Vi tog färjan till Travemünde i lördags för att åka bil genom Tyskland via Salzburg i Ã-sterrike till slutmålet Ramsau Am Dachstein på söndagen.

100 mil genom ett snötäckt Tyskland.

Jag har aldrig kört i snömodd på Autobahn tidigare och var lite spänd på hur det skulle gå. Fem mil norr om Hannover hände det.

Vi blev omkörda av en Nissan Micra som låg alldeles för nära en BMW 3-serie.

Några kilometer längre bort på en raka såg vi hur Micran plötsligt gjorde en gir och for snett in i skyddsräcket på höger sida, snurrade runt och studsade utåt igen i ett snömoln.

En overklig syn; ljudlös, eftersom vi hade några hundra meter fram till olycksplatsen.

Vi låg först i den tomma högerfilen och det blev vår räddning och förmodligen den ensamma förarens i Micran också.

Hon var vid liv när vi passerade.

Några timmar senare, öster om München strax före den österrikiska gränsen var det dags igen. En långtradare hade kört in i en buss som brakat in i nästa långtradare framför.

Bussen var kraftigt demolerad och det såg riktigt allvarligt ut.

Frågan är varför driften att överleva är så svag hos bilförare?

Varför håller man inte avstånd och anpassar hastighet och körsätt efter förhållandena? Varför gör inte bilförare riskkalkyler?

Det verkar som om alltför många tänker: det händer inte mig.

Jag antar att det blir vana att köra bil i alplandskap med kurviga vägar och branta stup. Men den här parkeringen är ändå på sitt sätt imponerande.

Bara att backa in bilen på den smala hyllan verkar riskabelt (tänk tanken att slinta på broms- eller gaspedal!) och att sedan ta sig ur densamma utan att halka ner i branten kräver ett visst mått av självförtroende.

Det är trångt för de stora ledbussarna i Stockholms innerstad i vanliga fall. Den snörika vintern gör situationen än värre; snöröjningen hinner inte med, snövallarna sväller ut och gör gatorna ännu smalare.

Det blev för mycket för den här ledbussen i korsningen Ynglingagatan-Norrtullsgatan. Föraren klarade inte av att manövrera den stora bussen mellan trafikdelarmärket och parkerade bilar.

Räddningen blev en bärgare som kopplade vajern i mitthjulets fälg och rätade ut dragspelet.

I egenskap av lokalpatriot (Kiruna) fick jag ett mejl som värmde extra mycket i hjärtat. Se här:

"Hej Håkan!

Nu när jag har tillbringat några dygn i Kiruna begriper jag till fullo att du har åtminstone halva ditt hjärta kvar i dessa trakter. Kiruna blev en mycket positiv överraskning för min hustru och mig med sin spännande miljö och historia. Vi hann med en guidad visning i LKAB:s gruvmuseum mm, se kyrkan, Hjalmar Lundbohmsgården, Stadshuset, bibliotekets konstsamling och järnvägsstationen. Och vi som hade trott att folk skulle vara kärva, inbundna och ordknappa blev förvånade över att varenda en som vi träffade på visade sig vara vänlig, glad och pratsam!

PS. Ishotellet i Jukkasjärvi motsvarade våra högt ställda förväntningar, Kent Wahlbecks rum var ett av de häftigaste och det hade sin charm att sova i -6°. DS."

Åk till Kiruna!

Nollgradigt i Stockholm i dag, vilket innebär skitig snö, slask och modd. Men inte nog med det - det är förenat med livsfara att ta en promenad.

Blidvädret får till följd att de vackra istappar som hänger ner från alltför många hustak, riskerar att lossna och störta ner mot trottoaren som dödande spjut.

Så, om ni undrar varför stockholmare ser ut att ha nackspärr så vet ni varför - de ser upp!

Det har kommit mycket snö de senaste dagarna. Så mycket att väldigt många parkerade  bilar blivit inplogade under helgen i Stockholms innerstad.

Själv "våldade" jag in med Polon över plogvallen till den här luckan på söndagseftermiddagen.

I morse fick jag koppla ur antispinn-systemet för att ta mig ut igen. Inga större problem.

Då var det betydligt värre för dem som inte hade rört bilen sedan de parkerade den på fredag eftermiddag. De satt ordentligt inplogade och för dem var det spade som gällde.

Åsa Persson, bilintresserad kvinna i jämtländska Järpen, skrev till DN Motor i lördags och efterlyste fler kvinnor i motorpressen.

Åsa Persson skriver att hon prenumererat ett kort tag på Vi Bilägare men att hon slutade eftersom det stod Åke Persson i stället för Åsa Persson på adressraden.

"Det verkar som om många bilmagasin inte kan tänka sig kvinnliga läsare, så det måste vara något fel när någon som Åsa vill prenumerera", skriver hon.

Vidare skriver Åsa:

"Som kvinna och mycket bilintreserad sedan barnsben är det lätta att känna sig utanför i de bilmagasin som finns. I de flesta redaktioner finns inte en enda kvinna reprsenterad."

Jag kan försäkra att vi på Vi Bilägare kan tänka oss kvinnliga läsare! Att Åsa blev Åke var pinsamt men inte medvetet.

