Nu ska politikerna i Stockholm ta itu med trängselproblemen.

I fredags sade Stockholms trafiklandstingsråd i Svenska Dagbladet att Stockholm ska bli en spårvagnsstad och att T-banan var färdigbyggd. I tisdags pudlade han och ville skynda på en utbyggnad.

Och i Dagens Nyheter kan vi läsa att den ökade trafiken öppnar för en rad satsningar på cykelpendling. Därför vill politikerna ändra lagen –  ”cyklisterna kan få köra mot rött”. Men det gör de ju redan. Och inte respekterar cyklisterna zebralagen heller. De tränger sig ofta förbi bilar som stannat och jagar mellan de som går på övergångsstället som hajar genom ett fiskstim.

Att göra cykelbanorna säkrare är en bra idé. Det gäller lika mycket gentemot gående som för cyklister mot bilister. Men att luckra upp självklara trafikregler är en tveksam lösning. Vi har ett tillräckligt stort problem med optimister som trampar över stora gatukorsningar mot rött, när biltrafiken och de gående stannat.

Jag tror knappast att någon politiker skulle föreslå att bilister på vissa vägar kan få köra för fort eller köra om fastän det är omkörningsförbud ”vid vissa tillfällen”. Tänk till lite! Vems är för övrigt felet om en cyklist som hojar mot rött eller mot färdriktningen blir påkörd?

Roligt är det nästan jämt i det här jobbet, men sista veckan i september kommer att bli något i hästväg! Det insåg jag när listan med kandidater till Årets Bil 2012 damp ned i min dator. Den innehöll 35 nya bilmodeller, bland andra Porsche 911, Opel Ampera, Range Rover Evoque, Volkswagen Up, Mini Coupé, Mazda CX-5, Mercedes SLK, Citroën D5... för att nämna några läckerbitar som jag har att se fram emot.

Sista veckan i september är jag med i Tannistesten i Danmark. Den körs varje år och dit kommer de flesta av de bilar som är med och slåss om titeln Årets Bil.  Det är smått overkliga dagar, otroligt jobbiga men väldigt roliga!  Vi håller till vid ett badhotell på Jylland, vars parkeringsplatser är proppade med nya bilar – det kan vara över 90 varianter. Jag kan välja och vraka och köra så länge jag bara orkar.

Förhoppningsvis ska testveckan sluta med att jag har bestämt mig för vilka sju bilar jag vill ska gå vidare till final. När jag studerar årets kandidater inser jag, att det blir knepigt. Men jag har en favorit (tror jag). Vilken det är säger jag inte, men den drivs inte av en vanlig motor...

Mors dag, Fars dag, Fettisdag, Kanelbullens dag...och nu Bilens dag. Ja, inte i dag utan i morgon.

Det är MRF och Bil Sweden som instiftar Bilens dag den 28 oktober från och med i år. Representanter för MRF och Bil Sweden skriver i en debattartikel i Västerviks-Tidningen (!) att bilen är en av mänsklighetens viktigaste innovationer, en "frihetsmaskin" och så vidare.

Och det kan man väl hålla med om.   

Men riktigt vad Bilens dag går ut på är oklart. Upphovsorganisationerna säger att "det ska firas".

Hur?

Erfarenheter från andra "dagar" är att firandet går ut på att konsumenterna ska handla mer just den dagen. Otaliga kanelbullar, groteska berg av semlor på fettisdagen och slipsar till förbannelse på Fars dag.

Är det tänkt att vi från och med i morgon och alla år den 28 oktober i framtiden ska köpa en extra bil?

Nja, Bilens dag känns inte klockren.

Jag rensade arbetsdatorns hårddisk i morse och snubblade över en mapp med bilder från bilsalongen i Detroit tidigare i år. Själva mässan var förstås intressant, liksom att se hur delar av Motown nu står i förfall.

Det starkaste minnet tror jag ändå är besöket på Henry Ford Museum i förorten Dearborn. Jag har aldrig känt mig så uppslukad av historiska skeenden.

I den enorma utställningen finns bland annat bilen som John F Kennedy färdades i när han blev skjuten. Bara en sådan sak. Och bussen i vilken Rosa Parks vägrade att ge upp sin plats till en vit man. Jag ryser av bara tanken.

För den som har vägarna förbi Detorit, vem som nu har det, är ett besök ett måste.

Det är inte helt lätt att vara på turné med en elbil men tack vare snälla människor blir det inte så svårt heller. I går kväll kom vi fram till Älvkarleby i mörker och snöglopp och med urladdat batteri i Amperan. Elstolpe? Nej, en sådan fanns inte på hotellet. Snopet.

