Renault 4 TL slapp avgasrening tack vare motorknep

Det är kanske mycket begärt att ViB-läsaren ska ha koll på hur svensk avgaslagstiftning såg ut 1977. Katalysatorer, hybriddrift, elbilar eller ens blyfri bensin, mycket lite av detta fanns för snart 50 år sedan.

Då som nu märktes ändå en oro för miljön och hur bilars avgaser påverkade den. ”Avgasrecirkulation” var därför en form av rening som införts och påbjudits, en teknik som effektivt kväste toppeffekten i var och varannan bil och klädde in motorrummet i otaliga slangar och rör som ofta läckte eller behövdes dras åt. Lösningen fick dessutom åtskilliga motorer att kinka vid start, gå orent när de väl kommit i gång och ha alltför hög tomgång långt efter gasuppsläp.

Vän av ordning undrar nu vad detta har med den kycklinggula Renault 4 här nedan att göra? Jo, bilen var en av få som godkändes för försäljning utan någon form av avgasrening. Anledningen var att motorns cylindervolym inte nådde 800 cm³. Samma sak gällde för Volkswagen Polo som en tid såldes med en 771-kubikare på 34 hästkrafter, samma effekt som flera årgångar av den gamla Folkabubblan. Polo var ju en modern bil men marginellt snabbare än en moped och fick mycket kritik för detta. Renault 4-ägarna däremot hade sedan bilens debut 1961 vant sig vid lama fartresurser och föredrog helt andra värden här i världen.

Testet var infört i ViB sommaren 1977. Med bensinransoneringen i hyfsat färskt minne fanns i Sverige en pånyttfödd marknad för verkligt billiga, snåla bilar. För Renault var det enkelt att damma av sin trotjänare och köra ett varv till med lite reklam och några pigga nya karossfärger.

Under 1976 hade man krängt i väg 973 exemplar av veteranen i Sverige så än spratt Renault 4 av liv. Om bilen hade motor på 782 kubikcentimeter eller på 840 som tidigare brydde sig kunderna föga om, bara bilägandet var billigt. I konkurrensen fanns förutom Polo även Hundkojan (utmanare i ViB-testet), men även en särling som Skoda 120 ”Estelle” gick att sälja, åtminstone tills Trafikmagasinet nesligen vurpade med bilen på bästa sändningstid i tv.

Att åren gått sedan Renault 4 debuterat framgick utan att skribenten Jan Ullén behövde ta till överord. ”Medan andra billiga bilar försöker ge ett intryck av lyx tycks Renaults designers ha arbetat lika hårt på att få interiören så påver som möjligt. För inte kan väl råttbot under instrumentpanelen och alla vassa kanter i inredningen ha särskilt mycket med rationell tillverkning att göra.” Vidare: ”Förarplatsen är ett skräckexempel på hur man kan krångla till möjligheterna till en säker manövrering av bilen.”

Mängder av minusposter radades upp men det fanns också ljuspunkter, köregenskaperna till exempel: ”När man ser en R4 kränga sig runt ett gathörn med karossen lutande som ett skepp i storm kan det vara svårt att tro på någon större körsäkerhet. Men R4 är förvånansvärt stabil på landsvägen, den håller kursen perfekt och är självupprätande inför sidvindsstötar.” Karosshöjden och rymligheten för fyra åkande med bagage fick också beröm, för att inte tala om framkomligheten på dåliga vägar och i snö. 

Till slut var Ullén kluven inför den franska klassikern. ”Även om Renault 4 hör till det entydigaste som finns i bilväg – bastransport – kan slutsatsen knappast bli entydig. En primitivism som nästan verkar ha blivit självändamål, en förarmiljö som inte borde ha godkänts vid typbesiktningen och prestanda som ligger långt under vad moderna småbilar ger.” 

Allt detta för bara 22 950 kronor.