Lite omtöcknad skrev jag i MC tråden att jag råkat ut för en olycka, så att några undrat hur det gick.
Jo tack, just nu 2 veckor senare är det bättre än jag kunde ana, jag har fått komma hen från sjukhusen och hoppar hjälpligt runt på kryckor, troligtvis blir jag skapligt återställd.
Själva olyckan vill jag inte sprida på nätet, men dom som såg den trodde att min sista stund var kommen, men jag överlevde med brutet lårben som nu är ersatt med titan, brutet skenben, en arm som är helblå men klarade sig från inre skador, några brutna revben, punkterade lungor, uppsliten ögonvrå och en del mjukskador i ansiktet.
Jag verkar ha bra läkkött, stygnen i ögat syns knappt alls, bara näsan har lite sårskorpor kvar.
Benet funkar över förväntan, jag har idag inte tagit nån morfin, och har bara en lättare värk, spontant känns det som jag kan gå på det, men har stränga order att inte belasta det på 6 veckor.
Jag har en hel det reflektioner över vår sjukvård, både bu och bä, men det tar vi en annan dag.
Kommentarer
Man gör som raceförarna, dom kliver helt enkelt av.....
Är man rädd om hojen är det ju svårt att träna det på avrostningen, tyvärr.....
Shogun, jag problematiserade inte abs, bara försökte stävja övertron på att tekniken kan ta över behovet av körkunskaper.
På hoj är det behovet ännu större, vi har inget skydd alls.
Jag är helt för abs och antispinn, för i de allra flesta fall hjälper de oss, men det finns concerns......
Själv är det länge sen jag övade på avancerad körteknik utöver avrostningen, så jag är säkert inte så vass som jag var förr, det kompenserar jag med att ta det lugnare.....
Fast det ska nog bli en bkk i år, försöka köra åttor runt snorvalparna med bussen.....
Rickard: Mycket intressant att läsa din upplevelse, jag tror att många känner igen förvirringen och reaktionen.
Krya på dig!
Fy, vad otäckt med olyckan, Rickard. Låter riktigt läskigt, hoppas att du kryar på dig snart och tur att det inte gick värre än vad det gjorde! Hur känner du nu inför att ge dig tillbaka upp på hojen?
Tråkigt också med din relation, du skrev att ni haft det kyligt en längre tid men kan ändå inte låta bli att tycka att det var okänsligt sagt med att du har blivit som en belastning.
normala när män blir svårt skadade är att kvinnan inte kan lämna pga en slags skuldkänsla. hon tyckte tydligen inte att skadan var tillräckligt allvarlig.
Tar inte någons parti här men det är viktigt att komma ihåg att partner och närstående också kan chockas när en svår olycka händer.
Precis som att den som skadats omvärderar saker efter en svår olycka så kan även närstående göra detta.
Ibland kan även olyckor och chock trigga en livskris.
Visst, det heter nöd och lust men det är knappast så enkelt.
Hur som helst Rikard, skönt att du klarade livhanken och är på G tillbaka.
Med lite metall i kroppen så kan du nästan kalla dig Rikard 2.0.
benny, brukar inte anses vara ok att sparka på den som ligger.
I mitt fall blev jag väldigt förvånad över min frus uttalanden, jag ingick äktenskap med henne i full vetskap att hon inte är helt frisk, hon har haft ett helvete tidigare i livet med bla 2,5 år på sjukhus, nära nog dödsförklatad 3 ggr. Men hon har kommit igen, sagt upp sjukpensionen och börjat jobba heltid.
Dock har det under våra år varit några komplikationer med sjukhusvistelser där jag ställt upp, bla släppt verktygen på stället och farit till Gotland när hon blivit sjuk, suttit all tänkbar besökstid på sjukhus när hon legat inne för operation, skjutsat henne till många olika läkarbesök då hon inte gillar att köra bil i stan.
Att jag inte fick besök av henne i Norrland förstår jag, men att hon inte kom när jag låg här i stan, utan hade påskmiddag för sina barn ist, tycker jag är lite undligt.
