i München inför den sista 35-minutersetappen över Alperna till Sloveniens största flygplats – och den är inte stor. Dock pågår utbyggnad för Slovenien är på väg att bli ett riktigt turistland.

Exakt enligt tidtabell satte piloten ner planet en duggregnig måndagseftermiddag. På flygplatsen ägnade man sig inte några som helst formaliteter som passkontroll eller annan pappersexercis – vi reste ju inom EU.

Slovenien är medlem sedan 2005 och anslöt sig till euron två år senare. Istället för att åka taxi till centrala Ljubljana (40 euro) satte vi oss på bussen och fick redan där god utblick över landskapet. Det tog längre tid men kostade å andra sidan bara åtta euro för två.

Bussen gjorde halt vid järnvägsstationen i Ljubljana och därifrån var det gångavstånd till Grand Hotel Union. Hotellet var ett förstklassigt nätfynd, fyrstjärnigt och till en kostnad av 120 euro natten – normalpris för vårt rum visade sig vara 179 euro. När vi gör veckoutflykter av den här typen bokar vi bara första och kanske andra natten. Resten får bli äventyr, chansningar eller resultatet av goda tips från människor i vår närhet.

Under våra båda dagar i 270 000-personersstaden Ljubljana småregnade det mest hela tiden och aldrig har vi väl sett så många paraplyer på 48 timmar.

Grand Hotel Union ligger bara ett par hundra meter från det ställe där floden Ljubljanica gör en krök och där en av landets mest kända arkitekter, Jose Plecnik, ritade till en stenbro på vardera sidan om den gamla bron. Tre broar i bredd, tätt intill varandra – vilken annan huvudstad har det?

Redan i Ljubljana märkte vi den lugna, trivsamma atmosfär som sedan blev så tydlig under vår rundresa i landet. Nästan alla vi mötte talade hyfsat begriplig engelska (undervisas i skolan från femte klass) även om en del av de äldre föredrog tyska.

Ljubljana fick sitt namn redan år 1144 och en stadslag knappt 100 år senare. Under lång tid ingick staden och området i dubbelmonarkin Österrike-Ungern, vilket man också kan se på en del av ortsnamnen i de östra delarna. Där förekommer ett och annat ö, precis som i ungerska språket.

I Slovenien talar man slovenska, ett slaviskt språk, som en bensinmacksföreståndare avslöjade är tämligen komplicerat också för de som växer upp med det. Man har till exempel flera ord för ”vi”, beroende på hur många man syftar på.

Ljubljana inbjuder till avspända promenader, kanske i den stora Tivoli Park (där det inte finns minsta spår av något tivoli). Längs gatorna och längs floden finner man ett myller av kaféer, barer och restauranger, alla med god standard (espressomaskin på alla caféer) och med behaglig prisnivå. En kaffe eller ett glas vin kostar ofta inte mer än en euro och en stor öl 1,30. Detta är en stad för flanörer med eller utan paraplyer.

Hos Budget hyrde vi en svart VW Polo 1.2. Sju dagar med fria mil och motorvägsavgifterna inbakade kostade 358 euro, inklusive fullt försäkringsskydd, som alltid är klokt att ta, men inte billigt.

Huvudstaden ligger på tämligen plan mark, men annars är Slovenien ett ofta dramatiskt kuperat land och det blev vi varse på vår väg söderut, mot Adriatiska havet. Landet har en blygsam kustremsa strax söder om italienska Trieste, men den är stor nog för att rymma ett antal badorter som gärna glänser i aftonsolens ljus.

Vi reste i början av oktober och med sydlänningars sätt att se det var havet då alldeles för kallt att bada i. Nåja, de flesta hotell med fyra stjärnor visade sig ha både pool och spa, ibland också ett litet gym.

Till detta område kommer också många spelsugna italienare, för här är det lagligt med casinoverksamhet, en näringsgren som drar in mycket valuta till landet.

På väg norrut, mot de västligaste vinodlingarna, passerade vi orten Lipica. Namnet klingar kanske inte bekant men det är ändå här de berömda Lippizaner-hästarna föds upp. I skogrika hagar med kilometer efter kilometer av vackra vita trästaket betade hundratals vita hästar avsedda för Spanska ridskolan i Wien. Inte långt från hästarna finner man också ett världsarvsområde med ett antal magnifika grottor öppna för allmänheten.

Slovenien är kanske inte så känt för sina viner som det borde vara. Det är bara under senare år som landet har exporterat vin, men odlat druvor och producerat vin har man gjort lika länge som Italien.

I Slovenien finns en del ovanliga druvor som till exempel Rebula. Druvan finns med i många olika blandningar, men det är framför allt chadonnay-vinerna som är njutbara och här får man betala upp mot 2,50 euro för ett glas. Querqus Penina, ett mousserande vin framställt enligt champagnemetoden, är också en trevlig bekantskap. Det största vinområdet är Goriska Brda i Primorska.

Vinlandskapet påminner på många sätt om det i Alsace och så gör även vingårdarna där många har egna små hotell med tillhörande restauranger av god klass.

Så småningom lockade bergen och vi styrde därför kosan norrut. Som högst nådde vi 1 600 meters höjd efter en klättring på föga trafikerade serpentinvägar med tämligen god vägräckesstandard.

