"Jag älskar utmaningar", brukar främst manspersoner säga när de ska börja ett nytt jobb. Det är en klyscha som används alldeles för ofta.

Men Steve Mattin, Volvos brittiske designchef fram till 2009, kan återvända detta uttryck utan att skämmas. Efter att ha ritat Mercedes- och Volvobilar i många år går  Mattin vidare österut. Den 1 oktober blir han designchef för ryska Lada.

Det är vad jag kallar en utmaning.

I tiomiljonersstaden Söul är det trångt i trafiken. Därför är många nya bilar försedda med en blå gummiplupp som sitter på bildörrarna för att undvika plåtskador när man öppnar dörren på p-platser. Det kanske skyddar något men vem vill åka omkring med fyra blå gummirektangulärer på sin nya bil?

Ford har tagit det ett steg längre och lanserar ett nytt, aktivt dörrkantsskydd. När dörren öppnas fälls kantskyddet, som är inbyggt i dörren, ut automatiskt och fungerar som en stötdämpare mot bilen intill. Inga repor eller bucklor på vare sig den egna bilen eller på den som står tätt bredvid. När dörren stängs fälls skyddet lika blixtsnabbt in i dörren och blir osynligt.

Enligt Fords undersökningar har 72 procent av familjebilarna i Frankrike, Tyskland, Italien, Spanien och England bucklor och repor på dörrarna. Skador som sammantaget kostar ofantligt mycket pengar att reparera.

Det nya kantskyddet introduceras på Ford Focus Titanium i januari och Ford tror att kunderna kommer att säga:

”Varför har ingen tänkt på det är tidigare?”

Kolla på filmen (klicka på videofönstret här ovan) och håll med om att detta är smart.

Vad sägs om det här? Låt våra riksdagsledamöter, höga tjänstemän, kändisar och de med djupast plånböcker utrusta sina bilar med blåljus.

Utan risk för straff ska de kunna bryta mot trafikreglerna. De får köra mot rött, korsa heldragna linjer och tränga sig före i köer. Och kör för fort, förstås. De får också tillgång till en särskild ”gräddfil”, ett körfält mitt i vägen där endast bilar med saftblandare får framföras.

Låter det motbjudande? Det är det också. Men det är verklighet i Moskva.

Sedan länge har den ryska eliten varit överordnad de vanliga medborgarna i den vansinnigt täta Moskvatrafiken, vilket orsakat flera uppmärksammade dödsolyckor. Häromveckan kördes fyra vägarbetare ihjäl av två sirenbilar utanför en av Moskvas flygplatser, rapporterade SVT:s Rapport under måndagens sändning (se inslag här).

För att protestera mot elitens privilegier har en motståndsrörelse växt fram, de så kallade Blåhinkarna. Endast utryckningsfordon ska få använda blåljus, menar gruppen. Och med blå hinkar på biltaken har aktivisterna retat gallfeber på de ryska myndigheterna.

Hela företeelsen känns så avlägsen. Men den stinker Sovjet lång, lång väg.

En 21-åring i Jönköping riskerar minst böter eller i värsta fall sex månaders fängelse för att han strajpat sin vita Volvo så att den liknar en polisbil. Förutom dekaler på bilen hade han monterat en larmbåge på taket.

Brottsrubriceringen är "föregivande av allmän ställning" och 21-åringen hade oturen att möta en riktig polisbil härom natten.

Hade han däremot haft en utländsk polisbil så hade det gått bra att köra omkring med den på svenska vägar. Det gör konstnären Catrine Näsmark i Stockholm (se bilden). Bilen är en Dodge Charger med autentiska dekaler från New York-polisen. Dessutom polisljus både fram och bak och på taket. Sirener? Naturligtvis och mikrofon för kommunikation med folk utanför bilen dessutom.

Bilen väcker en hel del uppmärksamhet och för den som är särskilt intresserad av att få en närmare titt på den så visas den i samband med Catrine Näsmarks vernissage den 15 oktober på Couleur Konsthandel i Stockholm.

Själv har jag haft nöjet att provköra en svenskt polismålad VW-buss. Utan att överdriva kan jag påstå att jag fick uppleva en helt annan sida av medtrafikanterna än när jag kör en vanlig bil.

Att närma sig infotainmentanläggningen i Suzuki SX4 förefaller i det närmaste livsfarligt. Åtminstone om man får tro instruktionsboken, som jag nyligen fick tillfälle att detaljstudera i samband med ett test av multimediasystemen i årets långteststall.

 

Redan på första raden varnas det för dödliga faror och så här inleds instruktionerna till hur infotainmentanläggningen bör hanteras:

 

”VARNING! Om du inte undviker följande farliga situationer (som nogsamt anges i manualen) kan det resultera i en olycka eller kollision som kan sluta med dödsfall eller allvarlig personskada”.