Nu ska vi komma ihåg en sak, det är aldrig ens fel att två träter, jag är inte helt oskyldig till att vi inte är sams, men när det händer en olycka tyckr nog jag att man får lägga ner yxan.
@Vidstige
Jag har läst mitt inlägg ett par ggr till och har svårt att se att jag sparkar på någon som ligger.
Avsikten med inlägget var absolut inte att sparka på någon utan att belysa att en olycka och att komma tillbaka inte är en enkel process för någon, både den skadade och närstående.
Är det så att rikard upplever det som att jag sparkat på honom så ber jag självklart om ursäkt, det var inte min avsikt.
Kloka ord från Benny som vanligt, det är inte omöjligt att chock är inblandat.
Nu skrev vi runt varandra, jag förstår fullt vad du skriver Benny, du behöver inte ursäkta nått.
benny, jag menade förstås i ett förhållande när någon blir sjuk eller skadad.
Underligt beteende av din fru, speciellt när du stöttat henne och besökt henne på sjukhus. Oavsett om man träter eller är osams är det en annan sak att fortfarande bry sig om något när en allvarlig olycka händer, så om det är någon gång man ska gräva ner stridsyxan är det då, precis som du säger.
Detta var tråkigt och läsa Rikard, hoppas att du kommer på benen snart igen. Har du fått någon typ av rehabiliteringsplan ?
Nja, i 6 veckor ska jag bara markera med benet när jag går med kryckor, dom förklarade det med att jag ska ha en knäckebrödskiva under foten och gå utan att den går sönder, sen är det inbokat möte med sjukgymnast.
Det är en månad kvar och jag klättrar redan på väggarna här hemma, fan vet hur jag ska stå ut, jag är en rastlös person som knappt klarar av att kolla på en hel långfilm utan att bli uttråkad.
Men men, som man bäddar får man ligga, så det är väl bara att gilla läget.
Lyckan och känslan av frihet är total idag när jag lyckades knöla in mig i bilen och åka till apoteket. Foten på det trasiga högerbenet funkar fint att gasa med, och som van motorsportare är det ingen konstighet att vänsterbromsa.
Hade jag inte ägt en bil med automat hade detta varit en utopi.
Det är verkligen ingen tacksam situation du är i Rikard. Svårt att ge råd, då vi är så olika som människor. Annars är ett talesätt "att tiden läker alla sår", tråkigt nog så blir det alltid "ärr" efter "såren". Hoppas din rehabilitering går bra, och att du snart är på "banan" igen.
Heja Rikard. Det där kallar jag framåtanda och LYCKA!
where there's a will, there's a way :-)
Allt borde bara gå framåt efter en sån här händelse, men nu går det bara bakåt, inte fysiskt för benet funkar bättre o bättre och det värker mindre, men psykiskt mår jag skit, har inte sovit på flera dygn, haltar runt som en levande mumie, har haft 2 vad jag tror är panikattacker.
Ska ringa doktorn i morgon och se om man kan få nått att sova på eller några andra roliga piller, morfinet hjälper lite men är väl inte riktigt rätt medicin för det.
Du har hamnat i en soppa som man inte tar sig ur i brådrasket och panikattacker kan vara hemska, min fru hade sådana för ett par år sedan och det var enormt jobbigt för henne. Man behöver medicin för att dämpa attackerna.
Kämpa på Rikard!
Medicin hjälper ofta den akuta fasen, men vi män är generellt rätt dåliga på att "prata av oss" innan det väl är för sent. Så det är bra att söka upp någon att kunna prata förtroendefullt med.
Dessutom, som du märker, är sömnen är oerhört viktigt för att kunna återhämta sig och för balansen i livet.
Inte givet bäst att medicinera.
Vidstige, när min fru hade attacker så kunde hon inte gå eller knappt andas, utan medicin hade hon haft stora problem.
Min förra fru och min ena syster hade panikångestattacker under flera år och jag kan garantera att utan medicinering skulle dom aldrig blivit friska. Finns väl fortfaranade läkare som inte accepterat panikångest som sjukdom.
