Lång resa avslöjar bristerna Femte rapporten

En lång dagsetapp med full packning, tre barn, blåst och
regn avslöjar obarmhärtigt brister som man annars lätt förbiser.

Låt mig börja
med några uppenbara brister när det gäller komforten. Som jag berättat tidigare
så är den lilla motorn högt utväxlad via den femväxlade växellådan. Detta gör bilen
ganska rapp i motorvägsfart men då på bekostnad av ljudkomforten. Motorn ylar
på kring 3500 varv/minut och detta ger upphov till ett monotont ljud som skär rakt
genom bilen och som snart gör allas öron trötta.

När det gäller förarsätet så har
det inte många inställningsmöjligheter men kan tyckas vara bekvämt ändå, så
länge du kör kortare turer. Redan efter knappa tio mil så började min högra fot
berätta att den inte trivdes längre. Sittdynan är kort och stolen kan inte
heller höjas så stödet för gasfoten är dåligt. En bok under låret gjorde
underverk men en sådan nödlösning ska ju inte behövas i en ny bil, kan man
tycka.

Nåja, hur uppträder då Dacian på vägen. Bilen har ju fått
kritik för sin passiva säkerhet så då blir ju bilens köruppträdande och aktiva
säkerhet ännu viktigare. Bilen har inga hjälpsystem som räddar ett dåligt
avstämt chassi. Så hur funkar Dacian på vägen? Ja, tack vare sin långa hjulbas
så går den tryggt och stadigt rakt fram… om det inte blåser.

Den högbyggda
rumänen blir lätt ett fång för vinden som då för den lite som den vill och
föraren tvingas sitta och parera hela tiden. På E4:an norr om Jönköping så
blåste det en hel del och dessutom byig vind. Bilens höga ljudnivå, stolens
dåliga stöd och vindens ständiga ryck i bilen gjorde att jag vid denna tidpunkt
på vår resa inte stod som spekulant hos Renault den dag Dacian går att beställa
här i Sverige.

Efter ett längre stopp på IKEA i Jönköping, där vi plågade
bilen med ytterligare mer packning, så sökte vi oss vidare söderut längs E4:an.
Nu hade vinden mojnat och ersatts av ett relativt kraftigt regnväder och snart
föll mörkret tungt över Småland. Detta bekom inte bilen ett dugg och nu gick
den stadigt som på räls igen.

Vindrutetorkarna användes nu flitigt och inte
heller dessa imponerade med tanke på att de nästan är nya. De burrar och lämnar
fält som är dåligt avtorkade. Ja, de burrade så mycket att jag för en stund försökte
med en manuell intervall men det orkade jag inte i längden. Endera fick jag
köra torkarna kontinuerligt och lyssna till oväsendet eller använda bilens
intervall, som i regnet inte var tillräckligt, och dras med sämre sikt.

Min upplevelse av bilens ljus är dock positivt. Både hel-
och halvljus ger en tillfredsställande ljusbild. Däremot är kupéljuset klent
och har inte kraft att lysa upp ända ner till golvet. Barnen blev ganska
irriterade när de inte hittade saker de tappade under färden.

En detalj som jag hakade upp mig något på var avsaknaden av
fickor på framstolarnas baksidor till passagerarnas assistans. När jag monterar
vår bärbara DVD-anläggning så brukar jag använda dessa fickor till att gömma
undan de onödigt långa kablarna så att inte barnen med fötterna kommer åt att
rycka ner skärmarna från nackkuddarna.

Inför morgondagen ska det bli intressant att se hur
lättstädad Dacian är då gummimattorna på golvet bak, eller i mellanraden om man
så vill, både är av klen kvalitet, löjligt små och inte alls tillskurna för den
yta de ska skydda. Leriga stövlar smutsar obönhörligt ner interiörmattan när de
små gummimattorna glidit iväg och inte längre gör sitt jobb.

Jag kanske lät väl negativ idag. Men min uppgift är att
testa bilen för att kunna informera er. Fortfarande har Dacian många positiva
egenskaper och detta till ett mycket attraktivt pris. Men dessa positiva egenskaper
sammanfaller mer med kortare körningar och vardagligt användande än med
långkörningar och komfort.

Tack för idag!"

Fredrik Sigurdsson