Få bilmärken har lånat sitt namn av en gammal borg, men Wartburg gjorde det, och borgen syns i silhuett ovanför texten Automobilwerk Eisenach VEB på motorhuvens emblem. VEB har inte alls med något elektroniskt säkerhetssystem att göra utan står för Volkseigener Betrieb, Folkets Eget Företag.
Östeuropas biltillverkning är ett spännande ämne och förtjänar verkligen inte att skrattas åt. Med tanke på de förutsättningar som fanns är det snarast ett under att man lyckades bygga så många och så relativt väl fungerande bilar
Enkel konstruktion
Tjeckoslovakien hade ju sina Skoda-bilar, i Sovjet tillverkades Moskwitsch och Volga, stabilt byggda vagnar för riktigt usla vägar. De där bilarna såg inte så tokiga ut, men Wartburg var en ren skönhet!
Nej, jag skojar inte – jag har alltid tyckt att Wartburg-bilarna är snygga. Det första utförandet alltså. De senare såg mest ut som tegelstenar.
Karosslinjerna på den helt nya Wartburg, som presenterades inför modellåret 1956, var elegant harmoniska. Helt moderna var de väl inte, men nästan. Konstruktionen under det flotta skalet var dock av enklaste slag.
Beprövad skulle man kanske kunna säga. Det var precis samma teknik som funnits i IFA-bilarna, som ju, enkelt uttryckt, var en förlängning av förkrigstidens DKW.
Därigenom kan man se Wartburg som en ättling till de bland annat i Sverige mycket uppskattade DKW-bilarna, Papp-Deka, Spånkorg och vad de nu kallades.
Camping-Limousine
Wartburg-bilen var utrustad med en trecylindrig tvåtaktsmotor på blygsamma 894 cc. Blygsam var också effekten, 39 DIN-hästkrafter. Den lilla motorn hängde framför framaxeln och det var på framhjulen den drev, precis som det varit med IFA och DKW.
Vanligen tänker man kanske på Wartburg, i den mån man alls gör det, som en fyrdörrars sedanmodell, och det är naturligtvis rätt. Men från bilfabriken i Eisenach kom så mycket mer! Wartburg fanns redan tidigt i flera intressanta karossutföranden.
En vanlig stationsvagn erbjöds hugade spekulanter, och de kunder som var litet djärva, eller bara hade mer pengar, beställde en så kallad Camping-Limousine. Det var också en stationsvagn men med de bakre sidorutorna uppdragna i taket och på detta ett stort soltak.
Östtysklands egen Oldsmobile Vista-Cruiser skulle man kunna säga.
Wartburg erbjöd också en Hard Top Coupé och en Sport, den senare med effekten höjd till 50 hästkrafter. Sport var en cabriolet, som på de främre skärmsidorna hade tre fräna luftutsläpp. ”…den eleganta och snabba vagnen för finsmakaren. Topphastigheten är 140 km/tim.
Med några enkla handgrepp kan en coupé-topp lätt sättas på och den öppna sportvagnen förvandlas till en Sportcoupé” hette det i broschyren från 1958.
Tiden sprang ifrån
Wartburg-bilarna var ofta lackerade i någon tvåfärgskombination, en lätt match eftersom formgivarna precis visste var de skulle placera de mer påkostade versionernas blanklister. Eller så tog man till standardknepet och lät taket få en avvikande kulör.
Man kan inte säga att den svenska marknaden översvämmades av Wartburg, men här och där hörde man ändå det trivsamma tvåtaktspluttret. Några tusen exemplar prydde våra vägar i slutet av 50-talet.
Wartburg-karossen var så vacker att det dröjde många år innan man fann anledning att ändra på den, men 1967 presenterades en till utseendet helt ny bil. Wartburg 1000 kallades den och såg ut som en tegelsten.
Under 60-talet hade svenskarna varit extremt kallsinniga inför Wartburg och inte blev det bättre nu. Kanske lika bra det för nu hade tiden sprungit ifrån Östtysklands knattrande stolthet.
Mer från Vi Bilägare
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.
Kommentarer
Det var inte allt för många år sen jag såg en semesterfirande öststats familj komma puttrande i en tvåtakts Wartburg i byn där jag bor. Kanske inte mycket till bil men jag tittade på den med ett småleende i alla fall. Om man kan kalla en bil för "gullig" så var denna det.
