”Förarmiljön i en Citroën liknar ingen annan bil”

Hjulen är rundare på Citroën, sa Åke Borglund, chefredaktör på Teknikens Värld för många år sedan. Han försökte sälja in sin slogan till den svenske generalagenten, som konstigt nog inte nappade. Åke tyckte att den sammanfattade märkets kärna perfekt.

Det här var på den tiden bilars karaktärer skiljde sig åt på riktigt, inte bara i emblemen. Marknadsnissarna tyckte att ”Inte som andra” lät bättre och gjorde annonser på det, i tron att det skulle locka kunder. Det gjorde det kanske. 

Numera har personbilar av Citroëns ädla fabrikat trots allt viss profil. Formgivarna har fått leka (lite) med fantasifulla mönster och material i inredningarna, samtidigt som exteriörerna har i alla fall något eget över sig. Det är bra, men för bara något årtionde eller två sedan såg det ut som om märket med Le Double Chevron skulle falla in i bildesignens ingenmansland. Efter XM med dubbla bakrutor och Xantia Activa med sin aktiva fjädring var det ont om revolutioner i skissblocken.

Jag kan inte låta bli att undra över vad dagens Citroënutvecklare hade gjort om sprattelpotentialen från förr levt i dag. Det behövs inte extremer som Citroën DS, 2CV, den kuriösa Ami 6 eller flumfavoriten Méhari för att grunna på hur en knasig Citroën skulle se ut 2023, det räcker med att titta på den textfyllda annonssida som prydde Vi Bilägare under delar av 1981.

Tre rattar, tre förarmiljöer, tre modeller – och som Citroën fick hålla på. Först lilla Visa, småbilen som delade grund med Peugeot 104 och som i sitt första utförande fick smeknamnet ”Pussmunnen”, tack vare (eller på grund av) sin trutande gummiläpp i fronten. Insidan blandade mönstertryckt fiberpapp, gasbindetunna tyger, kubformer, cirklar, skjut- och dragreglage, samt givetvis en satellit till vänster om den (lika givetvis) enekrade ratten. Trots att allting var koncentrerat för fingrarna var alla reglage märkeskorrekt slumpvis utlagda, men satelliten fungerade i alla fall bra.

Citroëns dilemma, i den mån man tog hänsyn till vad de skrev, var ju att motorskribenter jorden runt alltid efterlyste mer ordning bland reglagen. När motorskribenterna fick just ordning bland reglagen började de genast att klaga över att Citroën blivit alltför normala, som alla andra … Det skulle f-n vara Citroën.

Bil nummer två befäste saken, Citroën GSA. Modellen tog 1979 vid efter de tidigare GS-versionerna och klev rakt ur askan i elden. Här fanns inte bara en utan två satelliter som ”man lätt når utan att släppa händerna om ratten” som annonstexten löd.

Det stämde nog, men mitt emellan dem fanns nu något som såg ut som en anatomiplansch i grundläggande skelettlära för medicinstudenter: ”funktionsbilden”. Medelst lampor och pilar visades status för diverse funktioner i bilen och om (när) något gick fel larmade en röd lampa på platsen för brottet. Givetvis fanns det en kontrollampa som skulle visa att alla andra kontrollampor fungerade, varför skulle det inte göra det?

Efter att ha varit utan dem ett par år återkom på GSA också hastighets- och varvräknare i form av ”badrumsvågar”. Experimentet med alldeles normala mätare under ett par år mottogs inte nådigt av vare sig kunder eller motorskribenter. Det skulle f-n vara Citroën, som sagt. Att någon på firman ändå lyssnade på kritik bevisades av att GSA begåvades med det bilen skulle ha haft från början, en halvkombilucka. Eller var den ett olycksfall i arbetet?

Längst ned i annonsen syntes så CX, en verklig prakt-Citroën som ännu 1981 hade ett instrumenthus som såg ut som ett nylandat, mysteriöst blinkande UFO. Helt i sin ordning. Några år senare kom emellertid någon på att byta ut vyn mot en begriplig uppsättning med runda mätare. I samma veva ersattes de eleganta kromstötfångarna av plastblaffor. Den raketlika grundformen och den konkava bakrutan behölls åtminstone och inte förrän 1991 rullade CX upp i bilhimlen på sina väldigt runda hjul.