Biltest: Kia Picanto, Skoda Citigo, Toyota Aygo (2012)

Alla tre är små, citysmarta  och billigare än nästan alla andra nya bilar, både att köpa och äga.

Hela trion drivs dessutom av trecylindriga bensinmotorer som kvalar in under 120-grams-gränsen för koldioxidutsläpp, åtminstone så länge man utgår från  de deklarerade värdena.

Så för den som inte behöver stora utrymmen, utan sätter plånboken och miljösamvetet i första rummet kan Kia Picanto, Skoda Citigo och Toyota Aygo vara vettiga alternativ att fundera över.  

Viktigt att veta är dock att alla tre kommer att förlora sin skattebefrielse när de nya miljöbilsreglerna träder i kraft vid årsskiftet. Men den nya taxan blir låg, närmare bestämt 360 kronor per år och det är kanske inte så mycket att bråka om.

Skoda Citigo och Toyota Aygo  har ytterligare en gemensam nämnare och det är att båda byggs under ytterligare två varumärken.

I Skodas fall heter plattformskompisarna Volkswagen Up och Seat Mii och när det gäller Aygo är de två övriga syskonen  i trillingskaran Citroën C1 och Peugeot 107.

Tekniskt är Citigo, Up och Mii helt identiska och detsamma gäller Aygo, C1 och 107. Det som skiljer bilarna åt inom respektive modellserie är pris, design av nos- och bakparti, ett antal märkestypiska emblem och vissa smådetaljer – typ grafik i mätartavlor och utseende på växelspaksknoppar.

Även Kia Picanto har ett koncernsyskon – Hyundai i10 – som den i allt väsentligt delar teknik med. Men i det fallet är släktskapet betydligt mer välkamouflerat och på utsidan finns ingen chans att se några likheter mellan bilarna.

Picanto skiljer sig även från sina testkonkurrenter genom att vara mer påkostad och ombonad i interiören. Här finns inte, som i Skoda och Toyota, mängder av naken plåt på instrumentbräda och dörrsidor. Det gör att Kian, trots det lägsta priset, på insidan känns mer som en ”riktig bil” än de övriga två.

Den nakna plåten i Citigo och Aygo är i och för sig skickligt utnyttjad och fungerar som en faktiskt ganska snitsig designgimmick. Men i grunden har stilgreppet kommit av en helt annat orsak; för att spara pengar i tillverkningsle-det.

Ska man ha en chans att göra vinst på små billiga bilar gäller det att till varje pris hålla produktionskostnaderna nere. Det vet uppenbarligen Toyota, som valt en synnerligen minimalistisk byggmetod för Aygo-modellen.

Det har sparats en hel del både här och där. Några exempel: motorrummet och huvens undersida har endast grundlack, det finns bara en gasdämpare/hatthyllestropp till bakluckan och handsfacket har fått klara sig utan lock.

Tyvärr har Toyota även snålat in på rostskyddet, som enligt vår expertgranskning är så gott som obefintligt och får sämsta möjliga betyg.

Även Skodan är ytterst kostnadsmedvetet byggd och det har bland annat gått ut över  säkerheten. Bilen saknar heltäckande sidokrockgardiner och det innebär att det inte finns något skydd för huvudena för passagerarna i baksätet. Så långt har varken Toyota eller Kia gått i sin spariver.

Däremot är Skoda ensam i testet om att ha ett autobromssystem som standard. Det går under beteckningen City Safe Drive och följer med på köpet i alla modellversioner, även den billigaste.

Systemet fungerar i farter mellan 5 och 30 km/tim och ser till att automatiskt bromsa bilen om föraren inte reagerar  i tid inför en hotande kollision.
Perfekt för en bil som sannolikt oftast körs i stadstrafik. Det är också där Citigo kommer allra bäst till sin rätt.

Bilen är som klippt och skuren för att ta sig fram i trånga och bökiga trafikmiljöer. Nätta yttermått i kombination med en allmänt smidig hantering gör tätortskörningen till ett nöje.

Styrning, växellåda, pedalkänsla – det mesta är idealiskt avstämt för att bilen ska upplevas som enkel och problemfri att lotsa runt på storstadens gator och p-platser.

