Citroën DS lämnar ingen oberörd – körs med värdighet

När Citroën DS19 presenterades beskrevs den som fallen från skyarna, det var obegripligt att något så extremt skulle gå att köra med på samma vägar som Ford Popular, Volvo PV och Austin A40. Och fortfarande är det en helt otrolig bil att titta på och åka i. Bakom den enekrade ratten i en väl fungerande Padda går det inte att vantrivas!

Det enda som egentligen var konventionellt var stötstångsmotorn på 1,9 liter; den sexcylindriga, luftkylda boxern hade visat sig för svag för att sätta i produktion. Därför är det ett utrymme i bagaget för reservhjul trots att detta ligger i nosen. Man behöll det tidiga utrymmet anpassat till den nosmonterade boxern.

Resten var nyskapande, minst sagt. Den lastavkännande gasvätskefjädringen som delade hydrauliksystem med koppling,bromsar (skivor fram, inne vid växellådan!) och servostyrning var något helt nytt. Tanken med ett starkt ”skelett” som de lösa karossplåtarna sedan skruvades fast på hade ingen provat i praktiken tidigare och man provade också ett nytt material: plast!

Det höll dock inte riktigt. I och med att man hade haft lite bråttom att få ut la Déesse, Gudinnan, på marknaden, fick de första ägarna i praktiken agera testpiloter. Bland annat ställde hydrauliken till det, tätningar och legeringar förstördes med läckage och pinsamma stillestånd som följd.

För att rädda försäljningen lanserade man 1957 en enklare version, ID19, med konventionella bromsar, utan servostyrning och med helt manuellt manövrerad växellåda.

Hur är den att köra då? I en väl inställd DS/ID känner du dig oövervinnelig, inget avstånd upplevs som för långt, ingen väg känns omöjlig. Fast i stadstrafik är du kanske inte snabbast i starten, en Padda körs med värdighet.