Skulle vi få köra halva testrundan på bara bensin? Nejdå. Personalen på det mysiga Turisthotellet kom med en stor kabelrulle och rådde oss att dra ut den till bilen genom annexets dörr, för någon yttre kontakt fanns inte. Knappt någon kontakt inomhus heller visade det sig. Men till slut hittade vi en på övervåningen.

Kabeln drog vi ut genom ett fönster och sen höll vi tummarna för att hotellet hade minst 10A-säkringar för av någon anledning gick det inte att justera om bilens laddaggregat för en lägre styrka.

Men det funkade.

I morse var Amperan fulladdad igen. Men i Älvkarleby är det vinter och minusgrader och där stoppade inte batteriet särskilt längre. Fläkt, elstol och ljus tog mycket ström och efter knappt tre mil var batteriet tomt igen. Det var nästan bara hälften av den sträcka vi har kunnat köra på el i det varma gråblöta Stockholm.

Men avstånden är inte så långa i Älvkarleby och vi kunde ändå åka runt och ta massor av bilder utan att skita ned luften.

I Älvkarleby ligger ett gammalt vackert kraftverk och det är en lämplig bakgrund till en testduell mellan Opel Ampera och Toyota Prius tyckte vi. Vem som vinner? Gissa.

För några veckor sedan var det dags att besikta förlagets fotobil, en Nissan Navara. Allt gick bra tills besiktningsmannen kom fram till höger dimljus. Det pekade en halv centimeter för högt på mätinstrumentet och trots lite ruckande ville det inte rubba sig.

Bilen blev underkänd och jag pratade genast med vår ljusexpert Erik. Efter lite mekande kom vi fram till att det inte fanns några justeringsmöjligheter för dimljuset. I stället var vi tvungna att montera några brickor på en av skruvarna vilket löste problemet.

I dag var det dags för ombesiktning till en kostnad av 290 riksdaler. Körde in i hallen och besiktningsmannen kontrollerade bilens vänstra dimljus och sa att det såg bra ut. Ärlig som jag är bad jag honom titta på det andra också eftersom efterkontrollen gällde höger dimljus.

Hela besöket tog 3 minuter och 27 sekunder, vilket betyder att Bilprovningen drar in cirka 5 000 kronor i timmen på efterkontroller.

Det finns många branscher som har det tufft i dag men jag tror inte att Bilprovningen är en av dem!

(Tobias Petersson är bildchef på OK-Förlaget)

Vissa dagar är det ovanligt roligt att vara bilreporter. I går var en sådan dag. Jag tillbringade hela eftermiddagen med att prata med begåvade, hängivna och trevliga människor hos Volvo – gänget som har utvecklat nya V40. Och jag fick bekanta mig lite med bilen.

Vi var en hel skock journalister från hela Europa som tjuvtittade på V40. Den officiella presentationen sker på bilsalongen i Genéve i början av mars.

Volvo har bett oss att inte avslöja några detaljer om V40 på några dagar. I nästa nummer av Vi Bilägare, som kommer om en vecka, finns bilder och lite mer information. Men redan nu kan jag avslöja, att nya V40 är i särklass. Både att titta på, sitta i och att köra.

Vi fick nämligen ta några varv på Volvos testbana inne på fabriksområdet. Där fanns också andra bilar, exempelvis en BMW 1-serie, som vi fick testa mot. Jag tyckte att Volvo V40 var vassare!

Precis lika dyngförkyld som jag var när Jari-Matti Latvala vann Svenska Rallyt 2008, lika dyngförkyld är jag idag. Ni kanske märker att jag fastnat i sådana uttryck efter den återfunna storyn om rallyprofilen Göran ”Dyngsväng” Fredriksson.

Latvala vann alltså Svenska Rallyt på nytt och nu var det absolut ingen överraskning. Latvala tog kontrollen redan på fredagssträckan i Torsby, som bara kördes en gång, och där gruset inte tittade fram lika snabbt. Här var det glashalt, och den som kört slut på dubb här fick ett litet helsike – som Latvalas utmanare Mikko Hirvonen.

Latvalas punktering på en av slutsträckorna skapade lite nerv, men segermarginalen till Hirvonen blev ändå drygt 16 sekunder.

Finsk dominans i Svenska Rallyt har vi lärt oss att leva med. Jag skojade med Latvala och pekade på att ni finländare är bra på alla sporter där det handlar om hjälmtvång - bilsport, hockey och backhoppning. Kanske sitter det i generna, från tappert kämpande hjälmförsedda soldater i finska vinterkriget med alla umbäranden och den berömda finska sisun. "Ha-ha", skrattade Latvala. "Det där har jag inte hört förr, men det kanske ligger något i det."

