Klassiska bilmärken: Simca

Entusiasterna blir väl knappast förtörnade om jag hävdar att Simca inte var någon särskilt märkvärdig bil. Däremot var en del Simca-modeller riktigt trivsamma och rent av vackra, eller i varje fall tidlösa.

Själva namnet är ett lyckosamt uppradande av bokstäver som betyder Société Industrielle de Mécanique et Carrosserie Automobile, det vill säga ungefär Industrikompaniet för mekanik och bilkarosser.

Alltihop började i november 1934 med att en herr Pigozzi satte sig i sinnet att i Frankrike bygga Fiat-bilar på licens. Onödigt kan man tycka, ty Frankrike hade ju själv en omfattande bilindustri.

1930-talets förkrigs-Simcor var i allt väsentligt likadana som sina Fiat-förlagor. Åtminstone fyra typer byggdes, bland dem en Simca-motsvarighet till Topolino, den ursprungliga Fiat 500.

Amédée Gordini gjorde sig redan vid denna tid känd för att skrämma upp de små Fiat/Simca-motorerna till stordåd, och han fortsatte efter kriget med den verksamheten, stödd av Simca, ända fram till 1951.

Vissa lagrar skördades, som till exempel en klasseger i ett krävande alprally 1949 och två klassegrar i Monte Carlo-rallyt 1950. Ännu var bilarna både tekniskt och utseendemässigt baserade på Fiat, men sommaren 1951 presenterades en fullständig nyhet.

Den kallades Aronde, som betyder Svala, och det enda som kom från Fiat var grundkonstruktionen i motorn. Den täckta fyrdörrarskarossen var en självbärande konstruktion.

Omedelbar framgång
Den nya Simcan blev en omedelbar framgång och 1952 byggdes 50 000 exemplar. Att Simca blev så relativt vanlig i Sverige berodde på att märket från 1954 kom att representeras av ANA i Nyköping. Agenturen var tursam för ANA, ty deras engelska märken höll just på att tappa i popularitet.

I Frankrike gick det mycket bra för Simca, som köpte flera andra företag, bland dem den franska avläggaren till Ford. På det viset fick Simca plötsligt också en modellserie med sidventilad V8-motor, Vedette alltså.

Kring denna motor byggdes tjusiga vagnar med fenor, färg och massor av krom. Produktionen av dessa bilar fortsatte till 1961 i Frankrike men på licens i Brasilien ända till 1967.

1958 började Chrysler köpa aktier i Simca och fem år senare kontrollerades det franska märket av Chrysler. Starka intressen och övertaganden är ju inte alltid av godo, men i det här fallet innebar det att flera nya och intressanta modeller presenterades.

Redan 1962 kom Simca 1000, en svansmotormodell med kaross som en modifierad tegelsten. 1000-modellen blev en verklig hit och den byggdes i 1,6 miljoner exemplar. Simca 1100, med motor och drivning fram, liknade Fiat 128 och blev mycket uppskattad: nästan två miljoner exemplar tillverkades fram till slutet av 70-talet.

Fräsiga coupéer
Intressant är förstås att Simca under många år förutom vanliga familjebilar också erbjöd fräsiga små coupéer och i början av 50-talet även cabrioleter med karosserna byggda av Facel Métallon, fabriken som skulle utvecklas till ett eget bilmärke, Facel Vega.

Under 1970-talet dribblades det hit och dit med Simca-märket och allt man byggde var väl inte så kul. 1978 såldes Chrysler/France, som företaget då hette, till Peugeot, som också ägde det gamla Talbot-märket, ett faktum som bland annat betydde att Solara-modellen en tid även såldes som Talbot-Simca.

1981 byggdes de allra sista Simca-bilarna.