 

Speciellt farlig bedöms navigationsskärmen vara. Används den felaktigt är det inte bara du själv som riskerar att stryka med. Även dina medmänniskor är i allvarlig fara. Så här skriver Suzuki om den saken i instruktionsboken: ”Om du tittar på navigationsskärmen ofta eller för länge medan du kör kan du orsaka en olycka och både du och andra kan dödas eller skadas allvarligt”.

 

Men det är inte bara farligt att pillra med eller titta på den pekskärm som styr anläggningens funktioner. Man måste också vara väldigt försiktig med volymratten till ljudanläggningen, annars kan det gå alldeles på tok. ”Du kan få permanenta öronskador och förlora hörseln om enheten är inställd på för hög volym”, varnar Suzuki och fortsätter: ”Volymen är vanligen för hög om du inte kan höra när människor prata omkring dig. Begränsa tiden som du lyssnar med hög volym. Om det ringer i öronen eller om du hör mänskligt tal dåligt ska du sluta lyssna och få hörseln kontrollerad”.

 

Med tanke på alla varningar är det kanske bäst att låta bli att använda infotainmentsystemet överhuvudtaget. Man kan ju dräpa både sig själv och sina medmänniskor och dessutom bli döv om man hanterar det felaktigt. Och det vill man förstås inte…

 

Skämt åsido! Alla varningar är så klart avsedda för den nordamerikanska marknaden, där det gäller att friskriva sig från i stort sett allt som kan hända. Annars är risken stor att man som tillverkare riskerar att bli stämd för de skador som i värsta fall kan uppkomma.

 

Men ibland känns varningarna väl drastiska och i Suzukis fall finns nog anledning att mildra farorna i instruktionsboken. Åtminstone en smula…



Diskutera: Vilken är största säkerhetsrisken med dagens infotainmentsystem?

Jag sitter just nu nedborrad i drivor av papper. Skrivbordet dignar av bränslekvitton, skaderapporter, värdeminskningsvärderingar och serviceprotokoll.

 

Meningen med allt pappersrotande är att jag, mer eller mindre på öret, ska kunna räkna ut vad årets långtestall kostat under året. Men minst lika viktigt för den slutgiltiga bedömningen av de fem bilarna, som alldeles snart går i mål, är förstås testförarnas subjektiva omdömen.

 

Alla förare har kört alla långtestbilar i uppemot 800 mil. De har med andra ord en gedigen grund att stå på när de sätter sina betyg. Lite mer än en sväng runt kvarteret om man säger så…

 

Resultatet av årets långtestverksamhet presenteras inom kort på tio sidor i papperstidningen och ambitionen är att den som läser slutrapporten ska få veta allt – och lite till – om de fem bilarna.

 

Dessutom utser vi Årets Långtestbil 2014 genom en omröstning bland förarna.

Frågan är vilken det blir – BMW i3, Peugeot 308, Skoda Octavia, Suzuki SX4 S-Cross eller Toyota Auris?  

 

I nummer 18 av papperstidningen får du svaret. Läs den!

Så var årets femte och sista skilsmässa avklarad. Men jag har inte separerat från någon kvinna – på punkten har jag hållit fast vid min kära Kerstin i över 30 år – utan från min sista långtestbil under 2014.

 

De senaste 800 milen har jag rattat omkring i långteststallets limegröna och fyrhjulsdrivna Suzuki SX4 S-Cross, en bil som jag med tiden kommit att gilla ganska skarpt.

 

Den är visserligen inget under av behaglig åkkomfort och vassa köregenskaper. Men Suzukin charmar ändå med sin rättframma brukskänsla, allmänna duglighet och pigga dieselmotor. Ett slags modernare och skyhögt bättre variant av Dacia Duster, om du frågar mig.

 

Nu väntar snart ett nytt år och ett nytt långteststall. Men jag har redan tjuvstartat och alldeles nyss kvitterat ut 2015 års första bil, som enligt min bedömning är en av marknadens intressantaste nykomlingar.

 

Jag har än så länge bara hunnit avverka några tiotal mil med bilen, men är ändå ganska imponerad. Kanske sitter jag till och med i det som efter ett år och 4 000 mil så småningom blir Årets Långtestbil 2015. Vem vet?

 

Vilken bil det handlar om avslöjar jag dock inte här. Det får vänta tills vi presenterar det nya långteststallet i nummer ett av papperstidningen. Den kommer ut i mitten av januari, så håll ut!

Det är alltid trevligt om man kan ikläda sig rollen som vardagshjälte, men man får trösta sig att man gjorde så gott man kunde. Röd startkabel mellan batteriernas båda pluspoler och svart kabelklämma på Volvons minuspol och den andra klämman på en jordpunkt i motorfästet på BMW:n.

