Biltest: BMW 116d, Lexus CT 200h, Volvo V40 (2012)

Två miljödieslar och en hybrid är väl inte de mest lämpade bilarna för en racerbana. Men V40 D2 (115 hk), BMW 116d (116 hk) och Lexus CT 200h (136 hk) gör fint ifrån sig på Jyllandsringen.

På banan skulle vi förstås gärna ha kört bilar med starkare motorer, men det går att få körglädje utan att vara miljöbov.  
Alla tre testbilarna har utsläpp långt under miljögränsen. Med en 1,6-liters turbodiesel är D2 snålast i V40-familjen. Både den och BMW 116d noteras för 99 gram koldioxid per kilometer, Lexus släpper ut fem gram mindre.

För Volvo är BMW:s 1-serie och Lexus nya konkurrenter, men de är rätt rivaler till V40, för den ska tävla mot de bästa.  När gamla S40, V50 och C30 nu läggs ned tar Volvo steget upp i elitserien.

– Vi har försökt göra en liten lyxbil och har varit väldigt noga med detaljerna, berättar designern Simon Lamarre.
V40 har en självsäker design med läckra inslag. Den som kan sin Volvohistoria upptäcker ett och annat välbekant drag, till exempel den uppvinklade svängen på bakdörrarna. Ett arv från P 1800.

De flesta som betraktade testbilarna var eniga: V40 har den snitsigaste designen. Profilen är tydligt kilformad med låg nos och muskulösa bakskärmar. BMW dras med en oproportionerligt lång huv över sin längsmonterade motor.  Lexus trubbiga kaross ger ett lite gammalmodigt intryck.

Med Euro NCAP:S krav på skydd för fotgängare borde det inte gå att göra en så lågsniffande nos hos en ny bilmodell. Att Volvo lyckats beror på en uppfinning som kan rädda många liv. I bakkant på motorhuven sitter en krockkudde.

Sju detektorer i fronten känner av om en människa kommer i vägen för bilen. Är olyckan framme öppnas huven i bakkant, kudden blåser upp som ett U och täcker de hårda vindrutestolparna. I krocksammanhang är vindrutan ofarligt mjuk och behöver inte täckas.

– Tack vare krockkudden har vi sluppit göra en lika hög huv som många av våra konkurrenter har. Vi har kunnat sänka fronten med en decimeter, avslöjar Simon Lamarre.  Med en låg huv har vi också kunnat göra taket lägre, vilket ger bilen mer sportkaraktär.

Man sitter ändå inte så lågt i V40. Den är lätt att kliva i och ur och det finns gott om plats i kupén. Volvokarossen är en halv decimeter längre än de båda konkurrenternas och det märks i baksätet. Det är lite lägre i tak men benutrymmet är bättre i V40 än i de andra två bilarna.

I den bakhjulsdrivna BMW:n är det extra trångt bak. Den höga, kraftiga kardantunneln gör det svårt att komma in  och använda mittplatsen.

Volvo har prioriterat en rymlig kupé framför stort lastutrymme. Det är ynkligt i liter räknat. Men det går att inreda smart, med ett bagagerumspaket för 3 900 kr. Då förses bilen med ett golv i två nivåer, vilket gör lastplanet helt slätt om baksätet fälls.

Golvet går också att vika och ställa i olika positioner så att lasten kan klämmas fast. Om bilen ska frakta smutsiga prylar på det fällda baksätet kan golvet dessutom vikas framåt som skydd för klädseln.

Även Lexus har ett delat lastutrymme med en djup plastbalja under golvet. Den går att ta ur och göra ren. En praktisk idé men ovanpå golvet blir utrymmet lågt. Lexus är den mest svårlastade bilen av de tre.

BMW:s bagageutrymme har inga andra finesser än ett par bastanta krokar för shoppingkassar.

Ensamma förare på testresa får dock lätt med sig sitt bagage, även om fotograf Simon fick stuva sin kamerautrustning med millimeterpassning i V40.

Efter 95 mil parkerade vi utanför Svostrup Kro bara några kilometer från Jyllandsringen. Nästa dag var banan vår.

Jyllandsringen är kurvig och kuperad. Hastigheten blir inte så hög,  men bilarnas balans sätts på lika hårda prov som förarnas förmåga att hitta idealspåret.

