Måndag morgon och det är folktomt på redaktionen. Halva styrkan är borta större delen av veckan. Genévesalongen drar igång i morgon med två pressdagar och vi har testchefen Marianne Sterner och webbredaktören Ola Andersson på plats.

Höstens vinterdäckstest görs i Ivalo i finska Lappland den här veckan. Erik Rönnblom och Nisse Frendin startade bilresan dit redan i lördags och har börjat skruva däck nu på morgonen. Fotograf Per Hammarsjö ansluter med flyg i kväll.

De verkar få hyggligt väder; det är minus åtta i Ivalo just nu och det ska hålla sig på minussidan hela veckan enligt www.yr.no. (Norsk vädersajt som rekommenderas starkt, väderprognoser för sju miljoner orter och de stämmer bra).

Tommy Wahlström har samlat ihop ett gäng småbilar för jämförtest den här veckan till Allt om Miljöbilen som utkommer om en månad.

Bosse Wennerberg slutligen är långledig och pustar ut efter att ha färdigställt Begköpguiden 2009 som ligger ute nu.

Vladimir Antonov – mannen som sågar av grenarna som hans kamrater sitter på. Med såna vänner behöver inte Jonsson och Muller några ovänner.

Det verkar som om manegen är krattad för att införa ett förbud mot SMS under bilkörning. Ingen vettig människa har väl något att invända mot det.

Enda felet är, precis som med det väntade förbudet mot eftersupning, att det inte skedde för länge sen.

En vanlig invändning mot SMS-förbudet är att det är svårt att kontrollera att lagen efterlevs. Jag ger inte så mycket för det argumentet.

Det är rätt många lagar i tillvaron som är svåra att kontrollera. Poängen är att ett förbud skickar en så kallad "signal" om att ett visst beteende inte är tillåtet.

Det räcker för väldigt många av oss – laglydiga som vi är.

När jag skriver biltester brukar jag sällan göra några mer ingående kommentarer om bilarnas utseende. Orsaken är enkel: smaken är som baken. En bil som jag tycker ser anskrämlig ut kanske andra tycker är kanonläcker – och tvärt om.

Men i en blogg behöver man kanske inte vara så försiktig. Därför tänker jag här avslöja två av de i mina ögon fulaste bilarna på senare tid.

Den ena är Peugeot 3008. Jag förstår inte hur den kunde slinka igenom alla kontrollstationer och nå ända fram till serieproduktion. Någon designkunnig borde slagit larm!

Jag har också svårt för Nissans lilla plåtcabriolet Micra C+C. Vad tänkte designteamet egentligen? Hur kunde de få fram en bil med så disharmoniska karosslinjer? Särskilt illa är det när plåttaket är uppfällt. Tur att bilen gått ur produktion…

Håller ni med mig? Eller är jag totalt ute och cyklar med mina designfunderingar? Kommentera gärna!

Först gick en reklambyrå ut och sa att man bryter samarbetet med Saab eftersom man inte fått betalt sedan i december.

Någon dag senare meddelades att Volvo nyanställer 1200 personer. Och i går stoppades produktionen i Saabs fabrik. Orsak: brist på delar eftersom ett transportföretag inte fått betalt av Saab och därför slutat leverera.

Olika falla ödets lotter.

Jag vet inte exakt hur expertisen i ekonomikretsar tolkar en situation när ett företag inte betalar sina räkningar. Är det akut kris? Är det slarv?

Från Saab har, vad jag vet, inte någon förklarat vad det beror på, vilket förstås borde ha skett. I stället läser jag i Dagens Media, branschtidning, att Saab-folket är förbannade på reklambyrån som gått ut med information om varför man bryter samarbetet. 

Dagens Media, förresten... Det är populärt inom ekonomijournalistkretsar att lägga till "jätte" när man skriver om diverse företag. Möbeljätten (Ikea), klädjätten (H&M), mobiljätten (Nokia) och så vidare.

Men när Dagens Media på sin hemsida i dag skriver: "Samtidigt kan dagensmedia.se avslöja att biljätten (Saab) nyligen inlett en reklambyråpitch" – då blir det komik (läs artikeln här).

Låt oss enas om att Toyota och GM gjort sig förtjänta av epitetet biljätte – även om det är lite jättetjatigt – men Saab!? 30 000 sålda bilar förra året gör Saab till en av världens allra minsta "biljättar".

Volkswagens slogan, "Das Auto", är bäst i bilvärlden – det är vi väl överens om, eller hur?

Men det finns så kallade city-slogans också. Åker man bil genom Sverige så inser man att väldigt många kommuner och orter gjort mer eller mindre lyckade försök att sticka ut med en slogan.

En av de äldsta är skånska Skurups som Bengt Englund, tidigare lärare på folkhögskolan där, hittade på redan 1967:

"When in Europe, don´t miss Skurup".

Denna slogan finns visserligen inte med vid infarten till Skurup men på turistbyrån har de två sorters klistermärken med den.

Skurups slogan anses vara fyndig och bra, men i mina ögon är den bara en ordlek. Och det kanske är det som är vitsen med city-slogans.  ”I love Hjo” är ett annat bekant exempel.