På det högsta passet stannade vi till vid toppstugan och det var här vi såg det tydligaste tecknet på att tiderna förändrats. Damen som förestod serveringen levde kvar i det förgångna och hyllorna gapade lika öststatstomma som plåtdisken var ödslig och gästerna fåtaliga.

Allra längst upp i det nordvästra hörnet av landet ligger skidorten Kranjska Gora. Skidåkningen kan dock inte konkurrera med Alpernas.

Vi styrde kosan till Bled, en känd semesterort vid en berg- och skogsomgärdad sjö med en pittoresk liten ö med tillhörande kyrka. Dit ut kan turister låta sig ros i vackra ekor med baldakintak.

I Bled, liksom överallt i Slovenien, är det tätt mellan näringsställena. Det som förvånade oss var att så gott som allt håller samma höga standard. Här är helt och rent med nykaklade gästtoaletter, inget klotter och inget skräp på gator och vägar eller i naturen. Också standarden på villor och gårdar håller hög klass.

Det kuperade landskapet innebär långsam framfart på kringelikrokvägar, så ibland kan det finnas skäl att köra en transportsträcka på motorväg, trots att beläggningen på de tidigare är god. Motorvägar finns på olika håll i landet, som till exempel mellan Bled och Ljubljana och mellan Ljubljana och världscupkända Maribor längre österut.

Slovenien är ett litet land och avstånden känns ibland nästan förvirrande korta. Det som ser ut att var 15 mil kan vara fem futtiga. Ungefär som i den enorma staden Los Angeles, fast tvärtom.

Från Bled for vi rakt österut, så gott det gick, lunchade i Maribor och siktade mot staden med det nästan spöklika namnet Murska Sobota, inte långt från gränsen mot Ungern. Varför ville vi dit? Jo, vi hade läst en artikel om området Porabje och den nästan okända staden Monoster, där allt skulle vara som förr, bortglömt av modern civilisation.

Och nog var det bortglömt men det visade sig så småningom också att detta område faktiskt ligger på andra sidan gränsen. Så flytande är det med gränsdragningar och gammal kultur att man inte alla gånger är så noga – är det kanske det goda inflytandet från EU?

I den lilla byn Polana ligger hotell Strk. Jodå, Strk är rätt stavat. Man slösar inte med vokaler i Slovenien. Först när vi fick veta att området är känt för sina många häckande storkpar förstod vi vad hotellnamnet betyder.

Strk är ett fantastiskt exempel på föredömlig prisnivå men också på vänligt bemötande. Ett dubbelrum kostade 68 euro och om man valde till halvpension för sex euro per person fick man en trerättersmiddag på kvällen. Japp, här stannade vi två nätter.

Det var också här jag frågade vår servitör om han kände till någon bilsamlare i trakten. Efter en stund kom han tillbaka och berättade att han ringt några telefonsamtal, och si, dagen därpå fick vi träffa den ene av Sloveniens båda Volvo PV-ägare!

Han visade sig vara präst i den lutherska kyrkan (med bara 20 000 troende i hela landet) och svärson till Volvo-handlaren i Murska Sobota. Fast han har en gammal Mercedes också.

Landsbygden norr om Murska Sobota nyttjas flitigt av framför allt tyska och österrikiska  vandrare, som slaviskt följer  de markerade  lederna. En av promenaderna utgår från slottet Grad, en kringbyggd medeltidsborg med brokigt förflutet och 365 rum, de flesta under renovering sedan slottet stått övergivet och svårt förfallit åren 1960–90.

Före avresan hade jag spanat efter olika typer av tekniska samlingar och då bland annat funnit brandkårsmuseet i Metlika, en liten stad längst ner i det sydöstra hörnet av landet. Under en hel del bergskorsande på mindre vägar och litet motorvägsfusk drog vi oss alltså snett neråt landet och nådde så småningom staden Novo Mesto, känd för att ha bombats svårt under andra världskriget och för att idag ha en hyfsat stor Renault-fabrik.

Dock tycktes den gamla delen av staden ha klarat attackerna ganska väl. Metlika, två mil bort på slingriga småvägar, är mindre och var inte så utsatt under kriget. Ett fint brandkårsmuseum har man onekligen, men inga brandbilar utan äldre material och oöverskådliga mängder av hjälmar och befälstecken. Så blir det kanske med 141 års brandförsvar att redovisa.

Vår rundresa började lida mot sitt slut men ännu återstod inspektion av landets järnvägsmuseum i Ljubljana. Vi hade sett skylten när vi med buss anlände en vecka tidigare men nu var det stört omöjligt att hitta vägvisningen igen.

Vi frågade oss fram på flera bensinmackar men ingen hade ens hört talas om attraktionen. Då förbarmade sig en äldre bensinkund över oss och beskrev noggrant vägen. Sen insåg han att vi trots allt aldrig skulle hitta på egen hand och körde därför före med sin Hyundai. Såna är de, slovenerna, utmärkt vänliga och hjälpsamma.

Och museet? Oj så många mäktiga ånglok man lycktas få in i det gamla lokstallet, och oj sån entusiasm vår guide visade oss när han kom till ställverkens funktion.

Vi åkte till Slovenien och vi fann ett behändigt stort land med mycket att se, trevliga priser och behagliga människor. Vi åker gärna dit igen.