Biltest: Nissan Qashqai, Skoda Yeti

Qashqai och Yeti ger intryck av att vara ganska stora bilar. Men de är faktiskt inte större än en vanlig VW Golf. (Nåja, Qashqai är elva cm längre.) Ändå erbjuder de så mycket mer.

Förklaringen är enkel. Det handlar om takhöjden. Särskilt i Nissan får man ett litet lyft. Man sitter högre än i en vanlig bil. Det ingjuter extra pondus i vem som helst. Och så ser man bättre vad som pågår längre fram i trafiken.

Den här känslan återfinns inte alls i Skoda. Det är närapå som att sitta i en vanlig bil, fast med betydligt bättre takhöjd – och enklare insteg. Det här är idealiska bilar för äldre. Man slipper huka sig för det låga taket och att kliva ur är en barnlek. Bekvämt och praktiskt.

Vi lämnar Stockholm och ute på E18 klickar vi i farthållarna på 110. Dieselslamret, som är ganska påtagligt i båda bilarna vid start och i låg fart, äts upp av vind- och vägljud när hastigheten närmar sig i 70 km/tim.
Förarstolen i Qashqai har bra inställningsmöjligheter och jag finner mig snart tillrätta. Stolen har visserligen några markant hårdare ytor som inte passa mig perfekt, men milen rullar på utan några problem.

Svårlästa instrument
Vid byte till Yeti uppfattar jag den förarstolen som bättre. Däremot hamnar mitt högra knä mot den hårda mittkonsolens kant. Qashqai har bättre vinkel på sittdynan, i alla fall för långa personer.

Instrumenteringen är irriterande svåravläst i Qashqai, särskilt i dagsljus. Skoda har lyckats betydligt bättre i Yeti. Hastighetsmätare och varvtal är mycket tydliga. Man kan dessutom i Skoda se hastigheten digitalt i färddatorns display.  

I båda bilarna är ljudanläggningen placerad ovanför ventilationsanläggningen. Det skulle säkert fungera om inte knappar och symboler för luftfördelningen gjorts så små och otydliga. Svarta knappar i svart omgivning med diminutiva tecken irriterar. Qashqai har åtminstone en liten, men dock centralt och lätt identifierbar ratt för fläktens hastighet. Båda har bra vred för temperatur för respektive framsäte. Men tryckknapparna som bestämmer var luften ska hamna är närmast katastrofalt otydliga. Och varför brakar inte fläkten igång på full fart när man väljer defrosterläge på Qashqai?

Mer förnuftig
Det har blivit mode med knappar överströdda på ratten. Skoda har styrning av färddator och ljudanläggning via vred och knappar på ratten. Vreden är för lättgående, man ändrar dem av misstag när man rattar. Qashqai är i det fallet mer förnuftig med reglage för farthållare till vänster och ljudanläggning till höger med knappar som behöver lite mer bestämda tryck.

Qashqais automatlåda är en välsignelse i Stockholmstrafiken. Den trollar också bort dieselmotorns seghet på riktigt låga varvtal. I Skoda Yeti råkade alla i testlaget ut för förnedrande stopp, särskilt när vi höll på med parkeringsmanövrer. Automatväxellådan drar i och för sig lite mer bränsle. Under testet körde vi Yeti på i snitt 6,4 l/100 km med en rå och knappast tillräckigt inkörd motor.

Qashqai behövde 7,6 l/100 km, vilket vi anser är riktigt bra. Men med manuell låda hade troligen Nissan landat på jämförbar förbrukning. Nämnas bör att färddatorerna var optimistiska men mycket nära sanningen, då det gällde förbrukningen. Det skiljde inte mer än tre–fyra centiliter när vi väl tankade och kontrollräknade.

Skodas manuella sexväxlade låda har bra lägen och är lättväxlad. Den har extrem utväxling varför man snart lär sig att man lätt kan köra 50 på fyrans växel.

Nissans automatväxellåda har ett läge där man kan välja växel själv, vilket möjligen kan vara bra om man vill välja lägre växel för en snabb omkörning.  

Diffus styrning
Qashqai har lite diffus styrkänsla. Det känns tydligt när man kör rakt fram och bara gör mycket små rattrörelser. Men å andra sidan har den ett bekvämt rakt fram-läge som inte kräver ständiga och små korrigeringar.

Yeti reagerar direkt för minsta rattrörelse men är också lite känsligare för underlaget. Håller man ratten still vid motorvägskörning vandrar bilen en aning, varför man ofta sitter och gör små korrigerar med ratten.
På små och krokiga vägar känns Skoda snabb och alert och Nissan tyvärr lite trög.

Att kliva in i Yetis baksäte är nästan som att stiga in i en engelsk taxi. Bred dörr, bra takhöjd och högt säte. I Yeti sitter man högre i baksätet än där fram. Det ger bättre sikt framåt.