Båda tyder på att ett humoristiskt anslag i tänket, en glimt i ögat. Det är däremot Malmös slogan totalt befriad från: ”Malmö – Mångfald Möten Möjligheter”.

Så här ser det ut på mitt skrivbord just nu. Massor av papper, miniräknare och dator i en enda stor röra.

Sedan ett par dagar tillbaka är jag mer eller mindre begravd i uppgifter om bränsleförbrukning, värdeminskning, skatt och försäkringar. Syftet är att räkna fram brytpunkterna mellan diesel- och bensindrift för en hel drös olika bilmodeller.

Det jag ska försöka ge svar är, enkelt uttryckt, hur många mil du måste köra med dieselbilen (som är dyrare att köpa) för att den ska bli ”lönsam” att äga i förhållande till motsvarande bensinbil.    

Gissa om jag får räkna! Jag är helt manglad i huvudet, men börjar äntligen se slutet på eländet. Resultatet är faktiskt ganska spännande och en sak är helt klar. Snåla dieslar är inte alltid bäst för plånboken, hur lite bränsle de än drar.

Men exakt vad jag kommit fram till får du vänta en stund med att få reda på. Det avslöjas först i Vi Bilägare nummer 7, som kommer ut i början av maj!

Efter nästan 400 mil i påsktrafiken konstaterar jag att jag inte märkte av polisens förannonserade hastighetskampanj särskilt mycket. Jag har en bekant som fångades av en fartkamera men själv såg jag inte till några polisbilar. Inte förrän jag kom till Upplands-Väsby och bara hade ett par mil kvar. Då körde jag ikapp det här ekipaget.

Ibland blir man ju väldigt nyfiken på vad som hänt. Som med den här polispiketen på bilden till exempel.

Under påskveckan satsade polisen på kontroller av hastigheten, med koncentration på vägarna med högst tillåtna hastighet. Många bilister reagerar med irritation och tycker att det borde vara viktigare att kolla farten där den är begränsad till 30 och 50 km/tim. Och jag har själv haft lite svårt att förstå prioriteringen, ända tills jag hörde förklaringen av en polis.

”Uppdraget är att minska antalet dödade och allvarligt skadade i trafiken. Och på 30-sträckor dör ingen!”

Förutsättningen är förstås att alla respekterar vår lägsta fartgräns. Det sker i vart fall inte där jag bor. Där skyndar stressade stadsbor med i vissa fall dubbelt så hög fart ner mot parkeringen vid skärgårdsbåtarna.

På allmän begäran gjordes plötsligt en fartkoll på vår 30-sträcka en fredag eftermiddag. Affärerna gick tydligen bra, för nästa fredag stod polisen där igen.

Jag har svårt att förstå fortkörning bland oskyddade trafikanter. På snabba vägar utanför samhällen borde inte bara hastigheten utan också beteendet granskas. Och tänk om polisen kunde börja resonera lite med bilister inte bara sätta ett pris på dumheter i trafiken?

Alternativet är ju IQ-befriade stålstolpar med kameror över hela landet. Så kan trafikpolisen ersättas med tjänstemän som skickar ut böteslappar.

Vi Bilägares långtestbilar har nu rullat ner mot polska kusten. På det mindre vägnätet kör man påfallande ofta genom alléer av kraftiga almar eller lindar. Träden har en diameter på 1-2 meter eller mer och gav ett gott skydd mot både blåst och nederbörd för den tidens vanligaste transportmedel – häst och vagn!

Troligen stabiliserar också rötterna själva vägkroppen. Men att blåsa förbi dessa bjässar som står bara några decimeter från vägkanten har sina risker. Det ger vackra men sorgliga minnesarrangemang tragiska bevis på.

I Sverige flyttar vi undan farligheter som till exempel stolpar från vägen. Men polackerna kan knappast såga ner tusentals 100-åriga träd! Och sänka hastigheten tycks inte heller vara ett gångbart alternativ. Trots att tillåten hastighet är 70 eller till och med 90 friskar många glatt om vår karavan.

Tony Fang heter en professor i företagsekonomi vid Stockholms universitet. Han publicerar i dag en debattartikel om Saab-krisen i Dagens Industri som är det mest klarsynta jag läst.

Victor Muller har som bekant farit runt jordklotet som en förgiftad råtta den senaste tiden för att fixa pengar och hitta snabba lösningar på den akuta krisen. Muller har slitit hårt, ingen tvekan om den saken, men hans personliga förutsättningar att reda ut det hela ger inte professor Fang mycket för.

Några axplock ur Tony Fangs debattartikel:

”Saabs kris handlar…om fel ägare och fel ledarskap”.

”Hur kunde Victor Muller bara dagar före Saabs kollaps skryta med att han ’har följt affärsplanen’?”.

”Hur kunde Victor Muller få stor bonus och dubbel lön medan Saab faktiskt hållit på att blöda kraftigt?”.

”Att låta den holländske affärsmannen Victor Muller ta över Saab är förmodligen ett av de största misstagen i modern svensk industrihistoria”.

