Biltest: Kia Sportage, Nissan Qashqai och Skoda Yeti.

Nog var det ett vågspel för vanligtvis så försiktiga Nissan. I ett slag lades både Golfklassaren Almera och mellanklassaren Primera ned och ersattes med en enda modell som dessutom fått ett underligt namn: Qashqai.
Inte liknade den mycket annat heller. Formatet var kompakt men bilen stod lite högre än omgivningen och såg otidsenligt snäll ut i fronten. Qashqai var en liten suv fast en kombi fast sig själv mest. En crossover.
Succén blev, en smula överrumplande för Nissan, total och omedelbar. Fabriken i engelska Sunderland, ur vilken Almera och Primera skridit ut i maklig takt, fick plötsligt skruvas upp på högvarv. Snart kom en förlängd, med lite vilja sjusitsig version av Qashqai och bilen började synas överallt.
Sju år och hela två miljoner tillverkade exemplar senare (varav 1,7 miljoner i England) är en helt ny version här. Nu tar formgivningen för sig betydligt mer, det böljar och spänner ordentligt i plåten över den 437 cm långa karossen, det alldagliga utseendet har blivit åtskilligt mycket tuffare.
Det kan behövas, motståndet har också förnyat och laddat om. I den här klassens säljs 1,5 miljoner bilar bara i Europa och antalet modeller från olika tillverkare närmar sig 50.
 
När Qashqai var ny tänkte inte så många på Kia Sportage men med den generation som dök upp 2010 tog försäljningen fart. Under förra året såldes 90 000 exemplar i Europa och i senaste svenska statistiken ligger modellen på 17:e plats. Tacka inte minst den kulsnygga formgivningen och de rätt applicerade kromverken för det. Sportage ser ”rik” och självsäker ut på ett sätt som uppenbarligen slår an.
Skoda Yeti är inte riktigt lika populär, men drygt 6 000 sålda bilar i Sverige och 300 000 i hela Europa på bara fyra år är inget dåligt facit. Även här är linjerna egna, Yetis klämmiga look har lite frystorkad Land Rover Discovery över sig och modellen ser ut att alltid hungra efter äventyr och skogsmarscher.
Kia har inför 2014 fått (håll i dig) nytt mönster i grillen, nya baklampor, omarbetad instrumentpanel, en radioantenn modell hajfena på taket, ställbart styrmotstånd (som på kusinmodellen Hyundai iX35) samt, vilket förstås är desto viktigare, en hel del komfortförbättringar.
Vindrutan har belagts med ett ljudisolerande skikt mellan laminaten, hjulupphängningarnas bussningar är nya, den främre bärramen för hjulupphängningen har ny infästning mot karossen, drivaxlarna är modifierade, växellådans infästning är förstärkt, krängningshämmarna och fjädringssättningen har setts över för minskad understyrning och stabilare gång vid körning med släpvagn. Resultatet är påtagligt, Sportage rullar tystare och stadigare än förr, men vi tycker att det finns ännu mer förbättringspotential på det området (se ljudmätningstabellen).
Skoda Yeti har också ny front, med nya strålkastare. Man kan numera också välja en ”Citymodell” utan ”terrängdetaljer” av plast på karossen och det har tillkommit en del komfort-, ljud- och utrustningsförbättringar, möjligheten att välja backkamera till exempel.

Bilarna på testets startlinje är mycket välutrustade versioner och ganska lika i grundpris. Kia Sportage 2,0 CRDi Komfort med 184 hk kostar strax över 280 000 kronor i grundpris men testbilen hela 345 600 eftersom den bland annat är utrustad sexväxlad automatlåda för 15 000 kronor och ett omfattande paket för 47 000. Här ingår läderklädsel, panoramaglastak, automatisk p-hjälp, elstolar, navigator etc.
Skoda snuddar vid 290 000 i grundpris för en Yeti 2,0 TDI/170 hk med fyrhjulsdrift och sexväxlad DSG-låda. Med utrustning ungefär som Kia, därtill fabriksmonterad dragkrok för 7 000 kronor, springer prislappen upp i hela 338 400 kronor – detta för en liten Skoda. Yeti är 15 centimeter kortare än Nissan, 22 kortare än Kia, men den upprätta stilen visar sig belönande när vi plockat fram instrumenten för att mäta utrymmena i kupén och för bagage. Där är Yeti snarare störst än minst.