Men en anmärkning finns och den gäller sikten. De breda vindrutestolparna – A-stolparna på fackspråk – kan skymma synfältet snett framåt ganska rejält. De bakre takstolparna – C-stolparna – är också väl tilltagna och det hämmar sikten snett bakåt.

Fast det är ett problem som alla tre testbilarna lider av. Det i sin tur beror på att krockstrukturen kräver bastanta takstolpar, så det är något man får leva med tills någon uppfinner genomskinliga A-/B-stolpar. 

Även Aygo och Picanto fungerar utmärkt som citybilar, men skojigast att pila omkring med på stadsgatorna är Toyotan. Den har testets klart rappaste  motor och dessutom den  bästa gasresponsen. Det gör att den alltid känns pigg och villig när man ska iväg vid rödljus eller andra stopp. 

Kia och Skoda är något mer sävliga i reaktionerna, men ett tätortsplus med Skodas motor är att den har stopp/startsystem. Det är det som ”Green Tec” i modellbeteckningen står för. Finessen sparar kanske inte så mycket bränsle, men är välgörande för miljösamvetet. Det är ju onödigt att motorn står och puttrar när den inte behövs.

Men det som gör Skodan till  segrare i det här testet är inte i första hand cityegenskaperna, utan bilens överraskande breda register. Den kan betydligt mer än att bara krångla sig fram i stadstrafik.

Citigo fungerar, till skillnad från konkurrenterna, riktigt bra även  utanför tullarna. Det är ingen större plåga att ge sig ut på en 25-milatur eller längre.

Såväl ljud- som fjädringskomfort är klart bäst i test och samma sak gäller köregenskaperna i övrigt.

Det senare avslöjades inte minst på testlingans mest krävande partier; fulla av skapa kurvor och bucklig asfalt. Där fräste Citigo fram stabilt och tämligen obekymrat, medan testkonkurrenterna stötte och struttade på traditionellt småbilsvis.

Även i undanmanöverprovets tre brutala svängar var det den snabbstyrda och välbalanserade Skodan som tog hem spelet.

Alla bilarna klarade visserligen älgtestet med godkänt resultat, men Citigo gjorde det snabbast och med  bäst kontroll. Toyota och Kia är mer understyrt framtunga och deras antisladdsystem bromsade  desutom hårdare på ytterhjulet fram. Resultatet är att de inte tog styrning och plogade ut ur konbanan vid lägre fart än Skodan.

När det handlar om ljud- och fjädringskomfort är Aygo testets stora förlorare. Den är stötig, stum, bullrig och allmänt obekväm så fort man kommer utanför stadsgränsen.

Toyotan känns också lite gammaldags i förhållande till konkurrenterna  – och det är den också. Modellen lanserades redan 2005, uppdaterades för andra gången tidigare i år och ska därmed leva i ytterligare två år. Då lär den bli ännu mer frånåkt.

Kia placerar sig komfortmässigt mitt emellan Skoda och Toyota. Bullernivån är nästan på Aygos öronplågande nivå, men fjädringen är klart bekvämare.

Picanto har också testets bästa förarstol, men en miss den inte är höj/sänkbar. Små förare hamnar djupt nere i bilen och når knappt ovanför instrumentbrädan. ”Märkligt med tanke på att kvinnor är en av de tilltänkta kundgrupperna”, skrev testlagets minsta medlem i sitt protokoll.

Inte heller Toyotas förarstol kan justeras på höjden, men i det fallet är det långa förare som  drabbas. Testlagets rese, 190 cm, hamnade i en märklig körställning med ratten bokstavligen  mellan knäna. Problemet skulle även kunna avhjälpas om ratten gått att höja mer, men så är inte fallet.

Även  i Skodas förarmiljö är stolen en akilleshäl. Den är visserligen justerbar i höjdled, men ack så säckig. Kroppen får inte tillräckligt stöd och  alla testförare klagade över trötta ryggar efter längre etapper.

Citigos lent arbetande, men förhållandevis klena motor  (60 hk mot konkurrenternas nästan 70) fungerar dock bättre än man kan tro, åtminstone när bilen är lätt lastad.

Någon avgörande skillnad till konkurrenterna märks inte vid normalkörning.

Men Skodan finns även med en rappare 75-hästarsmotor, också den med tre cylindrar.  Men då ökar priset med 5 200 kronor –  och vips så är Skodan testets dyraste bil.