Tony Fang anser att det bästa vore om Saab fick gå i konkurs och därefter förnyas med nytt blod. En helt ny och stark ägare. Han är nog inte ensam om att tycka det men det är som bekant lätt att säga tulipanaros.

Victor Muller är som vanligt entusiastisk efter det senaste avtalet som faktiskt bara är en avsiktsförklaring. Men omgivningen är inte längre lika lättflörtad. Det finns många frågetecken och oklarheter kring uppgörelsen med Pang Da. En viss skepsis inför Mullers hänryckning är inte bara hälsosam utan nödvändig.

Fang skriver att det var ett av de största misstagen i modern svensk industrihistoria att låta Muller ta över Saab. Man kan nog redan nu säga att vi på köpet i alla fall fick den snurrigaste processen i vår industrihistoria.

Lite sorgesamt i dag. Har precis varit hos veterinären med gamla golden retriever-kompisen Rocky, tolv och ett halvt år. Han har en elakartad tumör i munnen, som vi låtit operera bort en gång.

Tyvärr har den kommit tillbaka och nu har jag och hustrun, efter samtal med veterinären, bestämt att vi inte ska plåga den gamla trotjänaren med ännu en operation.  

Fast än så länge är Rocky både pigg, glad och matfrisk. Så han får hänga med ett tag till. Men så fort han börjar få besvär av tumören så blir det avlivning; snyft, snyft, snyft.  

Jag tycker inte att man ska hålla liv i gamla hundar till varje pris. Det är humanast för hunden att man stålsätter sig och tar beslutet när det är dags – hur jobbigt det än är.

Den här bloggen hamnade, som ni märker, lite utanför ämnet. Men det finns i alla fall en liten bilanknytning.

Rocky fick, som ni ser på bilden, åka nya Saab 9-5 till ”doktorn”. Han rymdes perfekt på golvet mellan fram och baksäte i den generösa kupén.

Varje vecka landar hundratals pressmeddelanden i min inkorg. En del resulterar i artiklar, medan de allra flest raderas med en axelryckning.

I mars letade sig ett mejl från hyrbilsföretaget Holiday Autos till min e-postadress. Av någon anledning sparade jag brevet, i vilket man förklarade att 2 580 svenskar röstat fram ”Viva la vida” från brittiska Coldplay som favorit i bilstereon. En så kallad billåt.

Vad innebär det egentligen? En komposition som är extra lämplig att lyssna till i bilen? Som ger körningen en extra krydda? Ja, jag antar det.

En sak är i alla fall säker. Valet av Coldplaylåten sticker ut i denna annars så förutsägbara genre, som domineras av trötta rockklassiker. Jag minns en liknande undersökning i tv-programmet Top Gear för några år sedan. Den gången drog Queenlåten ”Don’t stop me now” längsta strået före Golden Earring ”Radar Love”, Meat Loaf ”Bat out of hell”, Steppenwolf ”Born to be wild” och Deep Purple ”Highway star”.

Min egen rattvridarfavorit har sitt ursprung på Island. Upphovsmän är det geniförklarade Reykjavikbandet Sigur Rós och stycket går under namnet ”Flugufrelsarinn". Sju minuter och fyrtiosju sekunder episka ljudlandskap, inspiration bakom ratten.

Hör själv: http://www.youtube.com/watch?v=lfKFFeHjgTI

Saabs tidsfrist till företagets 820 underleverantörer har nu passerat. Med bara en dags varsel förväntades leverantörerna på tisdagen acceptera Victor Mullers betalningsplan.

Upplägget ser ut som följer: Saab betalar omedelbart en tiondel av sina skulder, slantar upp resten i september med ränta på sex procent och betalar fram till dess leverantörerna direkt vid leverans. Faller bitarna på plats ska produktionen återupptas vecka 27, den 4 juli.

Vill leverantörerna se röken av de 600 miljoner kronor som skulderna rapporteras uppgå till gör de klokt att godkänna budet. Saab är nere för räkning och konkurs innebär att de kammar noll. De har inga alternativ.

Men vad händer om fabriken rullar i gång vecka 27? Bara tre veckor senare går de anställda på golvet på semester, trots att bara ett fåtal bilar skruvats ihop sedan Muller talade om ”morgonförkylning” för elva veckor sedan.

Krisen i Saab är knappast bilbyggarnas fel, men om företaget ska upp på fötter är ytterligare ett stopp helt orimligt. Jag säger: skjut på semestern! Annars kanske det inte finns något jobb att återvända till i början av augusti.

Victor Muller önskar glad midsommar på sitt eget lilla sätt. Samma dag som lönen till de anställda skulle betalas ut meddelas att den uteblir. Kassakistan är tom.
 
Man kan inget annat än tycka synd om personalen på Stallbacka. Jag hoppas att man lagt undan en del pengar och börjat leta nya jobb, kanske hos en biltillverkare i Torslanda.

Nu tycks ingenting kunna rädda Saab. Victor Muller måste rycka fram en större kanin från hatten än någonsin tidigare. Men var ska han hitta den i dessa tider?

Jan Åke Jonsson är garanterat glad att slippa städa upp efter holländaren.