Nya Nissan Qashqai med största dieselmotorn på 1,6 liter och 130 hk, fyrhjulsdrift, 6-växlad manuell låda och rikhaltiga utrustningsnivån Tekna går lös på 275 900 kronor. Testbilen är försedd med ”Driver Assist Pack” för 10 000 kronor, men redan som standard finns autobroms (som de andra inte erbjuder alls), navigator, backningskamera, elvärmd vindruta och LED-strålkastare. Testbilen kostar knappt 287 000 kronor så redan före start har Qashqai kapat åt sig en tydlig fördel: ekonomin. Den kommer att bära hela testet igenom, driftkostnaden per mil kan Kia och Skoda inte alls matcha (se tabell sidan 36).
Vi var inte särskilt förtjusta över att köra förra Qashqai (se test i ViB 17/2013), även om den gick tyst. Den nya är om inte en revolution så en klar förbättring. Motorn är klart klenare än Kias och Skodas men svarar piggt på alla förslag. Bra drag från stillastående och med rätt utnyttjande av den för en japansk bil oväntat ”rejäla” snarare än supersmidiga växelföringen raskar Qashqai på riktigt bra. Bränsledeklarationen är (förstås…) en smula optimistisk men efter alla testmil visar sig Qashqai ha varit snålast på 6,1 l/100 km. Det är anständigt för en bil med (via en knapp inkopplingsbar) fyrhjulsdrift, men inte sensationellt.
Qashqai med fyrhjulsdrift har en mer avancerad flerlänksupphängning av bakvagnen än de enbart framhjulsdrivna som har enkel torsionsaxel. Fjädring/upphängning gör ett utmärkt jobb, bilen löper följsamt och stadigt även i potthålen på några riktiga svartvägar vi snokar upp i skogarna söder om Mariefred. Styrningen är väl avvägd, väl dämpad men samtidigt ett bevis på att det numera visst går att få in ”analog” känslighet i konstruktioner med elektrisk servo. Qashqai är förstås ingen kittlande körupplevelse, men den rör sig väldigt tryggt, spårstabilt och löser sina uppgifter helt adekvat. Dessutom rullar den tystat i testet oavsett underlag, bara det en välsignelse.

Skoda på samma vägar är en helt annan och rakt igenom spänstigare upplevelse. Fjädringen är styvare, styrningen mer exakt, mer direkt, och bilen formligen hungrar efter kurvor, älskar ”attack” som ingen av de andra. Nissan och i synnerhet Kia hasar gärna omkring när vi kör på grusunderlag, Yeti skär sig framåt exakt dit föraren vill placera bilen. Motorn biter dessutom ordentligt och den blixtsnabba växellådan är ständigt i givakt inför önskemålen.
Baksidan är att ljudnivån fortfarande är en smula för hög, i synnerhet vid gaspådrag kommer ett hårt ”eko” från motorrummet och vägljud tränger in mest hela tiden. Men den som gillar att köra aktivt har klart mest att hämta i Skoda.
Det gäller dock att ha kroppsformatet i schack, Yetis stolar är små och smala, med korta sittdynor såväl fram som bak. Något fick man offra för att få in så mycket flexibilitet i en så kort kaross.

