Biltest: Mini Countryman, Opel Mokka, Volvo V40 CC (2013)

Det skiljer bara fyra centimeter i takhöjd mellan en vanlig Volvo V40 och Cross Countrymodellen. Det är alltså ingen ”riktig” hög suv som Opel Mokka eller ens ett av de halvhöga mellanting som kallas crossover, som Mini Countryman.

Men de fyra centimetrarna gör V40 betydligt mera lättillgänglig. Man behöver inte vika sig så mycket för att komma in i bilen. I den vanliga V40 kliver man nästan ned. I Cross Country kliver man istället in. Dock inte upp, som man gör i Opel Mokka, vars förarstol befinner sig 15 centimeter högre än Volvos. I Mini kan stolen ställas nästan en decimeter högre, vilket gör mycket för utsikten om föraren är kort i rocken.

Inte bara höjden gör att Mini och Mokka syns bra i trafikvimlet. Deras fräcka design får både gående och åkande att titta lite extra.

Countryman, som lanserades för tre år sedan, är den största bil som Mini någonsin gjort, den första över fyra meter, som har fyra dörrar och som kan förses med fyrhjulsdrift, vilket kostar 19 000 kr.

Idén att göra Mokka, alltså en suv med mycket kompakta yttermått, kom från Opels designers för några år sedan. När bilen kom ut på marknaden i fjol blev den omedelbart en succé och sålde i en takt som Opel inte kunnat föreställa sig. Den finns både som fram- och fyrhjulsdriven och prisskillnaden är 15 000 kr.

Bredvid de trubbiga och högbyggda rivalerna ser V40 ut som en långsträckt sportkupé, fast uppklädd med modriktiga attribut i metallfärgad plast (som kostar 9 900 kr). Det är väl därför som den inte får bära bokstäverna XC, som är Volvos beteckning på högre, mer robust designade och företrädesvis fyrhjulsdrivna modeller.

Cross Country har visserligen en ganska tilltagen frigångshöjd – 14,5 centimeter – och skulle säkert kunna  ta sig fram på svåra vägar, men bara en enda version, toppmodellen med 254-hästarsmotor, säljs i början med  drivning på alla hjul. 

Testbilen, med beteckning D4 och en femcylindrig dieselmotor på 177 hk, var framhjulsdriven. Den var dyr nog även utan Haldexkoppling. Grundpriset för D4 är 285 000 kronor, vilket är 30 000 över motsvarande V40 utan CC-emblem. Men i priset ingår mer än ett förhöjt chassi: exempelvis klimatanläggning, farthållare, värme i baksätet och en hel del annat smått och gott.

Den billigaste versionen av V40 CC är D2 med en 115 hästars dieselmotor och ett pris på 255 000 kr.  Någon sådan fanns dock inte tillgänglig för test.

För betydligt lägre summor kan man handla hos Mini och Opel. Med svagaste motorn, en 98-hästars bensinfyra, kostar Countryman från 179 900 kr. Opel Mokka har samma pris med en bensinmotor på 115 hk.  

Nu var det emellertid inga klena rivaler som Volvo V40 Cross Country fick möta. Båda var rustade med sina starkaste dieselmotorer. Mini Cooper Countryman SD är 143 hk stark och kostar minst 251 900 med bara framhjulsdrift. I Mokka satt Opels gamla 1,7-litersdiesel på 130 hk. Med den höjs det lägsta priset till 212 900 kr.

Men grundpriser är nästan alltid fiktiva. Alla tre testbilarna var utrustade för ansenliga belopp (se sid 44). Opel Mokka kom nästan upp i Volvopriser, Mini passerade 300 000-kronorsgränsen med god marginal men låg ändå över 100 000 kr lägre än Volvo – till V40 CC finns utrustning som ingen av de andra kan matcha.

Det är bara fyrhjulsdriften som fattas Volvon. Men det hade de andra två och när vi körde iväg för att testa på halkiga vägar i mellansvenska skogsbygder misstänkte vi att V40 nog skulle få svårt att hänga med. 

Lite hjälp skulle den dock få av sina däck. De var dubbade. Volvo hade inte lyckats hitta några odubbade vintersulor i rätt dimension (205/60 16).

På de bara asfaltsvägarna upp mot Bergslagsskogarna slamrade det förstås från dubbdäcken, men det mullrade än värre i både Mini och Mokka. Miniföraren greps av en misstanke, stannade, gick ut och tittade på däcken, övertygad om att även Countryman hade fulldubbat.