BMW 116d är förberedd för både snål- och hårdkörning. Den har tre körprogram. På landsvägen hade vi använt Eco Pro-läget och sparat bränsle. På banan tryckte vi i Sportläget som gör styrning och gasrespons extra känsliga.

Även med minsta dieseln var BMW en kul racerbil. Motorn drog villigt och den precisa, snabba styrningen gjorde det lätt att placera bilen i exakt det spår man tänkt sig. Fjädringen höll karossen stadigt i svängarna, men standarddäcken (205/55 16 på plåtfälgar) var lite för mjuka. De vek sig lite i kurvorna och bilen kändes inte helt stabil. Bredare däck är att föredra om BMW ska köras hårt.

Lexus har fyra körprogram, varav ett helt på el. Men det räcker bara ett par kilometer och är inget för racerkörning. På läge ”Sport” ställs hybridsystemet in för att ge maximal effekt.  

Med dubbla motorer och stort batteri vid baksätet blir CT 200h tung. De 136 hästarna fick kämpa hårt runt racerbanan. Växellådan är steglös och motorn varvade med ett plågat, högt surrande. Den lät som en skenande kvarn och det förtog en del av vår entusiasm för bankörning.

I Volvo V40 går det inte att välja några körprogram, men styrningens motstånd kan justeras i tre lägen. Turbodieseln kan överladda under ett kort ögonblick för att ge accelerationen en extra skjuts, men ändå var motorn inte riktigt lika dragvillig som BMW:s. Utväxlingen i V40 passade heller inte perfekt på den kurviga Jyllandsringen, men det kompenserades av det fint avstämda chassit. Det är fast men ändå följsamt.  Volvo V40 känns vigare än de andra två bilarna.

Styrningen är inte riktigt lika snabb som BMW:s men har ändå en fin, precis respons. Vi kunde åka fortast i svängarna med V40 (fast testbilen hade nog lite hjälp av sina sportsulor med dimensionen 225/45 17).

Från Jyllandsringen är det inte ens 20 mil till tyska gränsen. Vi körde söderut för att kolla om V40 kan hävda sig på Autobahn. Det måste den kunna om den ska få någon status hos tyskarna.

Men lilla miljödieseln är mer trimmad för snål- än snabbkörning. När vänsterfilen till slut blev fri från långtradare och husbilar drog BMW sakta men säkert ifrån medan Lexus kämpade i bakgrunden. Volvos digitala hastighetsmätare stannade på 192 km/tim. Det var ändå lite fortare än angiven toppfart, men mätaren visade lite fel.

Några mil på Autobahn räckte för att avslöja att V40 är odramatiskt stadig även i toppfart. Det är å andra sidan även de båda rivalerna.

En dryg etapp på fartbegränsade, enformiga europavägar återstod tillbaka till Stockholm. Alla bilarna har sittkomfort som räcker för många timmar. Volvos stolar är lite mjukare men håller ändå ett fast tag om kroppen.

Det är trivsamt i alla tre bilarna, men inredningsstilarna är olika. I BMW råder tysk precision, instrumentpanelen är hög och stramt formgiven, mittkonsolen kraftig. Man sitter nästan som i en sittbrunn och har knappar och reglage nära till hands. Många gillar känslan av att ha bilen så inpå sig, men det är trångt.

I Lexus råder en blandad stil. Det sitter knappar utplacerade lite på måfå och en del detaljer, dörrfickorna exempelvis, verkar inte ha designats alls. Färddatorn styrs med ett läckert reglage, som en datormus, men kupén ger ändå ett lätt omodernt intryck.

Förarmiljön i Volvo V40 är däremot modern och luftig och i kupén finns många snyggt formgivna detaljer, exempelvis den ramlösa backspegeln. Den kostar dock extra, liksom växelspaksknoppen som glimrar i mörker. I ett paket finns även en mysbelysning som går att ställa in i sju olika kulörer.

Medan milen rann undan roade vi oss så gott det gick. BMW och Lexus har färddatorer som visar bränsleförbrukningen minut för minut. Det är kul att tävla med sig själv om att köra snålare.

