Biltest: Honda Civic Tourer, Renault Megane Sport Tourer, Seat Leon ST Kombi (2014)

Här nedanför kan du läsa webbversionen av Vi Bilägares test av Honda Civic Tourer, Renault Megane Sport Tourer och Seat Leon ST Kombi. Klicka på den här länken för att köpa det fullständiga testet i smidigt PDF-format (30 kr).

Att enbart vara praktisk och rymlig räcker inte långt i dagens knallhårda konkurrens. En modern vardagskombi behöver klara betydligt mer för att ha en chans att hävda sig i den uppsjö av olika märken och modeller som finns att välja på.

Självklart måste den vara säker att åka i och stadig, smidig och helst också underhållande att köra. Andra viktiga krav är att fjädringen är behaglig och att ljudkomforten är någorlunda skonsam mot öronen, även när bilen körs på den elakt grova asfalt som täcker stora delar av Sveriges vägnät.

Väsentligt för ett vettigt köp är givetvis också en anständig ägarekonomi och ett bra rostskydd. Som pricken över i:et ska den ultimata kombin helst också vara tjusig att titta på och ha ett lättanvänt och innehållsrikt infotainmentsystem.  

Vi har utifrån dessa utgångpunkter tittat närmare på tre intressanta familjeskåp i kompaktklassen, eller Golfklassen om ni så vill.

En nykomling i sammanhanget är Honda Civic Tourer, som är ett i högsta grad seriöst försök att täcka in det mesta som en kräsen kombiköpare kan tänkas kräva.

Det kanske mest anslående är designen. Helt klart har märkets formgivare lagt ned mycket krut på att försöka skapa så attraktiva karosslinjer som möjligt. Och det är något man uppenbarligen lyckats bra med, åtminstone att döma av alla de uppskattande blickar och kommentarer Civic-kombin fick under testperioden.

Men konstruktörerna har inte bara nöjt sig med att ge bilen ett snitsigt yttre. De har också jobbat hårt med de praktiska funktionerna och det är ett arbete som burit frukt; Hondan är utan tvekan testets smartaste och mest flexibla kombi.

Även när det handlar om köregenskaper, speciellt på testslingans mest utmanande partier, är det Civic som tar täten. Och ju mer farten trissas upp, desto bättre fungerar bilen.

Samspelet mellan den sportigt varvglada motorn, den perfekt stegade växellådan, de rappa styrreaktionerna och den stadiga väghållningen gör Hondan till en vinnare när bilarna pressas mot gränsen av sin förmåga på de elakt krökande och buckliga vägarna på vår chassitestarsträcka i de värmländska rallyskogarna.

Men trots flera goda egenskaper snubblar Civic-kombin på mållinjen och fallerar på i huvudsak två viktiga punkter. Den ena är åkkomforten. Entusiasmen över bilens fina kör-egenskaper när den pressas hårt klingar snabbt av när färden istället går i mer normalt tempo på vanliga svenska vägar.

Då avslöjar sig Hondan som både öronstörande bullrig och obekvämt stötig, trots att den är standardutrustad med ett system där dämparna kan ställas i olika tre lägen; Dynamic, Normal och Comfort. 

Men inte ens med Comfort-läget inkopplat ger Civic en lika behaglig åkupplevelse som i testkonkurreterna. Kanske något för Hondas chassitekniker att se över?

Tar man sedan en titt under bilen växer besvikelsen ett snäpp till. Här finns ett lappverk av otätade skarvar och andra tveksamma konstruktionslösningar som riskerar att ge allvarliga rostskador redan efter ett par års körning i svenska klimatförhållanden.

Seat Leon når inte riktigt upp till Hondas knivskarpa kör-egenskaper under press och har heller inte samma fina kombiflexibilitet. Men som  helhet är det ändå den spanska bilen som står som klar testvinnare när förarnas poäng räknas ihop.

Seaten gick under stora delar av testet under beteckningen ”den så kallade Audin” och det har sin naturliga förklaring. Snett bakifrån går Leon-kombin  knappt att skilja från en Audi A4 Avant, åtminstone inte vid ett snabbt ögonkast.

Även i övrigt är mycket lånat från VW-koncernens hyllor och Leon är i allt väsentligt en VW Golf med spansk kaross – och det är inte det sämsta.