Yeti har för övrigt inte ett baksätet utan tre individuella stolar. Och på ytterplatserna kan man skjuta dem framåt eller bakåt, eller ta ut alla tre helt. Ett extra plus är att också ryggstödet kan justeras i några lägen.
Nissan har ett baksäte där man trots lägre sitthöjd har ytterst nära till taket – om man är av medellängd. Det är också trängre att ta sig in eftersom bakdörren är smalare och snävare skuren.

Inga jättar
Vare sig Yeti eller Qashqai är några jättar när det gäller bagageutrymmet. Nissan har ett utrymme som är 13 cm längre och åtta cm bredare. Yeti är tio cm högre. När man fäller baksätet är det bara ryggen som viks ner.

På Yeti fälls ryggstödet och därefter sitsen framåt, varför man får en längre lastyta i Qashqai, 160 cm mot 125 i Yeti. Man kan förstås lyfta ur bakstolarna helt i Yeti och då få ett lastutrymme som är 155 cm. Lasthöjden är 105 cm i Yeti mot drygt 70 i Qashqai. Dessutom är bakluckan rak och avsevärt bredare på Yeti. Bakpartiets lutning innebär dessutom att man i Qashqai inte kan placera en kartong eller resväska nära luckan eftersom den då inte går att stänga.

Bakluckan på Yeti stannar i ett högre läge. Även en lång person går fri under luckan. Det gäller inte Qashqai, här är det lätt att slå huvudet i luckan när man lastar bagage.

Det här är visserligen inga terrängbilar. Men att pinna upp och ner i Hammarby skidbacke var minsann inga problem.

Qashqai bygger på storebror X-trail och har samma typ av 4WD. Man kan med en liten ratt välja två-hjulsdrivning, automatisk inkoppling eller låsning 50/50 mellan axlarna. Det är möjligt genom en elektriskt styrd centraldifferential. Yeti är utrustad med svenska Haldex 4, en elektroniskt styrd koppling som kan portionerna ut kraften till hjulen med bästa fäste. Båda har elektroniska differentialbromsar.

Fungerar utmärkt
Så länge underlaget inte ger för mycket motstånd fungerar dessa system alldeles utmärkt. Hamnar man däremot på sand eller i lera behövs lågväxel.

Yeti har ytterigare några finesser för bättre framkomlighet. Den har till exempel en riktig hasplåt under motorn – i metall, inte plast som hos de flesta konkurrenter. Och via en knapp i panelen kan man välja offroad-läge. Då optimerar elektroniken för igångkörning och bromsning på besvärligt underlag och aktiverar dessutom Hill Descent Control, vilket är ett system för kontrollerad långsam nedfart. En annan fördel är, att om man står i en backe med bromspedalen nedtryckt, så bibehålls bromstrycket två sekunder. Då hinner man i lugn och ro flytta högerfoten från bromsen till gaspedalen utan att bilen rullar bakåt.  

Nissan var tidigt ute med Qashqai, en biltype som går under benämningen crossover, en slags suv som liknar en vanlig personbil. Trenden är vettig och har slagit väl ut. I fjol sålde Qashqai bäst i denna bilklass, 2 200 bilar.

Inte nödvändig
Det nya är att fyrhjulsdrivning inte längre är nödvändigt. Bara en tredjedel av Qashqais köpare väljer 4WD. Skoda tror på en försäljning runt 1 000 bilar men bedömer att 60 procent väljer 4x4.

Fördelen med en crossover är bättre förutsättningar för säkra vägegenskaper. Tyngdpunkten ligger lägre. Men det vill ju till att fjädringen är väl avstämd. Här är det en klar skillnad mellan våra två testbilar. Nissan har valt komfort och en avsevärd mjukare fjädring. Qashqai fjädrar och gungar betydligt mer på kurvig eller ojämn väg.
Yeti är precis tvärtom med nära på stenhård fjädring. Men den avancerade bakvagnen, från Scirocco, får ändå hjulen att svälja rejäla ojämnheter utan att tappa vägkontakten. Bilen går hårt men säkert. Qashqais bakvagn kan närmast studsa över ojämnheter när vi provocerar bilarna hårt.

På samma vägslinga blinkar ESP-lampan frenetiskt i Qashqai medan Yeti går närmast obehindrat genom böjarna.  

När vi pressar bilarna mellan konerna på testbanan kränger Qashqais hårt och det är med hjälp av rutin som vi ändå baxar igenom bilen i goda men knappa 70 km/tim. Styrningen känns långsam och lite tung.

Kvick och lätthanterlig
När vi åker med Skoda är styrningen så snabb att vi av det skälet nästan klipper första konen i väjningsprovet på testbanan. Yeti är kvick, lätthanterlig och det är först när ESP går in och bromsar vänster framhjul som vi inte klarar oss igenom, vilket sker vid högre fart jämfört med Qashqai.

Lite undrande är vi över slamret i vår Nissan Qashqai. Testexemplarets bakvagn dunkade  otrevligt över hårda skarvar och i ojämnheter. Vi tog bort hatthyllan, kollade att reservhjulet satt fast och att inte avgassystemet slog i undertill. Men vi lyckas inte hitta något fel. Möjligen är det stötdämparnas bussningar eller något annat i bakvagnen som glappar.