Biltest: Kia Picanto, Nissan Micra (2011)

Vid en första anblick tyckte några i Vi Bilägares testlag att Kia Picanto såg betydligt tuffare ut än Nissan Micra. Och när vi lät en ung dam komplettera testlaget var det Kia som drog.

Senare, när båda bilarna var uppställda för fotografering, fick vi ytterligare ett kvitto på att Kia kanske lyckats med en lite fränare design. Det var en medelålders dam som promenerade förbi och utbrast:

– Oh, vilka gulliga bilar! Dom där gillar jag. Den gröna är ju jätteläcker!

– Den champagnefärgade då? invände Vi Bilägares fotograf.

– Nej, det är den gröna jag gillar, fast kanske inte just grön. Finns det andra färger?

De två småbilarna har en hel del gemensamma egenskaper. Det som slog oss redan efter några mil är hur dugliga de är. Eller som en testförare skrev i sitt protokoll: ”Det är inte klokt hur stora småbilarna känns nu för tiden!”

Det behändiga formatet är naturligtvis till fördel i stadskörning. Det är lättare och smidigare att ta sig fram i tät trafik med en Micra som mäter betydligt under fyra meter. Det går nästan alltid att hitta en plats där man kan klämma in sig.

Parkeringshjälp
Testmicran var dessutom utrustad med ett system som kan mäta om en parkeringsplats är tillräckligt stor. Man trycker på knappen för P-platsmätning, väljer höger eller vänster sida och får sedan klart besken. Lyser displayen med ett OK är det bara att ratta in. Själva manövreringen får man nämligen klara själv.

Det som överraskar är att komforten duger bra också för betydligt längre körningar. Man sitter riktigt skapligt i framstolarna och tänker inte så mycket på att det handlar om småbilar. Möjligen kändes förarsätet väl högt i Micra. Jag – 190 cm lång – försökte sänka stolen när vi bytte mellan bilarna och jag hamnade i Nissan.

Höger knä tog i mittpanelen och ventilationsanläggningen, varför inställningarna då och då ändrades oavsiktligt. Micra passar bättre personer av medellängd och kortare.

De flesta av oss som testkörde föredrog Kia Picantos förarplats. Man får lättare en bra sittställning och uppskattar att stolen ger bättre stöd i sidled.  

Lösningen är farthållare
Ett problem med förarplatser som så att säga bygger på höjden kan vara att det blir en brantare vinkel mot gaspedalen. Det blir helt enkelt jobbigt att hålla foten på gaspedalen i någon timme eller mer.

Farthållare heter lösningen och det hade också välutrustade Micra Tekna, liksom fartbegränsare, som kan vara en räddning för den som har lätt att trycka för hårt på gaspedalen. Ingen av dessa finesser finns tyvärr till Kia Picanto. Därför  var det mer vilsamt att sitta och nöta mil på motorväg med Nissan Micra.

Däremot har Kia bättre styrning. Den har ett jämnt moment i ratten när man gör små korrigeringar. Micra har ett mystiskt motstånd som man känner vid mycket små rattrörelser och som först måste övervinnas.

När det gäller fjädringskomforten är Nissan och Kia i stort sett likvärdiga. Båda har väl avpassad fjädring. Det går inte att göra den styvare för då blir färden mer struttig. Och det går inte att mjuka upp den för då tappar man säkerheten.

Med tanke på yttermåtten är axelavståndet ganska bra, särskilt på Micra som når 245 cm. Kia har 239 cm mellan fram- och bakaxel. Principen ett hjul i varje hörn hjälper till att ge bilen skapligt rörelsemönster också på ojämn väg. Vi gav oss ut på grusväg med en hel del ojämnheter och båda bilarna klarade greppet och säkerheten bra.

Småbilsklassen är delad i A- och B-segment.  362 cm Kia är då en stor A-bil och Nissan Micra, 378 cm lång, har vuxit till en liten B-bil. Men man uppfattar inte någon skillnad i storlek mellan dem förrän man börjar mäta baksäte och bagage. Då upptäcker man att Micra är aningen rymligare.

Samma effekt
Bilarna har ungefär samma motoreffekt, fyrcylindriga Picanto och trecylindriga Micra. Kias fyrcylindriga maskin har 85 hästkrafter och Micras trecylindriga har 80.

