Det blir så förbenat krångligt

Nu står den där och väntar på dubbdäck, bilen alltså. Med åren får den en alltmer självklar plats som familjemedlem med smeknamn och mänskliga egenskaper, som förebråelse till exempel. Varje gång jag passerar på hundpromenaden ser 745:an ut att snegla med anklagande blick som: ”Gå där du bara. Låt mig stå här utan dubbdäck, jag minns hur det gick förra året”.

Vi bor ett stenkast från Hornsgatan där det är förbjudet att använda dubbade vinterdäck. För att undvika att folk backar och vänder gäller det här även på små anslutande gator, med effekten att vi som bor norr om gatans västra sträckning har blivit helt avsnörda.

Jag tycker det är toppen. Inte att bli avsnörd, men någonting måste göras för att folk ska slippa få stenlunga av allt damm som rivs upp. Baksidan av det här påhittet är att några av oss får köra runt Riddarfjärden för att ta oss till Kungsholmen men det får man stå ut med. Det finns värre saker.

På grund av detta drar det ut på tiden med vinterdäck, eftersom det blir så förbenat krångligt att köra helt enkelt. Förrförra året bestämde jag att fixa däck till första advent, sen till jul, sen sportlovet och till slut drog det ut på tiden tills tussilagon började slå ut och vi kunde köra på sommardäcken.

Grejen är att jag inte äger några dubbdäck, så snålheten drar ut på avgörandet varje vinter. Jag vill inte gärna lägga ut sjutusen kronor på däckbyte bara för att vi ska åka till någon stormarknad och köpa hundmat när vi dessutom inte får ta Hornsgatan.

Så bilen står där och surar. Folk undrar hur jag kan ha en känslomässig relation till en bil, men när 745:an stått översnöad och fastfrusen en hel vinter och sedan brummar igång direkt jag vrider om tändnyckeln, då är det inte teknik det handlar om. Det är trofast lojalitet, åtminstone känns det så. Det blir några vänliga smekningar på instrumentpanelen och samma berömmande ord som hunden får höra.

Jag har kört två bilar till skroten, eller ”bildemontering” som det heter nuförtiden när ingenting får ha sitt rätta namn. Det var fasansfullt. De bad mig veva ner rutorna för att gaffeltrucken skulle lyfta bilen och jag tycker att de borde haft en broschyr, precis som hos veterinären. ”När din bil/hund ska in och eh… demonteras.”

Jag drog fram kameran och hann ta ett sista foto på min röda pärla som i princip var i skick som ny, (men det var det tyvärr bara jag som tyckte). Sedan var det buss hem och om jag inte varit man och känslohämmad hade jag gråtit som en vattenrutschbana.

I förrådet fanns under många år lite prylar kvar som hörde till bilen, sådant jag behållit av samma sentimentala skäl som med barnens leksaker. När hustrun skickat ner mig i källaren för att hämta en julgransfot kunde jag bli stående och gräva nostalgiskt bland nackstöd (gud vet varför jag behöll dem?), en bilstereo och fyra navkapslar.

Häromdagen var det storstädning och minnessakerna från den förra bilen fick inte längre plats. Jag åkte till soptippen, nej ”återvinningsstationen” menar jag, för att ge sakerna ett sista vilorum. Precis när jag skulle slänga grejerna i ”brännbart” kom en kille och ropade: vänta, ska du slänga det där? Och sedan: vill du byta det mot fyra dubbdäck?

Nu blir det åka av. Hornsgatan, here I come!