I BMW får föraren lite hjälp av ”Efficient Dynamic”-systemet. På körläge Eco Pro visas blå symboler när det är dags att växla upp eller lätta på gasen. En mätare anger också hur många kilometer längre bilen kan komma med ekonomisk körning. När vi var riktigt försiktiga gick det att få ihop tio extra mil på en tank.

Deklarationen säger att Volvo V40 ska dra 0,38 liter diesel per mil och alltså vara lika snål som BMW 116d. Men under testet förbrukade Volvo över två deciliter mer än utlovat per mil. Till saken hör att testbilen var helt ny medan BMW och Lexus hade gått ett par hundra mil när vi lämnade Stockholm.
 
I Volvo V40 finns ingen förbrukningsgrafik att roa sig med, men väl annat. De iPhone-försedda testförarna var förtjusta över att de även kunde lyssna på musik från telefonen i bilens högtalare. Det var lätt att koppla in mobilen i Volvo. Infotainment-systemet, liksom alla andra knappstyrda funktioner, är mycket användarvänliga.

Testbilen var en provkarta på den skojiga utrustning som Volvo erbjuder. Den var utrustad till högsta nivå, ”Summum” och hade inalles extra prylar för över 90 000 kr. I ett paket för 5 900 kr hittar man bland annat tre olika slags instrument.

Med ett tryck på vänster rattspak kan föraren kalla fram instrumenteringen ”Elegance”, ”Power” eller ”Eco”. Den visade informationen skiljer sig lite mellan instrumentgrupperna. På ”Power”-läget byts hastighetsmätaren ut mot en varvräknare, i ”Eco”-läget visar en skala hur väl föraren lyckas hantera gasen. Den som kör riktigt snålt belönas med ett lysande E.

Volvo V40 är kul och smart men det är ändå säkerheten som ger den ledningen i premiumklassen. Utöver den unika fotgängarkudden har den som standard systemet City Safety som från 50 km/tim bromsar automatiskt om bilen riskerar köra på en framförvarande.  Den som betalar kan få hjälp av ytterligare ett tiotal system. De flesta har samlats i ett ”Driver support”-paket för 19 900 kr.

Hos BMW finns också många säkerhetssystem att köpa men det är tunnare hos Lexus. En-dast den dyraste varianten, Executive för 379 000 kr, kan förses med aktiv farthållare och ett system som slår till bromsarna om bilen riskerar att krocka (kostar 26 100 kr).

Det är stora förväntningar på Volvo V40. Minst 90 000 per år hoppas Volvo kunna sälja. Mot BMW och Lexus klarar sig V40 med den äran, men i höst hårdnar konkurrensen när Audi A3 och Mercedes A gör entré i bilhallarna.

Det blir tufft för V40, men den har vad som krävs för att vinna det här testet och för att bli en attraktiv konkurrent i sin klass.

1. Volvo V40 - testvinnare
Med standardutrustning som fotgängarkudden och autobromssystemet City Safety når volvo v40 en säkerhetsnivå som överglänser konkurrenternas men den har även andra vinnande egenskaper. Karossen har läcker design och interiören är elegant med välgjorda detaljer. Det är roligt att kunna växla mellan tre olika instrumentgrupper och det är lätt att göra inställningar och begripa sig på infotainmentsystemet. V40 är både underhållande och vilsam att köra med behagligt dämpad bullernivå och följsam fjädring. Grundpriset är förmånligt och Volvo erbjuder massor av prisvärd och användbar utrustning. Milkostnaden blir högre än för BMW men V40 vinner på högre säkerhet och komfort.

2. BMW 116d
Med bakhjulsdrift och möjlighet att välja mellan tre körprogram är BMW 116d roligast för den som vill köra aktivt. Men kupén är trång och baksätet inte så trivsamt. Med fri service i tre år blir 116d billig att äga som ny. Standardutrustningen är dock ganska påver.

3. Lexus CT200h
Drivsystemet i Lexus CT 200h är imponerande och fungerar väldigt smidigt, men vid acceleration låter det inte vackert om bensinmotorn. På flera sätt verkar bilen lite föråldrad. Det finns inte mycket säkerhetsutrustning att köpa till. Lexus är dessutom dyr.

Diskutera: Vad tycker du om de testade bilarna?