Ge Saab en rättvis chans

Den senaste månaden har varit hektisk för Saab Automobile. Precis när svensk media gav tillverkaren andrum så deklarerade Jan Åke Jonsson att han åvgår. Nyheten har genererat spaltkilometer med spekulationer och uppe på toppen av Saab-berget har en ny storm brutit ut.

Företaget – som numer personifieras av Victor Muller – befinner sig återigen i ett medialt blåsväder. Som ett resultat av den pånyttfödda nyfikenheten kommer en drös obetalda fakturor ut i ljuset. Underleverantörer stoppar leveranser, som i sin tur stoppar produktionen, och den högt ansedda reklambyrån Lowe Brindfors klipper samarbetet med omedelbar verkan. Även detta på grund av obetalda skulder.

Muller – som förövrigt målas upp som ett tämligen lynnigt fenomen i nysläppta boken Cirkus Muller – spelar ovetande och river av ett par flyktiga kommentarer som bygger på att allt är som det skall.

Brindfors utspel förklarar han som en ”avskedspresent” till Saab för att man valt att byta reklambyrå. Samtidigt som Muller envist hävdar att företaget inte saknar kapital går vd:n för underleverantörernas branschorganisation Fordonskomponentgruppen, Svenåke Berglie, ut och säger att det Saab ägnar sig åt är rent skitsnack.

De dubbla budskap som har präglat rapporteringen kring Saab Automobile det senaste året har gjort att förtroendet har fått sig en svårreparerad törn. Och när det finns minsta tvekan smittar denna av sig på de personer som rapporterar kring företaget, oavsett i vilket media man är aktiv.

Jan Åke Jonsson vidrörde omedvetet detta när han under Genève-salongen vädjade till journalisterna att sluta fokusera på de små problemen, och i stället lägga luppen över vad man har presterat under de tolv månader som företaget har varit ”självständigt”. Jag håller med Jan Åke, men frågan är om man inte till viss del får skylla sig själv.

Jag har i få artiklar kunnat ta del av raka besked från Saabs ledning. De frågor som har ställts har ofta replikerats med slingrande svar, vilket underbyggt det faktum att journalister blivit mer intresserade. Den stora massan – till viss del innehållande presumtiva Saab-köpare – har således lämnats utan svar vilket skapar tveksamhet inför framtiden och en känsla av att organisationen saknar total kontroll och fun-gerande internkommunikation.

Ett konkret exempel från Vi Bilägare är rapporteringen kring vår egen 9-5, den bil som ingått i långteststallet sedan december 2010. När vi konfronterade tillverkaren med startproblemet (Vi Bilägare 1/2011) fick vi svar långt efter utlovad tid.

Vid denna tidpunkt fick vi reda på att programvaran skulle vara klar till vecka sex. När vecka sex hade passerat – med god marginal – fick vi ett nytt besked; vecka elva skulle allt vara löst. Beskedet kom direkt från en person i Saabs organisation. När vi i vecka tolv tar kontakt med verkstaden bekräftar man frustrerat att programvaran är klar, men att det inte går att överföra den till de berörda bilarna.

Som jag sade i min ledare i nummer 1/2011 är startproblemet av mindre betydelse. Det som däremot är av större är att vi fortfarande inte har hört något, trots att vi vid två tillfällen har blivit lovade en lösning.

Denna typ av bristfällig och luddig information är det sista Saab behöver. Inte för att det skadar ryktet kring en specifik bilmodell – det är som sagt mindre betydelsefullt i sammanhanget – utan för att hela företaget riskerar att framstå som oorganiserat och panikslaget.

Jag hoppas innerligt att beskeden från Saab rörande produktionsstopp och ledningsfrågor kommer att skingra alla orosmoln inom kort. Annars riskerar de produkter som finns i pipeline att aldrig få en rättvis chans.