Provkörning: Citroën C4 Picasso (2013)

Andra generationens Citroën C4 Picasso ser i än högre grad än den första ut som en rymdkapsel som kastat loss från sitt moderskepp för uppdrag i stjärnsystemet.

Inte minst är fronten karaktärsskapande, med varselljus av LED-typ ovanför de låga, rektangulära strålkastarna. Allt inramas av en nyslimmad Citroëngrill med de dubbla vinklarna mitt i. I profil känns linjeföringen bekant, markerad av det blanka partiet runt sidorutorna, medan bakens formgivare nog drömt om VW Golf och Audi Q5 innan de gick till jobbet måndag morgon. Helheten är fräsch, uppenbart modern.

Det mest nya med bilen syns inte: en från blank datorskärm konstruerad arkitektur som precis som Volkswagens omtalade MQB-plattform (för Golf, A3, Leon etc.) kommer att finnas på flera modeller framöver, i fyra spårvidder, med fem axelavstånd, två bakvagnskonstruktioner, två sittplatspositioneringar och med olika långa karosser. På Frankfurtsalongen i höst kommer minibussen Grand C4 Picasso i ny version, också byggd på denna så kallade EMP-platta (Efficient Modular Platform). Rationell produktion, ökad krocksäkerhet, förbättrat rostskydd – allt har Citroën fått med.

Nya C4 Picasso må ha övertoner gemensamma med den gamla men allt utom en del motorer är nytt – och dessutom riktigt inbjudande, kan jag konstatera efter att ha kört bilen på olika underlag och i den 115-hästars dieselversion som blir en av inalles sju valbara modeller när debuten i Sverige sker i augusti. Priserna varierar från 184 900 kronor för bensinaren VTi 120 till 254 900 kronor för dieseln e-HDi 115 i det dyraste Exclusive-utförandet och med robotiserad manuell låda (nu kraftigt modifierad) för 254 900 kr.

Bilen känns lätt och är det. Jämfört med föregångaren har 140 kg skalats bort, tack vare EMP-plattans konstruktion (som svarar för 70 kg lägre vikt), men också genom lättviktsmaterial (motorhuv av aluminium, baklucka och bakre delen av golvet av plast) och användandet av lätta men höghållfasta stålsorter.

Motorn har knappt något dieselljud alls ens på tomgång och reagerar villigt på gaspådrag. Förbrukningen anges till bara 4,0 l/100 km. Vad det betyder i verkligheten återstår att se, men kraftkällan känns smidig och de sex växlarna i den manuella lådan faller på plats som de ska.

Interiören är i mitt tycke det mest lyckade med bilen, men jag anar att den kommer att polarisera åsikterna. Här finns knappt något analogt synintryck, allt är digitalt. I viss mån kan man uppfatta C4 Picasso som en stolt återgång till de knäppa instrumenteringar Citroën försåg sina bilar med för länge sedan, men här fungerar saker och ting logiskt, åtminstone för den som är det minsta van vid att hantera en så kallad smartphone eller en läsplatta. Och denna grupp omfattar allt fler, right?

Två huvudskärmar svarar för den information man önskar och den styrning som behövs av bilens alla funktioner. I den nedre, sjutumsskärmen och dess tillhörande touchknappar för olika huvudmenyer finns klimatanläggning, navigering, ljudsystem, telefon, körhjälp etc. Ovanför är en rejäl tolvtums, högupplöst skärm placerad, inställningsbar för varje förare med exempelvis hastighetsmätare, varvräknare, tankmätare, körhjälp, extra stor karta etc., men också roliga möjligheter som att via en usb-kontakt ladda upp bilder på favoritpelargonen eller kära svärmor.

Via en separat ”nyckel” kan man ladda informationssystemet med diverse ”appar”, allt från närmaste tankställe (med bränslepriser), till hotellbokningar och whatever.

Personligen gillade jag förarmiljön, men det kanske inte är något man sätter farfar i utan att förklara ett och annat. Designen är modern och lockande – inte har man väl rattar och mekaniska visare på sin iPad eller vad nu läsplattan heter?

Dessutom är inramningen elegant, med material i sobra färger, dunklare framför föraren, ljusare för passageraren. Finishen är klart bättre än i många tidigare Citroën och hela kupén andas avspändhet och inte så lite lyxkänsla.

Som helhet är C4 Picasso kul, modern och slagkraftig.

Diskutera: Vad tycker du om Citroën C4 Picasso?