En bilkö är alltid en bilkö

Världsturné. Det låter mäktigt. Artister som U2, Bruce Springsteen och Madonna åker runt jorden och möter enorma publikmassor på stora arenor. Sydney, Rio de Janeiro, Paris och Tokyo. Tänk att få se världen på det sättet.

Mina egna turnéer är blygsamma i jämförelse men det finns ett moment som är identiskt: Själva resandet. I början av oktober spelade jag på en jazzfestival i Istanbul, ett av de bekvämare resmålen som svensk, med flera direktflyg om dagen. Den lokale arrangören mötte upp på flygplatsen med en van som rymde alla åtta musiker med instrument. Vi skulle åka till hotellet för middag och en snabb dusch innan vidare transport till själva spelplatsen, och så bar det iväg.

Eller inte. Efter 400 meter var det stopp och sedan kröp trafiken fram i snigelfart på motorvägen. Den utlovade halvtimmen drog iväg över två timmar i 28 graders värme. Det fanns i och för sig luftkonditionering, men den pallade inte riktigt pressa ner temperaturen i den fullsatta minibussen. Vi som alla bar höstjackor svettades ymnigt och läget började bli ansträngt.

"Vi hinner tyvärr inte till hotellet nu med den här förseningen, vi måste åka direkt till konserten" meddelade chauffören. Det innebar att vi inte skulle hinna duscha eller äta men eftersom alla varit med om den här situationen många gånger förut, var det ingen som klagade. Det är nämligen exakt så det är att vara på turné vare sig du heter Johan Norberg eller Madonna. Ingen råder över försenade flyg eller trafikstockningar.

När jag sitter där i bilen och luktar svett, slår det mig: Det är egentligen precis här de stora glamorösa världsturnéerna utspelar sig. På väg i en van från flygplats till hotell, från hotellet till konserten och morgonen efter; en tvåtimmars pina i morgontrafiken ut till flygplatsen. För varje konsert går det tre timmar i bilköer och jag kan försäkra dig; hur exotiskt det än låter med Paris eller Tokyo så är en bilkö alltid en bilkö.

Vår konsert i Istanbul blev mycket lyckad och resan tillbaka till hotellet, nu när trafiken lugnat sig, tog femton minuter. Nästa morgon var det avresa 06.00 till flygplatsen. "Men planet går ju först klockan tio" menade jag. Då berättade chauffören, att om vi åker klockan sex tar det tjugo minuter. En timme senare i morgonrusningen: två timmar. Återigen sände jag en tanke till våra stora världsstjärnor på turné. Det är så här det är, för dem också.

Ja, bilköerna är sig lika men inte olika kulturers temperament och jag iakttog fascinerat deras bruk av signalhornet. Ett kort tut kunde betyda allt från, "Nu svänger jag in framför dig i din fil", "flytta på dig" eller "backa, så jag kommer in".
Ingen uppfattade en signal som provocerande. Inga miner eller "fuck you"-finger i luften som svar. Folk hjälptes åt, alla låg högst två centimeter ifrån varandra men inget gestikulerande eller italienskt fäktande armar.

Ett enda sådant tut i Sverige brukar betyda "Flytta på re’ din jävla dynghög" som besvaras med "ådurå jävla idiot" med höjt långfinger. Detta trots att vår trafik är som en kopp te i biblioteket i jämförelse. Det är fint att se hur bilister, som till exempel i just Istanbul hanterar totalt trafikkaos utan att tappa fattningen.

Exakt som i Sverige. Inte.