Det hade den inte. Vår decibelmätare avslöjade sedermera att Volvon på grov asfalt var upp till fyra decibel tystare än konkurrenterna, trots dubbdäck. På släta vägar hördes det dock mer från Volvodäcken.

Värst väsnades det ändå i Opel Mokka. Billiga bussningar i  hjulupphängningarna kan vara en förklaring till att dånet från däcken läcker rakt upp i kupén. Men det kommer oljud även framifrån. Opeldieseln arbetar med ett grovt, ansträngt knatter. Mokka skulle nog höras bra även utanför ett långtradarfik. 

Vid stopp slås motorn av och det blir välgörande tyst, men vi kunde inte alltid vara säkra på att den gick igång igen. När bilen stannades helt kort verkade ibland stopp/startsystemet att gå i baklås och motorn måste startas med nyckeln.  

 Motorstoppen kunde ge upphov till stressiga situationer och om föraren var lite för snabb med fotarbetet var det lätt att få ännu ett tjuvstopp. 

Opel Mokka finns också  med bensinmotor på 140 hk. Den är 18 000 kronor billigare än dieseln och mycket trevligare.

Jämfört med Opels knattriga diesel jobbar Minis maskin både tyst och smidigt. Den svarar vaket på gasen, har fin ork på låga varv och drar villigt. 

Det skiljer inte så mycket i accelerationstider, men Mini känns betydligt alertare på alla växlar än Opeln. 

Med sin urstarka, vackert råmande femcylindriga motor var förstås Volvo V40 CC D4 betydligt snabbare än sina motståndare. Accelerationsproven hade blivit mer jämna om vi istället hade kört version D3 vars femcylindriga motor bara har 150 hästar. Men någon sådan testbil hade inte Volvo.

Det skiljer 15 000 kr mellan den starkare och svagare dieselfemman och det kan det nog vara värt att lägga på. Motorerna förbrukar lika mycket men när 177 hästar tar i så trycks kroppen skönt mot ryggstödet! 

Testbilen hade en sexstegad automat (för 16 900 kr) och det gjorde den extra lättkörd.

I Bergslagsskogarna rådde fortfarande vinter. Vägarna täcktes av nysnö ovanpå is, ett förträffligt väglag för biltest. 

Att det var förrädiskt halt märktes varje gång vi bromsade hårt och ABS-systemen omedelbart började pulsera. Men de båda fyrhjulsdrivna bilarna hade väggrepp som om gruset varit framme. Båda har elektroniskt styrda system som reagerar på bråkdelar av sekunder. Men de arbetar lite olika.

Minis All4-system fördelar kraften lika mellan fram- och bakhjul under normala förhållanden. När det behövs kan dock all drivkraft skickas till bakhjulen. Den som vågar stänga av antisladdsystemet helt och hållet kan ha roligt med Mini på en isbana eller enslig vinterväg. Bilen är väldigt fint balanserad och det går att få till breda, härliga uppställ.

I torrt väglag är Opel Mokka framhjulsdriven. När något hjul börjar slira skickas som mest 50 procent av drivkraften bakåt. Det går fort. Om bilen startar på riktigt halt underlag kan man se hur ett hjul slirar till ett par centimeter innan det fäster.

Det kändes säkert att köra Opel Mokka på de isiga skogsvägarna. Men inte bekvämt. Fjädringen är för hård, bilen bockar och studsar i guppen.

”Det känns som att sitta på kuskbocken på en gammal hästkärra”, tyckte en förare.

Det var inte oväntat att de båda fyrhjulsdrivna bilarna bet sig fast i snön. Men Volvon blev inte efter. Med automatlådan i sportläge hade den inga problem att hålla jämn fart med sina konkurrenter.

Mini Cooper SD All4 2,0D 143 HK.

Grundpris: 251 900 kr

Körkänsla: 4/5

Ekonomi: 3/5

Komfort: 3/5

Säkerhet: 4/5

Miljö: 3/5

Opel Mokka 1,7 CDTI 130 HK

Grundpris: 212 900 kr

Körkänsla: 3/5

Ekonomi: 3/5

Komfort: 2/5

Säkerhet: 4/5

Miljö: 3/5

Volvo V40 Cross Country 2,0D 177 HK

Grundpris: 285 000 kr

Körkänsla: 4/5

Ekonomi: 3/5

Komfort: 5/5

Säkerhet: 5/5

Miljö: 3/5

Att chassit höjts märks inte när man kör. V40 CC känns vägnära och rör sig behagligt på ojämn väg. CC-chassit är lite mjukare än i den vanliga V40 men ändå tillräckligt fast för att bilen ska gå stadigt i svängarna. 