Kia är dess raka motsats, både att sitta i och att köra. Sportage har testets starkaste motor men känner sig som mest hemma när den i lagom takt får flyta upp till marschhastighet och sedan stanna där. Krav på förändring av fart eller riktning mottages med ett visst knorrande. Automatlådans sega arbetssätt spär antagligen på bränsleförbrukningen i betydande omfattning, styrningen arbetar långsamt och inte särskilt exakt, fjädring/stötdämpning samspelar måttligt om man vill köra undan på sämre underlag eller krokiga vägar.
Trots förändringarna i chassit finns det en lätt dallrig karaktär över både fjädring och drivning i Sportage, så lugn och fin körning är det bästa. Ljudnivån är klart lägre än förr, men det är irriterande att exempelvis bakrutetorkaren hörs så starkt ända fram till förarplats, eller att bromsarna vid lätt ansättning (kökörning till exempel) gnekar som när två gamla lastpråmar skaver trä mot varandra. Från baksäte/bakre hjulhus hörs fortfarande ett ständigt brusande ljud som blir irriterande i längden. Vi var flera som kortvarigt ställde bilen med öppen förardörr och fann att radion var påslagen på extremt hög volym. Annars hörs den nämligen knappt under körning…
Det finns en skillnad i Kias lite läckra, lyxiga framtoning och i hur bilen faktiskt uppför sig som behöver åtgärdas. Trots de senaste årens stora framgångar tycker inte vi att man är riktigt i paritet med konkurrenterna i totalkomfort eller körkultur ännu.
Inredningen i Kia och Nissan är snarlika. Det råder hög finish och komfort i det mesta, formerna är moderna men sticker inte i ögonen och utrymmena räcker gott på alla ledder – utom i takhöjd i baksätena. För bagaget är det sämre ställt, sett till yttermåtten och bilarnas lite ”klossiga” framtoning är lastvolymen ynklig och man måste hiva grejerna över rejält höga trösklar för att få in dem.
Sådana problem har inte Skoda, den inre bredden är det enda mått som inte riktigt håller måttet i Yeti, annars är bagagevolym, takhöjd och benutrymme väl så bra.

Det är bara Kia och Nissan som ger möjlighet att (via de låsningsfria bromsarna) ”spärra” fram- och bakhjul mot varandra för bättre framkomlighet under besvärliga förhållanden. Det sker med knapptryckning och är en trygghetsfaktor när man måste och vill komma fram under oländiga förhållanden. Skoda erbjuder märkligt nog inte denna möjlighet, med Haldexsystemet får man förlita sig på att drivkraftsförflyttningen mellan fram- och bakhjul ska fungera tillräckligt och räcka till när det blir besvärligt – men det gör den inte alltid.
Nya Qashqai är ganska enkelt vinnaren i det här testet, inte bara för att ekonomin blir så mycket bättre. Bilen är en allrounder utan riktigt allvarliga missar, bortsett från det undermåliga rostskyddet (som går att åtgärda). Ett klart lyft jämfört med förra generationen och sannolikt en ny storsäljare.
Skoda blev alla testförares körfavorit och har många snillrika lösningar under skalet. Möjligheten att fritt möblera med tre separata stolar bak är bra, Yeti har dessutom utmärkta strålkastare och bästa rostskyddet. Bitvis börjar modellen ändå kännas lite gammal, exempelvis i instrumenteringen, och priset har ju skenat.

Kia Sportage är, i synnerhet med automatlåda, lite ”amerikansk” av sig: den känns större än de båda andra och vill ha lugna tag för att visa sig från sin bästa sida. Under den lite glittriga ytan finns en enkel och uppriktig bil med goda innerutrymmen, närmast identiska med dem i Nissan. Hög förbrukning, högt pris och sämre totalkomfort hör till bilens minus.

Sammanfattning:

1. Vi testade den första generationens Nissan Qashqai mot två konkurrenter för knappt ett år sedan. Då hamnade den klart sist – men den nya hamnar nästan lika klart före sina konkurrenter denna gång. Nya generationen övertygar med bra fjädringskomfort (4WD-versionen har mer avancerad bakvagn än de enbart framhjulsdrivna), snygg och väl fungerande inredning, prisvärd extrautrustning och tilltalande helhetsekonomi. En nästan fullutrustad Qashqai med fyrhjulsdrift kostar 60 000 kronor mindre än ”lågprismärket” Skoda… På minussidan noteras dålig takhöjd bak, hög lasttröskel, dålig sikt, samt ett rostskydd som måste kompletteras från start. Förra generationen blev en succé i vårt land, den nya har det också väl förspänt.

2. Skoda Yeti är fortfarande lite av en särling och har alla sina goda egenskaper i behåll, därtill lägre ljudnivå än tidigare. Kul och kvick men med lika mycket utrustning som Qashqai far priset i höjden.

3. Att Kia Sportage blivit så populär är inte särskilt konstigt. Den är lätt att leva med, välutrustad, lite elegant, dessutom rymlig för de åkande. Körupplevelsen är föga minnesvärd, fjädring/chassi känns enkelt och bränsleförbrukningen är alldeles för dryg.

Diskutera: Vad tycker du om de testade bilarna?