Wartburgen, med 7 rörliga delar i motorn knallade och gick. Det var drivknutarna som var problemet. Den saknade vattenpump, fläktaxeln låg ovanpå motorn med fläktbladen bakom blocket för att kunna blåsa in "varmluften" från kylaren och motorrummet genom torpeden in i kupén som "defroster" och värme! Körde Wartburg till och från under 15 år och 18000 mil. Den var klart bättre än Skoda Oktavia, Trabant, Moskwich och P70 vad gäller driftsäkerhet och komfort men- - - -.
Jag köpte en Wartburg 1000 från år 1969 år 1973 för 3000 kr. Hade tidigare haft DKW Junior, DKW F11 , DKW F12. Samtliga tillverkade mellan 1960-1965 och med tvåtaktsmotorer.
Wartburgen kändes som ett lyft. Dessutom såg den riktigt modern ut.
Vid första besiktningen fick jag anmärkning på styrlederna. Tyvärr gick det inte att få tag på några styrleder. Leveranstiden skulle bli cirka 6 månader. Vad göra sa jag till Wartburghandlaren i Växjö?. Jag kan fixa så att du klarar besiktningen sa han. Jag lämnade in bilen och hämtade dagen därpå. Här ska du få se hur jag gjort sa han. Jag fick lägga mig ner på knät medan försäljaren lyste med ficklampa på spindellederna. Jag har satt ditt nya gummiskydd kring de gamla styrlederna. Det brukar bilprovningen på på. Det gjorde de också när jag återbesiktigade bilen i Solna: Så kunde det gå till på den tiden. Kanske idag också men det har jag ingen erfarenhet av. Vid en resa mellan Växjö och Stockholm hände att motorn nöpp. Alltså plötsligt stannade efter det att jag kört med en så hög hastighet som 100 under en hel mil. Eftersom bilen hade frihjul fortsatte bilen att rulla utan motorgång några hundra meter. Som fattig student tänkte på konsekvenserna. Hur ska jag nu kunna ta mig till sthl? Hade endast trafikförsäkring.
Jag visste vad nypning innebar och förstod ett det fanns en liten chans att motorn inte hade skurit eftersom jag kört med frihjulet inkopplat.
Jag väntade på att motorn skulle kallna och vred om tändningsnyckeln med stor spänning och oro. Motorn gick igång på direkten och jag körde återstående 15 mil till sthl med låg hastighet och utan problem.
Något år senare sålde jag bilen för 1500 kr.
Härlig historia bo
1987 kuskade jag runt bakom järnridån. Min Sierra blev bortforslad till en uppsamlingsplats några mil utanför Budapest då jag felparkerat....
Äterstod att ta en taxi, en gråvit Wartburg. Chaffisen gasade frisk, den trecylindriga tvåtaktaren ylade och lämnade ett blått avgasmoln bakom oss. Doften av billig plast var bedövande i kupén...
Då framstod öststatsbilar som oerhört underlägsna, en symbol för ett misslyckat politiskt system.
Idag känner jag en vemodig nostalgi, när märken som Trabant, Wartburg, Skoda (inte dagens VW skodor!), Tatraplan, m.fl förs på tal...
Undertecknad har ägt en efterföljare av spånkorgen en DKW årsmodell 52 som nybliven körkortsinnehavare. Har det funnits bilprovning på den tiden har man väl fått körförbud på hela bilen. Den var så rostig i chassit och kaross att man såg rakt ner på vägen om man lyfte på dörrmattorna bak.
Efter att ha ägt en sådan bil kan man inte få någon nostalgi resten av sitt liv
Jag lovprisar bilprovningen att den finns, den räddar liv.
Bo Johansson, vår Wartburg började knacka våldsamt nära Götene en pingstafton 1960. En närliggande Wartburgverkstad bärgade mig, plockade ut motorn, lade den i knät, öppnade "tråget", drog ur vevaxel med kolvar på och konstaterade att det hade gått en bit ur en av de gjutna kolvarna. In efter en begagnad kolv 1/100 mm mindre, plockade i hop det hela, startade upp och allt funkade. Arbetstid 1,5 t. Kostnad 80 kr inkl kolven. Som sagt, Wartburgen hade sina problem, men för det mesta övervägde fördelarna som t. ex centralsmörjningen var 100 km. Ett tramp på smörjpedalen och "servicen var klar!
Vi har mötts i Degeberga, Rydebäck i somras.
Du har kommit med Din tvåfärgade Wartburg som är
enligt mitt tycke oslagbar i form o design.
Observera att det konto du använder för att kommentera artiklar skiljer sig från det konto som används för att logga in och läsa Premium-innehåll.