Prylarna som lurade bilägarna – gång på gång

Om någonting låter alltför bra för att vara sant är det förmodligen alltför bra för att vara sant, inte sant? Ändå luras vi, gång efter annan, särskilt i vårt förhållande till bilar. Den egna bilen kan alltid bli lite bättre, lite snabbare, lite snålare, lite bekvämare och lite säkrare. Bara vi förlitar oss på att det som verkar vara alltför bra för att vara sant är sant. 

Historien genomkorsas sålunda av den ena bilbluffprodukten efter den andra. Prylar och manicker och vätskor och dundermedel som får din bil att bli lite bättre, lite snabbare, lite snålare och lite säkrare. 

Så lita på oss, här är fem metoder som garanterat och dokumenterat (i annonserna) har hjälpt och underlättat livet för bilister jorden runt, genom decennierna. Nu är det din tur, turgubbe där!

Antistatremmen höll svensk 1970-talsbilism i ett fast grepp. Det var en gummisvans med en bit metalltråd i. Remmen apterades i bilens underrede så att dess ena ände släpade i backen och – under över alla under – ledde bort statisk elektricitet. Glada och vid ankomst huvudvärksfria medborgare utlovades och vem ville inte vara det?

Snart fanns remmarna under nästan var mans bil och den som inte försåg sig verkade nästan lite misstänkt – och såg vederbörande inte rätt sur ut också? Undertecknad är lycklig ägare till en rem i obruten förpackning men har känt sig rätt glad och huvudvärksfri ända sedan remmen kom som present för 20 år sedan. Antistatrem går alltjämt att köpa, exempelvis på Amazon där den utlovas ”eliminera statisk elektricitet för att förhindra spontan förbränning”. Shut up and take my money.

Turboaggregatet Snap annonserades flitigt i slutet av 1950-talet, med självaste racermästaren Wolfgang Berge von Trips som garant för dess funktion. Snap var en avgasrörsförlängare som slitsats på så sätt att avgasströmmarna fick en extra blandning tillsammans med ”insugningsluft” i ändröret, innan alltsammans for ut i atmosfären. Det förstår ju vem som helst att det måste ha satt en faslig fart på ekipaget. Fanns till alla vanliga bilmärken men också till Goliath och Borgward Isabella, från blott 61,75 kronor.

I gamla Västtyskland, där bilar var (och är) allvarliga ting, salufördes ”Witter Autoinsatsenschutz” för 86 D-mark, en femhundring ungefär. Witter var (också ungefär) en automatiskt uppfällbar domkraft som i sin övre ände var ”gepolstert”. Den monterades på golvet framför stolen och var avsedd att skjutas uppåt 240 millimeter (varken mer eller mindre) så att förarens/passagerarens ben därmed trycktes uppåt så mycket att man omöjligt kunde falla framåt vid en kollision och sålunda slå ihjäl sig. Tack, Witter, med dig kändes det tryggt på färden genom das Wirtschaftswunder!

Motaloytabletten annonserades också flitigt, inte minst i Vi Bilägare, för ungefär 50 år sedan och några år framåt. Ett set bestod av en näve metalliknande tabletter som skulle släppas ner i bensintanken och där lösas upp, för att vid ankomst till motorn bilda skyddande, smörjande, bensinsparande och gud vet allt lager på diverse ytor som ropade efter just Motaloy för att må bra. Vårt exempel är hämtat från Argentina, bluffen var global – för en bluff var det, förstås. Vid flera tillfällen sågades bensintankar sönder för att se vad som hänt med de arma pillren. De låg kvar i tanken i allt annat än upplösningstillstånd.

Till sist, denna gång kanske ska sägas ty bluffar finns det fler av och kommer i fortsättningen också, lita på det, till sist har vi en bluff där det är svårt att veta om det är en bluff på riktigt eller ej. Kan ”Dr. Miles Nervine” verkligen ha existerat?

”Har er fru automobilnerver?” undrar annonsören och vänder sig till mannen vid ratten. Bredvid sitter frun och kommenterar, varnar och uppmanar hej vilt inför allt som kommer i ekipagets väg. ”Don’t be too hard on your wife when she tries to be a back seat driver” får vi veta. Ge henne en slurk Nervine så lugnar hon ner sig, ”det räcker med en tesked eller två”. Stora flaskan, en dollar. Lilla flaskan, 25 cent. Visst låter det låter alltför bra för att vara sant!