Körmässigt plockar Seat-kombin poäng på att den, till skillnad från Hondan, både är vass när vägen kröker och skön att åka i vid mer sansad körning.

Chassit är närmast perfekt avstämt i den känsliga balansen mellan hög åkkomfort, stadig väghållning och pigga styrreaktioner. Sammantaget gör det att Leon från förarposition upplevs som testets mest kompletta bil; smidig, rapp, tyst och bekväm.

Även Renault Megane håller måttet när väghållningen sätts på prov. Bilen har mycket pålitliga vägegenskaper och känns körmässigt helt modern, trots att modellen hunnit få hela sex år på nacken.

Ljud- och fjädringskomfort hamnar mitt emellan Leon och Honda, medan körsmidigheten har en bit kvar till de båda modernare testkonkurrenternas nivå. Samspelet koppling/växellåda/gaspedal är inte riktigt lika självklart välsmort som i Seat och Honda, vilket gör körningen aningen mer kryckig.

Men det som framför allt avslöjar att Renault Megane, trots en nyligen gjord uppdatering, börjar bli lite föråldrad är att den saknar modern säkerhetsutrustning, typ autobroms och adaptiv farthållare.

Även multimediaanläggningen och den gråmurriga och lite trista inredningen och känns daterad i jämförelse med testkonkurrenterna.

Däremot är motorn ny och den är en trevlig bekantskap. Den är på 115 hk, drivs av bensin och har en cylindervolym på bara 1,2 liter. Men med hjälp av turbomatning levereras rejält med vridmoment i mellanregistret. Det gör att bilen, trots den förhållandevis lilla drivkällan, känns både pigg och överraskande kraftfull i de flesta situationer.  

Downsizing är den term som brukar användas när tillverkarna stoppar in små motorer i större bilar och syftet är givetvis att komma ned i bränsleförbrukning.          

Även den testade varianten av Seat Leon drivs av en 1,2-liters bensinturbo. Den är på 105 hk och fungerar också förvånansvärt bra till vardags. Drar man inte tunga släp behövs inte mer under huven, blev testlagets slutsats efter att ha levt med de små turbosnurrorna under en längre period.

Däremot var de inte riktigt så snåla som man kan förledas tro av bränsledeklarationerna. Både Leon, som noterades för den lägsta bensinkonsumtionen under testet, och Megane överförbrukade med ungefär 20 procent.

Vill man ha en bensindriven Honda Civic Tourer finns bara ett alternativ att välja på; en 1,8-liters sugmotor på 142 hk. Den är på papperet klart törstigare än konkurrenternas 1,2-litersmotorer. Men i praktiken blir skillnaden inte så stor, åtminstone inte enligt vårt test att döma.

Honda drog bara marginellt mer än Renault och klarade sig med en överförbrukning på blygsamma tre procent. Då känner man sig inte lurad!

Som familjefraktare har alla tre testbilarna förutsättningar att bli lyckade val, om utrymmeskraven inte är alltför stora.

I samtliga baksäten får två vuxna utan vidare plats och sitter dessutom hyfsat bekvämt. Men enligt testlagets bedömning efter noggranna provsittningar har Seat det bästa baksätet när alla faktorer vägs in. Men det blir bakläxa för att bältespåminnare kostar 1 300 kronor extra. Det borde självklart vara standard, som i Honda och Renault.

Seat är också bästa bilen för alla som vill kunna placera bakåtvända barnstolar i baksätet. Dels är det lätt att hitta vettiga fästpunkter för förankringsbanden och dessutom finns gott om plats framför en barnstol, både på förar- och passagerarplats. Det gör det inte i konkurrenterna.

När det handlar om bakåtvända barnstolar är Honda den stora förloraren. Trots ivrigt trevande hittade vi bara en enda plats där det gick att fästa förankringsbanden och det var bakom förarstolen.

 Problemet är bara att det då inte finns tillräckligt med utrymme för föraren. Med andra ord kan bilen inte köras. 

För att ha en chans att få fast förankringsbanden måste Civic ha en höjbar passagerarstol, då kan man sno banden runt stolsfästena. Men någon höjbar stol  finns inte på utrustningslistan. Inte helt lyckat för småbarnsfamiljer.      

Om nu Civic har en del brister när det handlar om bakåtvända barnstolar så är bilen, som tidigare antytts, desto bättre rustad i fråga om smarta kombifunktioner.