Bränsleförbrukningen är givetvis en i hög grad vital faktor för alla som funderar på att satsa på en liten, lätt mikrobil.

På den punkten uppfyllde inte någon av testbilarna förväntningarna. Allra värst syndade Picanto, som gjorde av med hela 50 procent (!) mer bensin än vad som anges i deklarationen. Det är förstås alldeles uppåt väggarna.

Skodan skötte sig inte heller särskilt bra och noterades för en överförbrukning på drygt 30 procent. Ärligast var Toyota Aygo, som hamnade 20 procent över sin officiella siffra.

Det blir underkänt på alla fronter, möjligen med ett litet undantag för Toyotan. Den var sprillans ny när testet började och med en mer inkörd bil finns potential för lägre förbrukning.    

All tre bilarna är testade med femdörrarskarosser. Det är  standard på Kia Picanto, men till Toyota kostar bakdörrarna 2 100 kronor extra och till Skoda 2 800 kronor.

Det är väl investerade slantar, även om tillträdet till baksätet knappast är den egenskap som värderas högst i storleksklassen. Men när man ska städa kupén, ställa in matkassar på golvet bak eller spänna fast småbarn i barnstolar är bakdörrar en ovärderlig finess även på bilar i det riktigt lilla formatet.

Ibland kommer förstås också baksätena till nytta och då kan det vara bra att veta att det bekvämaste sätet finns i Picanto, följd av Citigo och med Aygo på jumboplats. Kian är också den enda femsitsiga bilen i testet, Skoda och Toyota erbjuder bara två sittplatser därbak.

Längst akterut i testbilarna finns, av naturliga skäl, inte särskilt mycket plats för last. Det vore en fysisk omöjlighet, med tanke på yttermåtten.

Allra minst ryms i Aygo, som dessutom har en hatthylla med sylvassa kanter. Varning för skärsår på händerna när bagaget ska stuvas! Rymligaste och smartaste lastrummet finns i Skoda, tätt följd av Kia.

Tittar man på driftsutgifterna är Skoda och Kia vinnarna med en milkostnad på drygt 21 kronor, enligt våra kalkyler. Picanto har dessutom en ägarfördel i sin fina nybilsgaranti – hela sju år.

Säkerhetsmässigt är Skodan, trots den bortbantade sidokrockgardinen, den bil som  plockat flest poäng för säkerhetsnivån. Citigo är också ensam i testet om fem stjärnor i Euro NCAP:s krocktester.

Ändå ska man kanske inte förledas tro alltför mycket på säkerheten. I en krasch med en tyngre motståndare är mikrobilen alltid en förlorare, hur mycket säkerhetsutrustning den än är laddad med.

1. Skoda Citigo
Skoda Citigo har inga större problem att köra ifrån konkurrenterna i det här testet. Den är bekvämast att åka i, smartast byggd och har dessutom den lägsta milkostnaden. Extra plus får bilen för det standardmonterade autobromssystemet, som kan förhindra eller lindra effekterna av kollisioner i stadstrafik.

Skodan är dessutom ensam om toppbetyget fem stjärnor i Euro NCAP:s krocktester. Ett annat plus är att Citigo, trots modellnamet, klarar sig hyfsat även utanför citykärnan. Den är testets bästa landsvägsbil och har även de tryggaste köregenskaperna under pressade förhållanden, typ älgtestet. På minuskontot noteras i första hand de bortbantade sidokrockgardinerna och den säckiga förarstolen.

2. Kia Picanto
Lägsta priset, mest ombonade interiören och bästa garantipaketet. Kia Picanto är ett vettigare val än Toyotan, men den rår inte på Skodan. Såväl köregenskaper som åkkomfort har en bit kvar till Citigos nivå. Överförbruknigen på 50 procent är givetvis också ett i högsta grad graverande minus.

3. Toyota Aygo
Piggast i stan och ärligast när det gäller förbrukningen. Toyota Aygo får några plus i protokollet, men räcker som helhet inte till mot konkurrenterna i testet. Därtill är åkkomfort, säkerhetsnivå och rostskydd alltför bristfälliga. Aygo har också testets  klart högsta milkostnad.

Diskutera: Vad tycker du om Kia Picanto, Skoda Citigo och Toyota Aygo?