När det gäller kvinnliga journalister så står vi oss gott i konkurrensen med andra motormagasin. En av Sveriges mest rutinerade biljournalister, Marianne Sterner, är både kvinna och testchef på Vi Bilägare. 

Men det kan förstås bli bättre för, precis som Åsa Persson påpekar, så engagerar familjens nya bilköp även kvinnor.

På torsdag kommer jag att uppträda berusad på jobbet. Jag tar det första glaset vin redan vid halv nio-tiden på morgonen för att vara klart påverkad på förmiddagen.

Jag gör det i tjänsten, på arbetstid och med alkoholen betalad av Vi Bilägare.

Anledningen är att det finns ett antal alkomätare på marknaden. Prisspannet är 199 till 3 800 kronor. Referensmätaren är riktigt dyr, drygt 10 000 kronor.

Målgruppen för de billigare mätarna är till exempel vanliga bilister som vill vara på säkra sidan dagen efter en bättre middag.

Men kan man lita på dessa alkomätare? Hur pass noggrant mäter de? Det är det vi ska ta reda på. Reportage kommer i Vi Bilägare nr 5.

En liten vindpust kan bli dyr! När vi var uppe i Ljusnedal på vintertest i januari, råkade vår Mercedes B-klass parkeras lite för nära VW Up. Ute blåste det nästan storm och när VW-föraren öppnade den breda dörren slet vinden den ur handen på honom. Smack! Den drämde rakt in i Mercans högerdörr.  

Det blev en liten buckla. Hade jag ägt Mercan själv hade jag nog låtit saken bero, men våra långtestbilar måste förstås vara hela till hundra procent. Bilen har just kommit tillbaka från plåtverkstan med en tung räkning. Den lilla smällen kostade 7 400 kronor! Tur det finns självrisk – fast så mycket billigare blev det ändå inte.

Det finns en lite konstig grej i trafiken som jag inte riktigt fattar mig på, men väldigt ofta råkar ut för.

Scenariot är följande: Jag kommer åkande på motorvägen med farthållaren programmerad på (i ärlighetens namn) några pinnhål över 110 km/tim. Fast inte mycket, kanske 114-115 km/tim.

De flesta kör fortare än jag. Men i tät trafik händer det ändå att jag kommer i fatt ganska många bilister som av någon anledning (sannolikt för att spara bränsle) håller ett klart lägre tempo än min farthållare är inställd på.

Det är nu det märkliga inträffar. När jag går ut i vänsterfil för att köra om, så börjar många av de förare som ska passeras plötsligt att öka farten. Påföljden blir att min ”farthållaromkörning” tar onödigt lång tid och det är något som inte alls uppskattas av de stressbilister som trycker på bakom mig och till varje pris kräver att få komma fram.

Ofta är det till och med så att de som ska köras om gasar på så mycket att jag får krypa in bakom dem igen. Då gör jag så klart det. Men några sekunder senare sänker de farten till sin ursprungliga lunk och då måste jag på nytt ut i vänsterfilen. Och så börjar allt om från början…  

Jag blir så trött! Men också fundersam. Varför blir det såhär? Är det någon som känner igen sig och är det någon som kan förklara?

Opel är ett av de märken som på sistone gått ut med längre garantier, i det här fallet fem års nybilsgaranti. Ännu så länge har inte Opel tagit något som helst ansvar för den karossdesign på nya Opel Astra som medför att lacken på utstickande bakdörrar och bakre hjulhus fullständigt peppras sönder av stenskott. Lägg därtill att lacken över hela bilen, allra helst på röda bilar, är extremt känslig.

Jag hör från kunder att Opel hänvisar till att stenskott är yttre påverkan och att det är upp till var och en att på egen hand omedelbart åtgärda detta med lackstift. Kjell Hjelm, Opel-ägare sedan många år, säger att han aldrig upplevt något värre. Hans Astra Sports Tourer -11 med 3 100 mil på mätaren är redan nu fullsmetad med lackstiftskluttar, men inget hjälper. Då har ändå kunden kostat på att eftermontera stänkskydd för 894 kronor och blivit anmodad att köpa en ”klisterlappsats” för 500 kronor som extra skydd för bakre dörrar och hjulhus. Opel-återförsäljaren rekommenderar dessutom att skyddfolien för bästa resultat bör sättas fast av en rekondfirma.

Vi kan gå i god för att problemet är vanligt, vår egen långtest-Astra är också fullpepprad med stenskott. Vid en inspektion nyligen noterade vi att passformen mellan karossdelarna på vissa ställen är dåligt överensstämmande och att lacken är hur känslig som helst. Vid rostskyddstestet, när bilen var helt ny, varnade vi också för stor blästringsrisk. I övrigt har annars Opel ett bra grundskydd mot rost.

Jag tycker att Opel borde lära av Kia. Kalla in alla berörda bilar och se till att kunderna kostnadsfritt får rejäla stänklappar fram. Se också till att lacka om de värst drabbade bilarna – för det här är inte normalt.

Låt oss få se, om den långa garantin är värd något.