En vettig specialfiness är att baksätets sittdynor kan vikas upp, precis som på en biofåtölj. Vips, så frigörs ett utrymme bakom framstolarna som är perfekt för transport av höga föremål.

Hondas baksäte har även i övrigt en mer påkostad konstruktion än konkurrenterna. När ryggstödet fälls sjunker samtidigt sittdynan ned ett antal centimeter och resultatet blir ett helt plant lastgolv.

Den typen av små kombi-delikatesser saknas hos testmotståndarna. Men i Seat kan man i alla fall fälla baksätets ryggstöd från lastutrymmet och det är den spanska bilen ensam om i jämförelsen.

I Renault fälls baksätet på klassiskt kombimanér, det vill säga genom att först vika upp sittdynan och därefter fälla ned ryggstödet. En ganska krånglig manöver som, märkligt nog, inte resulterar i något slätt bagagegolv.

Tittar man närmare på ekonomin för de tre kombikonkurrenterna är det enligt våra kalkyler Seat Leon som har den lägsta milkostnaden, tätt följd av Renault Megane.

Dyrast, både att köpa och att hålla rullande, är Honda Civic. Det är den enda bilen i testet  som spränger 30-kronorsvallen i milkostnad. Och egentligen borde man lägga på ytterligare någon krona eftersom Hondan är i starkt behov av en rostskyddsbehandling, en åtgärd som  går på runt 8 000 kronor hos en seriös rostskyddfirma.

Framför allt Renault, men även Seat, klarar sig utan den typen av extrautgifter eftersom båda har ett vettigt rostskydd redan från start.

Slutligen måste vi ta upp några irriterande smådetaljer i de tre bilarnas förarmiljöer, som annars får i varierande grad godkänt.

Allra bäst trivdes testlaget bakom ratten i Seat Leon, men vem har hittat på att man måste gå in i färddatorn för att justera intensiteten på instrumentbelysningen?

Näst bästa förarplats finns i  Honda Civic, vars kombination av digital och analog instrumenteringen fungerar alldeles utmärkt. Men varför är multi-mediaanläggning/färddator så infernaliskt krångliga att komma underfund om?

Sist i förarmiljöronden hamnar Renault Megane och här retade sig testchaufförerna mest på de obelysta farthållarreglagen i ratten. I mörker får man treva sig fram.

Allra sist en liten förklaring till er som undrar över varför vi anger att Civic har xenonstrålkastare som standard och sedan ljustestar bilen med H7-lampor. Orsaken är att vi fick en tidigt producerad testbil och den saknade xenonljus, som normalt är standard på Civic Lifestyle.

Sammanfattning:

1. Seat Leon.
När krutröken lagt sig och alla testprotokoll summerats finns en klar segrare i vårt kompaktkombitest. Den heter SEAT LEON och är, enkelt uttryckt, en VW Golf på spanska. Leon är kanske inte bäst på allt, men väldigt bra på väldigt mycket. Till det som imponerar hör det fint avstämda chassit, som i hög grad bidrar till att bilen känns rapp och smidig  att köra samtidigt som den är tyst och behaglig att färdas i. Testlaget föll också för den lilla 1,2-litersturbon som gör ett överraskande gott jobb med tanke på att den sitter i en relativt stor och tung bil. Leon känns dessutom välbyggd och alltigenom modern. På pluskontot noteras även att den har testets plånboksvänligaste grundpris och lägsta förbrukning.

2. Honda Civic
Med bättre rostskydd och skönare åkkomfort hade Honda varit en het kandidat till testsegern. Under det snitsiga skalet döljer sig en högkompetent kompaktkombi med många listiga lastfinesser. Att Civic dessutom är testets skojigaste bil att ratta gör inte saken sämre.

3. Renault Megane
Det som ligger Renault i fatet är att bilen börjar kännas gammal. Modellen kom redan 2008 och är på väg att bli frånsprungen av tiden. Det märks lite här och var – inte minst på avsaknaden av modern säkerhetsutrustning. Men rostskyddet är fortfarande på topp! 

Du har läst webbversionen av Vi Bilägares test av Honda Civic Tourer, Renault Megane Sport Tourer och Seat Leon ST Kombi. Klicka på den här länken för att köpa det fullständiga testet i smidigt PDF-format (30 kr).

Diskutera: Vad tycker du om de testade bilarna?