Det är roligt att köra V40 CC i halka. Antisladdsystemet tillåter baken att glida ut lite innan det mjukt går in och rätar upp bilen. Bilen känns sportig och föraren blir upplivad. 

När det handlar om att ta sig fram kan förstås inte den tvåhjulsdrivna V40 konkurrera med fyrhjulsdrivna bilar. Då fotografens följebil kom för långt ut i vägkanten och sjönk i ett överplogat dike, var det Opel Mokka som utan besvär drog upp den. Med Volvon hade vi nog inte ens försökt bärga. 

Men för den som sällan lämnar röjd väg kan det räcka med drivning på framhjulen. Både Mini Countryman och Opel Mokka säljs mest framhjulsdrivna.

Trots sina kompakta mått är det här praktiska bilar. Alla har baksäten som kan fällas platt och rymmer mycket prylar.Vuxna kan sitta bak i alla tre. Det är gott om benutrymme men hård sittdyna i Mini, lättast att komma in men ganska instängt innanför Opels höga bakdörrar. Sätena är skönast och trivselfaktorn högst i Volvo V40 CC. Den kan utrustas med ett stort glastak som gör passagerarna glada.

Volvos inredning är väldigt snygg med vackert arbetade ytor, detaljer och lister. Instrumenten har kristallklar grafik och kan växlas mellan tre ”teman” i olika färger. De är informativa, lättlästa och eleganta.

Trots sina kompakta mått är det här praktiska bilar. Alla har baksäten som kan fällas platt och rymmer mycket prylar. Vuxna kan sitta bak i alla tre. Det är gott om benutrymme men hård sittdyna i Mini, lättast att komma in men ganska instängt innanför Opels höga bakdörrar. Sätena är skönast och trivselfaktorn högst i Volvo V40 CC. Den kan utrustas med ett stort glastak som gör passagerarna glada.

Volvos inredning är väldigt snygg med vackert arbetade ytor, detaljer och lister. Instrumenten har kristallklar grafik och kan växlas mellan tre ”teman” i olika färger. De är informativa, lättlästa och eleganta.

V40 CC förtjänar en plats i premiumklassen. Dit vill även Mini räknas, men Countryman känns inte alls så premium som man kan förvänta sig av priset. Interiören, som ska påminna om de gamla Minibilarna, domineras av en jättestor men svårläst hastighetsmätare, mittkonsolen svämmar över av små knappar med minimala symboler. Fräckt, men inte  funktionellt.

Kupén är  inredd med hård, billig plast. Det ger mer intryck av koreanskt lågpris än tysk kvalitet.  

Alla tre bilarna vänder sig till köpare med aktiv stil som förmodligen tillbringar livet uppkopplade. Volvo har ett innehållsrikt system och är lättast att ansluta till cybervärlden. 

Alla tekniska system i V40 CC fungerar helt enkelt väldigt bra. Och den har mer än någon annan kan erbjuda. I ett paket för 19 900 kr ligger resultatet av Volvos säkerhetsforskning: ”tänkande” farthållare, kollisionsvarning, autobroms, aktivt ljus, fotgängarbroms, skyltläsning med mera. Opel erbjuder också  vissa funktioner, men betydligt enklare och knappast prisvärda. Kollisionsvarnaren i Mokka är nästan larvig. Ett svagt ”pling” och en bild på krockande bilar i färddatorn.Det är knappast något en ouppmärksam förare reagerar på. 

Till Mini är det ont om varnings- och hjälpsystem.

Volvo V40 Cross Country är dyr, visst. Men med ett femårigt billån blir skillnaden i månadskostnad inte så rasande stor mellan billigaste V40 CC och dyraste Opel Mokka. Den tvåhjulsdrivna Volvon tar sig inte fram lika bra. Men den ger mest valuta för pengarna.

Ljustest

Kommentar:

Minis högt placerade strålkastare ger bästa ljuset av dessa tre. Volvo är snubblande nära högre betyg på halvljuset. V40 har klart lägst risk för bländning av mötande på halvljuset. Opel Mokka har bra räckvidd på halvljuset men med extremt hög bländningsrisk vilket sänker betyget. Helljuset når inte punkten där bredden mäts.

Rostskydd

(Bilarna är besiktigade av Rostskydds-Metoder AB.)