Hacken, ok men det talas numera mycket om kongitiv behandling. Medicin är inte alltid bästa lösningen. Kan man klara det utan så kan det vara bättre. Samma gäller s.k. lyckopiller. Viktigt att ha människor man kan prata med. Och om man är i en situation där ett förhållande tagit slut så är det ju också en process i sig.
Svårt att prata bort andnöd och oförmåga att röra sig, däremot är det förutom medicin för att dämpa attackerna säkert bra att få tala med någon professionell som kan detta.
Hacken, beror ju också på hur allvarligt det är. Jag skulle säga som generell regel är det bättre att försöka klara psykologiska problem utan medicin. Men framförallt ska man väl inte råda i vad som är bäst, jag reagerade på du rekommenderade medicin som bästa lösning. Det här är dock ett svårt område att diskutera och det finns mycket nedlåtande syn mot psykologiska problem i samhället.
Säger inte att medicin alltid är bäst, det beror på som du säger hur allvarliga attackerna är. I vårt fall var medicin nödvändig.
Två gånger var attackerna så allvarliga att vi fick ringa efter ambulans, detta var innan hon fick medicin.
Hacken, ok. Finns också mycket placebo i medicin. Men som sagt, svårt att råda och alla vill ju att Rikard ska få bästa möjliga hjälp förstås. Snabba lösningar är dock inte alltid det bästa etc. Känns som sjukvården idag också gärna vill fixa allt med tabletter.
Det sämsta med mediciner/tabletter är att det finns inga mediciner/tabletter utan biverkningar. Kan man undvika medicin är det bra det håller jag med om men så är inte alltid fallet.
Du har varit med om en olycka och det drabbar allt som oftast både kropp och knopp.
Helt rätt att ta hjälp av sjukvården, och om du orkar så stå på dig och kräv hjälp.
Vissa läkare gör som Vidstige säger, skickar hem dig med en burk piller och ber dig läsa packsedeln...that's it. Men i många andra fall så får man en kombo av någon att gå och prata med i kombination med läkemedel, oftast någon SSRI medicin som kan fungera bra mot panikattacker och ångest.
Det finns mkt att läsa om ämnet panikattacker och hur kan tänka om man känner att en attack är på G.
Du låter som en person med bra självinsikt och att våga erkänna att man mår dåligt är stort.
Vet inte hur dina hemförhållanden ser ut i övrigt, men det finns bra stöd att få när tankarna kommer runt småtimmarna. Och tänker då på medmänskligt stöd.
Idag finns mkt stöd att få både via chat och telefon, kolla in länken nedan om du känner att behovet finns.
http://www.1177.se/Stockholm/Tema/Psykisk-halsa/Soka-vard-och-hjalp/Soka-vard/Jourtelefoner-och-radgivning/?ar=True
Kan glädja er med att dagen varit bättre, en arbetskolega kom förbi och fikade, och sånt är ju alltid trevligt.
Bästa medicinen för mig vore nog en trevlig fru, men tyvärr är det ännu värre på den fronten. Hon frågade i förrgår "var är mina sommardäck" i förrådet svarade jag, men fick ingen respons alls på det svaret.
Ringde en kompis igår som kom och bytte hennes däck efter jobbet" Så älskling, nu har du sommardäck på bilen" fick inget tack eller nått utan en motfråga "var är däcken till Volvon då ??"
Tack Benny, jag hade just funderingar i natt om det fanns nån att ringa, jag satt ute i trädgården trots kylan, tyckte inte jag fick nån luft inne.
Har bokat tid hos nån läkare på torsdag, vi får se vad dom sägs då..
Tråkigt när du bjuder till och är vänlig trots vad du varit med om men härligt att du haft en bra dag. vänner och arbetskollegor betyder mycket när det är lite jobbigt.
Gött att höra, en fika och lite prat räcker längre än vad man tror.
Stort av dig att ändå ställa upp och faktiskt lösa hennes problem även fast du inte behöver.
Psykisk ohälsa är ett större problem i detta land än vad man tror, mycket p.g.a. att det fortfarande för många är skuldbelagt att söka hjälp då de tycks jämställa det med att man är "galen".