Latvala medger att han kör aggressivare än Hirvonen och det betalade sig bra i Svenska Rallyt, viktigt med tanke på att Latvala blev poänglös efter kraschen i Monte Carlo. Den 26-årige finländaren är nu ”försteförare” i Ford, vilket också Petter Solberg (fyra i Svenska Rallyt) tycks ha accepterat. Däremot retade sig Petter på att han tvingades släppa ifrån sig pallplatsen till unge landsmannen Mads Östberg i rallyts slutskede, på grund av en punktering.

Även om Sebastien Loeb tvingades spela andrafiolen i Svenska Rallyt ska vi ha klart för oss att det är Mikko Hirvonen som är hans ”back up” resten av säsongen. Det är så det fungerar i rallyvärlden, allra helst i Citroën.

Noterbart i övrigt är att Patrik Sandell kom ifrån sin WRC-debut (åtta) med godkänt betyg, även om han var distanserad med drygt fem minuter. Synd bara att det inte blev någon värdemätare med teamkollegan Dani Sordo som bröt redan första dagen. Så långt var den rutinerade spanjoren snabbare än svensken.

Sandells nästa uppgifter lär bli i Portugal, Grekland och Finland eftersom budgeten så här långt inte tycks medge några utomeuropeiska äventyr. Sedan är det bara att hoppas att BMW och rallystallet Prodrive kommer överens om vem som ska representera Mini i märkes-VM framöver.

Att barnens säkerhet är det viktigaste som finns är väl alla föräldrar – och far-/morföräldrar – överens om. Men hur åker barnen på bästa sätt i bilen? Och hur bra är bilarna på att skydda de minsta passagerarna?

Det är en sak som vi i fortsättningen kommer att lägga allt större fokus på i våra biltester. Och det känns, enligt min mening, jäkligt viktigt eftersom det skiljer så mycket mellan olika tillverkare. Dessutom är det ingen annan motortidning som riktigt tar frågan på allvar.

Än så länge befinner vi oss bara i början på arbetet med att hitta de bästa metoderna för att utvärdera barnsäkerheten. Men vi försöker hela tiden förkovra oss på området. Därför är det extra kul att Folksams säkerhetsexperter uppmärksammat vår strävan.

Både högste säkerhetschefen Anders Kullgren och trafiksäkerhetsforskaren Helena Stigson fanns plats när vi nyligen barnsäkerhetsgranskade årets långtestbilar. De gav oss dessutom en bekräftelse på att vi är på rätt spår och det innebar förstås massor av råg i ryggen.

Min förhoppning är att vi med tiden ska bli ännu duktigare på barnsäkerhet. Det är en förutsättning för att vi med full pondus ska kunna såga de tillverkare som missköter sig och hylla dem som uppfyller de krav som alla föräldrar borde ha rätt att ställa.
 
Helt klart är att kritik behövs. Det är alltför som många syndar med säkerheten för de små...

Förra året dödades 74 motorcyklister och mopedister i trafiken. 72 skulle ha överlevt om de åkt personbil i stället enligt en rapport som heter Vägtrafikskador 2007 och som SIKA presenterar.

Låter ju bra i förstone men vad är det egentligen det handlar om? Jo, ännu en variant på den gamla sanningen om att det finns lögn, förbannad lögn och statistik. Med hjälp av statistik kan man bevisa allt.

Om de två som hade dödats även om de åkt bil istället för motorcykel, hade satt sig i gungstolen ett par timmar först och sen begett sig ut i trafiken med en flakmoppe så hade de levt i dag.

Själv är jag inget ess på fickparkering. Jag kör förbi gluggar där jag eventuellt skulle få plats och när jag väl inleder min manöver får det ta den tid det tar.

Andra bilister resonerar annorlunda, som i den är filmen. Ingen lucka är för liten!

I en biltestares vardag ingår att hämta och lämna testbilar, eller kollegor som lämnat tillbaka sitt testex. I dag for jag ner till Södertälje för att hämta Mikael Schultz vid generalagenten för Skoda, just i detta ärende.

Under de år jag jobbat på Vi Bilägare har det bara varit en del av jobbet. Nu börjar den hanteringen bli alldeles för tidsödande. Stockholms trafikapparat håller på att bryta samman.

En liten olycka Essingeleden söderut gjorde att Micke fick stå och vänta en kvart innan jag kom ner. På tillbakavägen var det köer som om vi körde i morgonrusningen. Men uret visade snarare på lunchdags.

Att vara emot kringfartsleder av miljöskäl är något jag har svårt att förstå. Vad kostar inte dessa köer i tid, pengar och ökade emissioner?