Försvinnande få köpte supersmarta Fiat Multipla

Fula bilmodeller är tacksamma – och många! Då och då görs det listor på dem, listor som nästan alltid har givet innehåll och få överraskningar. Daimler SP250, Pontiac Aztek, SsangYong i stort sett alla modeller, Jeep Compass, Marcos Mantis, BMW XM  … där har du några i toppen av botten. 

Nu när den ena nya elbilen efter den andra ser ut som likadan frestas man att lägga flera av dem till listorna, men elbilarna är väl inte direkt fula – intetsägande snarare; badrumstvålar allihop. Ja, förutom några söndergrillade kinesiska skapelser förstås, skapelser vars namn man aldrig kan minnas i floden av nytt därifrån. 

Somliga som diskuterar fula bilar går i två fällor, ibland i samma resonemang. Den första är att dra in dåliga bilar under samma hatt. Det är dumt. Det finns och har alltid funnits snygga bilar som är urdåliga och det finns fula bilar – fula enligt den allmänna konventionen – som är bättre än det mesta. 

Den andra fällan är att många tror att designavdelningarna är dumma i huvudet när de ritar fula bilar. Det är avdelningarna sällan. En ful bil kan skapa nödvändig uppmärksamhet och nyfikenhet, särskilt på ett oetablerat märke (som SsangYong). Hur detta sedan förvaltas är en annan sak.  

Och därmed är vi framme vid Fiat Multipla, generation två ska tilläggas. Femtiotalaren lämnar vi därhän och kastar oss rakt in i biltestet i Vi Bilägare 18/1999 där Marianne Sterner inte behövde tänka länge på textens inledning: ”– Usch vilken ful bil!  Omgivningens kommentarer är inte nådiga mot den som kommer i en Fiat Multipla.”

Och det har ju nästan alla tyckt sedan dess. Ve den som försökt förfäkta en avvikande mening. Tyvärr fegade ju Fiat ur och ritade om den kontroversiella fronten efter ett par år. Då försvann spänsten och spänningen ur Multipla.

Sterner, som den goda journalist hon var, lämnade förstås snabbt utseendet därhän och benade detalj för detalj ut vad denna Fiat egentligen handlade om. Hon fann en nästan obegripligt smart och ändamålsenligt konstruerad bil som inom inte ens fyra meters karosslängd rymde sex åkande och massor av bagage. ”Multipla har formen av en lår. Kort, bred och hög”, skrev Sterner. Kupén var utformad med flexibilitet som motto, så fem av de sex stolarna var likadana och urlyftbara. Rymdkänslan beskrevs med en suverän liknelse:

”Att sitta ensam och köra Multipla känns i början som att trycka i ett hörn av en glasveranda.” 

Rutorna ja. Genom den främre hade man suverän närsikt och tack vare att sidorutorna ”lutade utåt” föll varken regn eller snö  in i bilen, samtidigt som man hade full koll på trottoarkanterna. Till det bidrog också ytterspeglarna modell elefantöron.

Bräder upp till 225 centimeters längd stuvades enkelt in och blev man törstig efter bravaden kunde Multipla utrustas med kylbox för några kalla läsk på platsen för en av stolarna.

Väghållningen fick massor av beröm, inte ens med hela manskapet och full last ombord vek sig Multipla en tum i paraderna genom undanmanövertestets hinder. I snö plöjde bilen fram ”som en pråm”.

En så alldeles utmärkt bil, i denne skribents tycke en av Fiats finaste någonsin: varför såldes det inte drivor av Multipla? Knepiga importbeslut höll bilen på armlängds avstånd från Sverige. I början fick en handlare i Stockholm ta in exemplar från Danmark. Det fanns också tveksamheter om värmen skulle räcka till (värmen och rostskyddet var två av få punkter som kritiserades i testet). 

Och så var det utseendet. Det krävdes uppenbarligen en ovanligt rak grannskapsrygg för att svänga upp hemma på garageplanen i något som såg ut så här, toppenbil eller ej. Några modiga skådade ljuset direkt och skaffade ett exemplar, men de var försvinnande få. Tids nog försvann dessutom hela klassen med alla de så kallade familjebussarna. Ur ett bilhistoriskt perspektiv var det den smartaste och mest rationella biltyp som någonsin existerat och så kunde vi ju inte ha det – eller?