Acceptansen för psykvård har dock ökat de sista åren tack vare, om man uttrycker sig lite generaliserande, alla som gått in i väggen och bränt ut sig.
I många fall räcker det med att prata med någon t.ex. en kurator om det finns sådan att tillgå genom jobbet, annars finns alltid psykologer om man nu kan få en tid hyfsat snabbt, för det är ofta bråttom, att vänta för länge förvärrar bara situationen.
Ensam är mycket sällan stark...
Prestigelös, ja det är mycket skuld och skam att må dåligt och särskilt illa för män. Är ju "omanligt" att vara svag. Tror många män också får dålig behandling av kvinnor när dom mår dåligt pga det. En man ska ju ha gott självförtroende och vara stark typ. Samtidigt har vi ett samhälle som tycks enbart kritisera och klaga på män som grupp, särskilt då vanliga svenska jämställda män. Detta är ytterst märkligt och motsägelsefullt. Jag tycker svenska män snarare borde få medalj för att dom är så bra och ändå får stå ut med så mycket skit.
"Jag tycker svenska män snarare borde få medalj för att dom är så bra och ändå får stå ut med så mycket skit." Ja, vi får ju stå ut med att bli misshandlade, våldtagna och mördade, så det är väl bara att hålla med.
........................
Nu räcker det... Långt från bilar nu!
Faktiskt fler män än kvinnor som blir grovt misshandlade eller mördade i detta land. Du har tyvärr inte koll alls. Men troligen inte ditt fel utan en ständig hjärntvätt från feminismen, propaganda fungerar.
Lägg ner ditt korståg mot Vidstige. Det leder inte till något gott. Ägna din energi åt att bidra i forumet istället för att leta efter inlägg av vidstige som du kan förstöra. Hacken har varnat dig innan.. Nu varnar jag dig också. Acceptera det vi säger istället för att tjafsa emot!
Vissa förstår inte fakta.
Vissa förstår inte ironi.
Men radera kan dom, för dom har makten över radera knappen.
Är det någon som skall raderas så är det han som skrev:
Skulle kunna skriva en hel bok om alla tokigheter min fru kläcker ur sig just nu, det är riktigt illa här hemma, men nu är detta ett bilforum, så vi lägger det åt sidan.
Jag fick lugnande piller av läkaren, sömnpiller tyckte hon var olämpligt med tanke på mitt brutna ben, jag måste ju hjälpa benet runt när jag ska vända mig, och om jag sov för hårt är det risk att jag bryter av det igen om jag skulle vända mig i sömnen.
Dom lugnande hjälpte inte alls, jag märkte ingen skillnad, men det kanske berodde på att min fru kom hem och betedde sig dummare än vanligt, så jag blev skogstokig. Men hela dagen idag har jag gått som en zombie, sjukt trött, så dom där pillerna får nog vara.
Vi är som sagt långt utanför bilar och trafik nu, så nån moderator kan väl stänga av tråden.
Tycker vi inte är långt från ämnet. Det handlar ju om när är vi lämpliga som bilförare också. Att köra bil med lugnande medel i kroppen är förkastligt, med det sagt så är jag övertygad om att du har omdömet kvar Rikard. Det är inte alla som har det!
Låser tråden om du verkligen vill det Rikard men annars är vi några som gärna vill veta hur du hämtar dig från olyckan.
Instämmer med Hackenbush, #121
Nej då. Dom få turer jag gjort med bilen till apoteket och vårdcentralen har jag planerat, och inte tagit nått morfin kvällen innan.
Dom lugnande gav som sagt inget, så dom får ligga orörda.
Moffe är ju lugnande i sig, även om jag gissar att din dos är moderat.....
Återbesök på ortopeden igår, 7 veckor efter operationen, det såg bra ut och det behövdes inte nått mer återbesök/röntgen, nu är det bara träning som gäller, läkaren gissade på att jag går normalt igen om ett år !!
Observera att det konto du använder för att kommentera artiklar skiljer sig från det konto som används för att logga in och läsa Premium-innehåll.