Mini

Minis grundkonstruktion är bra. Sparklådornas kanter är invikta och skyddas av en plasttröskel. Undertill är skarvarna lite vågformade och det ger bra ventilation. 

Bottenplattan har ett väl täckande slitskydd och huv, dörrar och baklucka har invändig behandling med vax. Alla tätningar är välgjorda. 

Det sitter täckande innerskärmar i alla hjulhus och skärmkanterna är av en typ som inte samlar lort. Bränsletank och påfyllningsrör är av plast och okänsliga för rost. Avgasröret är rostfritt, men inte ljuddämparen. 

Ett extra plus får Mini för placeringen av de bakre fjäderinfästningarna som sitter innanför hjulhusen, skyddade mot hjulsprut.

Rostskyddsgaranti: 12 år

Betyg: 4/5

Opel

På senare år har Opels bilar varit bra rostskyddade och Mokka är inget undantag. I dörrar och balkar under bilen har det sprutats ett tunt och väl täckande skyddsmedel. Underredet har fått ett tjockare slitskydd.

Bakluckan däremot är varken invändigt behandlad eller särskilt väl tätad. Det saknas lim i hörnen. Huven har invändigt rostskydd men i framkant, där sprutet från framförvarande bilar träffar, finns en dåligt tätad skarv under en gummilist. Där är det uppenbar risk för rostangrepp.

Ännu en svag punkt finns framför framdörrarna där hålrummet fyllts med ljuddämpande skumgummi. Det blir genomblött och bör tas bort så fort som möjligt.

Rostskyddsgaranti: 12 år

Betyg: 4/5

Volvo

Motorhuven är tillverkad av aluminium och resten av karossen är av plåt. Bränslepåfyllningsröret är rostfritt, liksom avgasrörets ände.  De flesta skarvar, i huv, dörrar och baklucka, är noga tätade och inuti hålrummen finns rikligt med vax. 

Underredet täcks av sköldar som är gjorda av pressad, plastad lump. Under dessa är karossen bara grundlackad och vissa skarvar otätade.    

I bakkant på sparklådorna finns en kant där lort kommer att lagras. Sprutet från hjulen träffar sparklådornas nedåtriktade skarv. Volvo tar 795 kr/par för stänkskydd. Den aluminiumfärgade tröskellisten (extratillbehör till Cross Country) kan hålla kvar en del smuts mot karossen.

Rostskyddsgaranti: 12 år

Betyg: 4/5

Modellfakta

Mini Cooper Countryman SD All4

TILLVERKNINGSLAND: Österrike.

MOTOR: Fyrcylindrig turbodiesel med common rail-insprutning och stopp/startfunktion. Volym 1 995 cm³. Borrning/slag 84 x 90 mm. Kompression 16,5.

EFFEKT/VRIDMOMENT: 143 hk (105 kW) vid 4 000 v/min. Vridmoment 305 Nm mellan 1 750 och 2 700 v/min. 

KRAFTÖVERFÖRING: Sexväxlad manuell låda, elektroniskt styrd fyrhjulsdrift.

HJULUPPHÄNGNING: Fram fjäderben, bak multilänkaxel. Krängningshämmare bak och fram.

HJUL: 205/55 17.

STYRNING: Kuggstång med elektrisk, fartberoende servo. Vändcirkel 11,6 m.

BROMSAR: Skivor runt om, ventilerade fram. Låsningsfritt system.

PRESTANDA: Toppfart 195 km/tim. 0–100 km/tim på 9,4 s. 

ÖVRIGA VERSIONER: Bensin: Mini One (98 hk) 179 900 kr, Mini Cooper (122 hk) 199 900 kr, Cooper S (184 hk) 240 900 kr, Cooper S All4 259 900 kr, John Cooper Works (218 hk) 327 000 kr. Diesel: Mini One D (90 hk) 200 900 kr, Cooper D (112 hk) fr 215 900 kr.

Opel Mokka 1,7 CDTI 4X4

TILLVERKNINGSLAND: Tyskland.

MOTOR: Fyrcylindrig turbodiesel med common rail-insprutning och stopp/startfunktion. Volym 1 686 cm³. Borrning/slag 79 x 86 mm. Kompression 16,5.

EFFEKT/VRIDMOMENT: 130 hk (96 kW) vid 4 000 v/min. Vridmoment 300 Nm mellan 2 000 och 2 500 v/min.

KRAFTÖVERFÖRING: Sexväxlad manuell låda, elektroniskt styrd fyrhjulsdrift.

HJULUPPHÄNGNING: Fram fjäderben, bak torsionsaxel.

