Första rapporten

Dag 1 - från Stockholm till snön

Hej alla läsarkollegor!

Så stod vi där äntligen utanför Stockholms centralstation hårt nertyngda av den packning en trebarnsfamilj behöver för en knapp vecka hemifrån. På närmaste parkeringsyta står det en svart kombi med stora klisterlappar med orden; test och ViBilägare. Vi hade kommit rätt. En vänlig reporter, Tommy, ger ganska kortfattade instruktioner. Det är bara att köra och glöm inte att slå på halvljuset.

OK, först måste vi fälla den bakre sittsoffan. Det fungerar först efter det att de bakre nackkuddarna har tagits bort. Soffan viks framåt i två led upp mot den mellersta sittraden. Det jag kunde sakna var någon form av spärr som kunde hålla fast soffan i detta läge. Det är möjligt att det finns, instruktionsboken tog vi inte fram för detta (på utrikiska), barnen var hungriga och nu skulle vi ut och göra huvudstaden för en halv dag.

Stockholm är en vacker stad men den gör sig inte bäst bakom ratten i en bil. Vi sökte efter första, bästa parkeringsgarage och vi fick plats under hotell Sheraton. Kanske var Dacian en lite udda fågel i miljön. När vi vandrar upp från garaget möter oss ett monster, en Porsche CayenneS. Den mullrar argt på oss och tutar vant så att parkeringsvakten öppnar grinden.

Efter en lyckad eftermiddag i klassisk turistanda med mongolisk lunchbuffé, ett långt besök i Livrustkammaren på Slottet och lite shopping längs Drottninggatan så är det dags att ta oss vidare till min svågers lägenhet på Söder för lite mat och trevlig gemenskap. Gissa om jag blir lång i ansiktet när parkeringstaxametern skriker ut till oss hur mycket 5 timmars parkering under huvudstadens finaste hotell kostar. I orten där vi bor, sommaridyllen Åhus på den skånska ostkusten, finns det inga parkeringsautomater alls som begär pengar. Så lantliga är vi dock inte så att vi inte förväntade oss att det skulle gå på en slant, men 320 SEK för fem timmars parkering är lite väl magstarkt. Som tur var så är hustrun stadd i kassan och hivar fram tre hundringar och en tjuga som automaten förtjust tuggar i sig.

Bommen öppnar sig och Stockholms pulserande trafikliv öppnar sig för oss och Dacian. Första intrycket när vi rullar upp är att kopplingen tar ganska långt ner och att känslan är att flytta sig tillbaka en femton år i bilutvecklingen. Men Dacian rullar iväg och trots sex passagerare och hyfsat mycket packning så hänger den gott med i trafikrytmen. Min hustru Lisa säger att den väl inte är så tokig och att ljudnivån inne i kupén är överraskande låg. Jag inser senare när vi når motorvägsfart att detta kan man tacka den höga utväxlingen för. I låga farter blir den rapp och är fortfarande förhållandevis tyst, i högre farter låter däremot motorn ganska plågat där den ligger på 3500 varv/minut. I motorvägsfart vinner ändå Dacian snart mitt förtroende. Tack vare sitt långa axelavstånd går den stadigt och tryggt (i stadskörningen straffar detta sig då vändradien känns väldigt stor) och motorn ger, trots sitt plågade uttryck, god respons vid gaspådrag.

Svärmor har varnat för riktigt vinterväglag framme vid nästa mål för vår resa, Sverkesta, egentligen bara några hus kring en större gård en dryg halvmil utanför Frövi i västra Västmanland. Vi kör på bra på snustorra och fina vägar. Inte en snöflinga syns till och resan går betydligt snabbare än beräknat. När vi når till Arboga så ändrar både naturen och väglaget karaktär. Det blir allt vackrare på träden och allt moddigare på vägen. Jag tvingas köra lugnt, vilket jag garanterat hade gjort ändå med tanke på att bilen inte är vår och att den samtidigt inte fått "bästa betyg" i krocktester, då jag hamnar bak en större lastbil. När vi kommer fram är snövallarna höga (med skånska mått mätt) och snötäcket en två, tre decimeter. Svärfar har varit snäll och skottat snö på parkeringsplatsen (gratis) men gjort det ganska smalt och vägen är också smal. Det är inte helt lätt att i mörkret baxa in bilen på parkeringsplatsen, en bättre svängradie skulle som sagt en inte ha skadat.

Jag stänger av motorn och vi packar ur bilen och jag kan summera mina första intryck av bilen. Visst finns det stora brister i komforten, inget lulllull, ojämn värme, usel stereo, sätesvärmare - finns det (får kolla i instruktionsboken imorgon), högt kupéljud o.s.v. men jag har trivts bra bakom ratten och känt mig trygg med bilen. Den ger ett rejält intryck. Utrymmena är också riktigt bra. Det är klart att åker man sju personer i bilen så är det nästan ingen plats kvar till bagage. Vi kör vanligtvis Renault Grand Scenic som är ytterlige rymligare men Dacian skulle räcka till för våra dagliga behov, helt klart. För den som gillar ett vackert formspråk och ett tilltalande yttre är inte Dacian melodin. ViBilägare har lite tragikomiskt köpt den i svart färg och mina barn drog direkt paralleller till en likbil och jag kunde inte mer än att hålla med dem.

Eftersom det än så länge bara finns ett exemplar av bilen i Sverige så skulle jag vilja avsluta första dagens rapport med att citera den store skalden Robert Broberg: "Min bil är inte lik din bil. Det är en likbil."

Vi hörs imorgon

Fredrik