Spontant känns Micra i spannet 40 till 80 km/tim vassare än Picanto. Men det kan också vara så att det typiska tre-cylindriga motorljudet lurade oss. Mätningarna visar att Kia är lite kvickare. Nissan har delvis dämpat accelerationsbullret. Men det är främst då man gasar på som det hörs att det handlar om tre cylindrar som jobbar.

Motorkaraktären i Micra är för övrigt inte störande. Snarare blir man lite imponerad över att motorn går så fint som den gör och med så väl dämpade vibrationer. Däremot kom vi att fundera över ett svagt men karaktäristiskt brummande, som fanns i Kia när vi körde strax under 90 km/tim. Det lät som ett missljud från obalans eller ett hjullager. Men vi lyckades inte härleda exakt vad. Den kanske ska låta så?

Märkbart tystare
När vi mätte buller visade det sig att det våra öron noterat stämde med ljudmätaren. Kia är märkbart tystare på vägen än Micra. Det skiljer visserligen bara en–två dbA. Men frekvensen och karaktären är sådan att man tydligt noterar det. När man sitter i baksätet hörs mer av vinande från bakdäcken i Micra.

Båda bilarna har femväxlad manuell växellåda, med ganska bra vald utväxling, i varje fall mellan första och tredje växeln. Micras motor tål högre varvtal och går till 100 km/tim på tvåans växel. Men det tar ändå längre tid än med den extra växling man gör i Kia Picanto.

Trean är en bra omkörningsväxel i bägge, men med högre växel börjar det gå trögt. Och på femman blir även ganska små uppförsbackar för mycket. Man växlar ner till fyran. Men ofta måste man gå ner en växel till för att få fart på bilen igen.

Såväl Kia som Nissan är miljöklassade. Kia har ett deklarerat CO2-utsläpp på låga 100g/km vilket är avsevärt lägre än Micras 115. Det förvånar lite med tanke på att den verkliga bränsleförbrukningen skiljer mycket lite mellan dem.

ISG, Idle Start/Go (automatiskt stop/start vid tomgång), kan inte åstadkomma hela den skillnaden. Troligen får trecylindriga motorn arbeta lite hårdare i den körcykel där utsläpp och förbrukning fastställs.

Som i en stor bil
Picanto och Micra har det mesta av utrustning som en större familjebil normalt har. Båda hade till exempel automatisk klimatanläggning, elbackspeglar, elfönsterhissar etc.

Ett litet aber i jämförelsen mellan Kia Picanto och Nissan Micra, är att medan Kia valt att bara ha en utrustningsnivå, som å andra sidan är förhållandevis frikostig, så har Micra hela fyra.

Den minst utrustade är Micra City, som inte ens har manuell luftkonditionering. Dessutom saknar de två billigaste versionerna fällbart och delbart baksäte som ger plant lastgolv. Vår Kia Picanto har därför ett i det närmaste fast pris med tillägget för metalliclack som enda tillval.

Den testbil Nissan försåg oss med, Micra Tekna, har komplett utrustning. Därför är Micra i denna jämförelse hela 30 000 dyrare än Picanto. Micra Acenta hade bara blivit tiotusen dyrare.

Micra Tekna imponerar samtidigt med en utrustningslista som uppvisar nyckelfritt start- och låssystem, glastak, navigator,  P-platsmätsystem, automatisk låsning av alla dörrar när man börjar köra, farthållare med mera.

Bra på vintern
Ändå finns det några detaljer värda att peka ut som Kia Picanto har men inte Nissan. Dit hör eluppvärmd ratt. Det är bra vintertid och är sällsynt i de flesta bilar. Picanto har också bältespåminnare på alla platser. Och framför föraren finns en knäkrockkudde.

Kia har också elektriska fönsterhissar till bakdörrarna, vilket saknas i Micra,  automatisk dagbelysning, backhållare och eluttag för t ex laddning av telefon. Ingen av de två har dessvärre ratten justerbar i längdled, endast i höjdled.

Vi tycker:
Picanto är det bästa köpet. Kia har satsat mer på säkerhet i Sverige, har bättre rostskydd, lägre ljudnivå och bra utrustning till lägre pris. Garantierna är marknadsledande. Enda minuset är att man inte kan få farthållare.

Krocksäkerheten i Euro NCAP är som för Micra fyra stjärnor, dock utan all utrustning som är standard i Sverige. Micras och Picantos fyra stjärnor i Euro NCAP-testet är lite besvärande eftersom nära konkurrenter klarar fem. För den som vill ha allt lull-lull också i sin småbil är det Micra som gäller.