HJUL: Sommar 215/55 18. Vinter 215/60 17.

STYRNING: Elektrisk fartberoende servo. Vändcirkel 11,2 m.

BROMSAR: Skivor runt om, ventilerade fram. Låsningsfritt system.

PRESTANDA: Toppfart 185 km/tim. 0–100 km/tim på 9,4 s. 

ÖVRIGA VERSIONER: Bensin 1,6 ECOTEC (115 hk) 179 900 kr samt 1,4 Turbo 4X4 (140 hk) 209 900 kr. Diesel 1,7 CDTI (130 hk m framhjulsdrift) från 212 900 kr.

Volvo V40 Cross Country D4

TILLVERKNINGSLAND: Belgien.

MOTOR: Tvärställd femcylindrig turbodiesel med direktinsprutning och stopp/startfunktion. Volym 1 984 cm³. Borrning/slag 81 x 77 mm. Kompression 16,5.

EFFEKT/VRIDMOMENT: 177 hk vid 3 500 v/min. Vridmoment 400 Nm mellan 1 750 och 2 750 varv.

KRAFTÖVERFÖRING: Sexväxlad manuell eller automat. Framhjulsdrift.

HJULUPPHÄNGNING: Fram fjäderben, bak multilänkaxel. Krängningshämmare bak och fram. 

HJUL: 205/60 16.

STYRNING: Kuggstång med elektrohydraulisk servo, ställbar i tre motståndsgrader. Vändcirkel 10,9–11,3 m.

BROMSAR: Ventilerade skivor fram, solida bak. Låsningsfritt system.

PRESTANDA: Toppfart 210 km/tim. 0–100 km/tim på 8,3 s. 

ÖVRIGA VERSIONER: Bensin: T5 (254 hk) 336 000 kr, T4 (180 hk) 270 000 kr. Diesel: D2 (115 hk) 255 000 kr, D3 (150 hk) 270 000 kr. T5 och T4 finns med fyrhjulsdrift.

Vi tycker

Trygg utan fyrhjulsdrift

Plats 1: Med låg frigångshöjd och bara framhjulsdrift är Volvo V40 CC handikappad på riktigt besvärliga underlag. Men på vägen är den svårslagen! Även i riktigt svår halka är den trygg att köra och fjädringen är mycket bekväm. Priset är högt, men även i sitt grundutförande är V40 CC välutrustad och full av praktiska och genomtänkta detaljer. Det finns mycket att köpa till och den som kostar på det prisvärda paketet med förarhjälpmedel får en bil som är bland de säkraste i världen. Volvo har i början bara erbjudit fyrhjulsdrift till den starkaste och dyraste versionen, men Haldexsystemet kommer så småningom i kombination med flera motoralternativ. Redan i vår kommer en fyrhjulsdriven T4 med 180 hk.

Plats 2: Kompakta yttermått och hög sittposition gör Opel Mokka lätt att manövrera. Fyrhjulsdriften är prisvärd och gör bilen trygg att köra i svåra väglag. Men den är obekväm med alltför hård fjädring och hög bullernivå. Dieselmotorn låter illa och tjuvstannar ofta.

Plats 3: Vacker är inte Mini Countryman men den är en stark personlighet. Motorn är pigg och fyrhjulsdriften ger en säker väghållning, men bullret från däcken stör. Instrumenteringen är rörig och inredningen alldeles för billigt plastig i förhållande till priset.

Kommentarer:

Mini Countryman är klassens nerviga busfrö men inte helt hopplös att resonera med. Hur mycket jag än gillar Minis härliga karaktär och körkänsla är det dock omöjligt att inte falla för Volvon. Visst, den är inte rymligast i klassen, men i övrigt en väl genomtänkt helhet som gör livet lättare för dig. Ljuset är toppen, designen unik, komforten utsökt och säkerhetsnivån hög. Opeln är bra på vägen, men får inte pulsen att skena.

Niklas Carle, testförare.

V40 CC känns modern och exklusiv. Vilken bil Volvo har byggt! Långt efter Volvo sker kampen om andraplatsen i det här testet. Mot förnuftet placerar jag Mini tvåa. Den är en fröjd att köra och har själ, men detaljarbete och kvalitetskänsla lämnar mycket övrigt att önska. Opel Mokka ligger inte alls långt efter. Det verkar vara en bra byggd bil, men känns lite tråkig. Interiören ser ut som i alla andra Oplar och dessutom låter den som en traktor.

Viktor Ydenius, testförare