Citroën CX var vägarnas egen Concorde

I mitten av 1970-talet hade det gått två decennier sedan debuten för Citroën DS. Trots att modellens fjädring alltjämt var närmast unik både i konstruktion och bekvämlighet kunde åren inte längre dölja att bilen i flera andra avseenden blivit ”long in the tooth”, gammaldags.

Efterträdaren visades på Parissalongen hösten 1974 och hette CX, ett namn som anspelade på karossens låga luftmotstånd. För linjeföringen svarade Robert Opron, en långvägare inom Citroën som fanns med redan vid DS-debuten 1955 och som under åren även ansvarade för bilar som Citroën SM och GS, Renault Fuego, Renault 25 och Alpine A310.

Citroën CX var kanske inte lika omvälvande som DS men tekniskt sett ändå väldigt avancerad. Gashydraulisk fjädring förstås, dessutom hjulupphängningar som vilade mot underredet i ett otal gummibussningar som skulle göra isoleringen från vägen särdeles bra. I dag är detta vardagsmat, men inte då.

Lägg till detta en futuristisk inredning som sannerligen inte liknade någonting världen dittills skådat och det stod klart att det då närmast konkursmässiga Citroën nog hade en bil som kunde köra företaget in i 1980-talet, trots allt.

Åkkomforten var oerhörd, känslan av att färdas i en vägarnas Concorde påtaglig. Citroëns ingenjörer hade laborerat med wankeldrift för sin nya stora bil, men därav blev tyvärr (eller lyckligtvis) intet.

Motorn i CX baserades istället på samma gamla, 1930-talsfyra som alltid. Helheten räckte ändå till att övertyga juryn i valet av Årets Bil 1975. Vid det laget hade Peugeot tagit över besluten i Citroën, grunden för det vi i dag kallar PSA hade bildats. Året därpå – 1976 – dök den lastälskande kombimodellen Break upp, en modell som omfamnades av taxirörelsen inte minst.

Bilen på bilderna är en tidig CX GTI, en variant med bränsleinsprutning och 128 hk, introducerad våren 1977.

Läs också: Modellen som hamnat i skuggan: ”Perfekt körmaskin”