Jag har alltid haft otur i Göteborg

Jag snurrar runt med bil i Göteborg för att hitta till en hobbyaffär som ligger vid Nordstan, och för en gångs skull lyckas jag uppleva ett visst lokalsinne i denna västkustens vackra pärla, men det varar inte länge.

När köpcentret dyker upp etthundra meter längre fram hinner jag precis säga till hustrun: ”Jag släpper av dig där fra…” när vägen plötsligt svänger ett djävulskt U, och nu är vi hastigt och lustigt på Götaälvbron hela familjen, med illamående barn, takbox, cykelställ och hundbur

”Götlabööööörg”, stönar jag med en underton som inte ens vår labrador kan missuppfatta.

Vi vänder så snart det går och på väg tillbaks över bron brister min uppmärksamhet en hundradels sekund, tillräckligt länge för att vi ska missa avfarten, och så är vi på väg söderut på E45:an.

Nu stönar jag inget ortsnamn längre. Det blir ett slags halvkvävt (eftersom barnen lyssnar) ”haavelsbäglarns gråsnög”, något måste man ju få säga.

En kris bör ses som en möjlighet till förändring tänker jag, och ligger kvar på vägen tills vi kommit till Frölunda torg i stället. Dit hittar jag. Där finns parkeringsplatser och framför allt, hobbyaffär. För oss, som är på väg till Stockholm blir det en omväg på två mil, men det lättar upp stämningen att åka framåt i stället för runt på samma fläck.

När hobbyaffären är avklarad rullar vi norrut igen men då gör jag det fatala misstaget att följa skyltningen mot Stockholm, vilket alla vet är helt galet. Det är mot Jönköping och väg 40 man ska åka, men vi hamnar alltså på E20 och när hustrun upptäcker det blir hon lite – så att säga – lågmäld en stund, men det är för sent att vända så vi sätter på radion och tittar på vägen tills de stormiga känslorna har bedarrat en smula.

Själv är jag lugn som en filbunke eftersom jag nyss gjort en justering i min inre reseplanerare och skjutit fram den förväntade ankomsten till klockan nio i stället för sju, och vips har vi inte bråttom längre.

Det är säkert lika svårt att hitta i de flesta större städer men jag har alltid haft otur i Göteborg. Vare sig vi ska till Liseberg eller bara in till centrum och shoppa hamnar bilen oundvikligen på väg ut ur staden eller på någon av broarna över Göta älv.

Ibland blir det Tingsstadstunneln och där vid södra infarten finns en riktigt ”go” avfartskonstruktion som liknar fyra korslagda kringlor och kallas Gullbergsmotet. Kör man fel där kan man hamna på Waterloogatan vilket ser ut som ett djävulskt uttänkt skämt från gatubyggnadskontoret.

Nu tror du att jag retar upp mig på dem, de som planerat sådant här, men det är precis tvärtom. Jag har uppnått den aktningsvärda ålder då alla män stannar till och tittar på byggarbetsplatser, väg- och brobyggen. Jag antar att man med åren blir ödmjuk inför ingenjörskonsten att bygga två saker av armerad betong som möts halvvägs, och det här gäller i allra högsta grad sådant som Gullbergsmotet, men även vilken enkel viadukt som helst.

På vissa ställen svänger folk mot fem olika håll från samma plats och i båda riktningarna, och några kloka människor har beräknat på millimetern hur armeringsjärnen ska vridas och hur många kilo betong som går åt. Det är sådant jag tänker på mitt i den djävulska U-svängen mot Götaälvbron. Imponerande!