 

BMW:n ville ändå inte starta. Det blev till att kalla på bärgare som transporterade bilen in i ett varmgarage i Funäsdalen för upptining. Batteriet var förfruset, och med uppladdning morgonen därpå kom den igång.

 

Närmast arktisk kyla frestar på och elektroniken kan få spatt. På vår långtestbil kom en varningssymbol om fel på airbag upp och att service bör ske snarast. Efter tio mils körning och rast slocknade lampan varpå ett nytt meddelande om fel på startspärr blinkade till. Efter stopp och start på nytt återgick allt till det normala igen.

Felparkering är fel och inget som uppmanas, men om du tvunget måste felparkera har jag ett tips: gör det inte i trakten av Vi Bilägares redaktion vid Norrtull i Stockholm.

 

Risken att bli lappad måste vara hundraprocentig.

 

Jag har aldrig sett något liknande. Det spelar ingen roll om det är tidigt eller sent eller någonstans däremellan – parkeringsvakter är alltid ute och patrullerar.

 

Ett steg ut på gatan brukar vara tillräckligt för att se vakternas gula västar.

 

Bevakningen är så påtaglig att det blivit en sport att räkna västar under promenaden till och från lunchrestaurangen. I dag kom jag upp i fyra – ovanligt lite. Bra dagar kan det bli tvåsiffrigt.

 

Varför denna punktmarkering? En rimlig teori är att parkeringsbolaget har kontor i närheten och att vakterna börjar sina rundor här.

 

Då var varningen utfärdad.

Det är inte ofta man får handskrivna brev nuförtiden, men desto roligare är det när det händer.

 

Tydligen har vårt Islandsjobb och reportaget om Reykjavik i papperstidningen (ViB nr 12) inte gått obemärkt förbi.  När jag sprättade upp brevet låg där ett kort med rosor och en handskriven text: ”Vi har just kommit hem från en resa till Island. I mångt och mycket har vi följt er resa. Tack för tipsen på restauranger. Vi har ätit på alla tre. Jättenöjda. Varma hälsningar från fem vänner, genom Ann-Marie”

 

Tack för det. Det är alltid trevligt med respons, och allra helst när det kommer pappersvägen.

 

Om ni åker till Island, pröva deras Fish & chips på torsk eller spisa på lamm, nationalrätter. Och ska ni ge er ut på vägarna som drar fram mellan glaciärerna är det fyrhjulsdrift som gäller.

 

Vi återkommer med ytterligare ett Islands-knäck under våren.

Ett meddelande dök upp i displayen på Vi Bilägares Audi A4 redan på hemväg från vintertestet. Då hade vi haft bilen i en vecka!

 

”Fyll på minst 6 liter AdBlue – återstående körsträcka 2500 km”

 

Jo, nog hade vi sett det där lilla blå locket i tankluckan, med texten AdBlue på. Men vi anande inte att avgasreningen gjorde av med så pass mycket av vätskan att man måste fylla på mellan servicetillfällena.

 

I instruktionsboken uppges en förbrukning av 1-2,5 % av bränsleförbrukningen. Drar bilen en halvliter milen och man kör i 1000 mil borde det då gå åt mellan 5 och 12,5 liter – antar jag. Skulle vår Audi ha slukat hela tanken, som rymmer 12 liter, på 450 mil. Nej, den var troligen inte fylld till max när bilen levererades.

 

När det bara återstod 100 mil körsträcka, dök ett nytt meddelande upp.  Då informerades vi om att det gäller att fylla på minst 6 l AdBlue - när vätskan tar slut går det inte att starta motorn (utan att först fylla på AdBlue). Dessutom började en gul  varningslampa att lysa konstant i bilens display.





 

I instruktionsboken står också att AdBlue kan fyllas på av verkstad, eller av bilägaren själv. Jag bestämde mig för att inte vänta längre utan köpte två dunkar AdBlue  a 4,7 liter och för 119 kronor per styck. Bilens totala körsträcka var då 3770 km. AdBluetanken svalde hungrigt bägge dunkarnas innehåll och gula lampan slocknade. För att ta reda på hur mycket AdBlue bilen förbrukar, inhandlades ytterligare en dunk och tanken, som rymmer 12 liter, fylldes till brädden.

 

Vätskans fryspunkt är minus 11 grader. Men tanken och ledningarna är eluppvärmda för att avgasreningen ska fungera även i sträng kyla. Däremot kan man fråga sig om det är lämpligt att åka omkring med reservvätska i bilen. På förpackningen står att den ska förvaras i 0-25 plusgrader. 

En kombi kan vara mycket – en 245:a, en V70, en Passat eller en Mondeo.

 

Men i det test vi precis påbörjat har vi valt att titta närmare på en helt annan - och mindre praktisk - typ av skåpvagnar. Nämligen sådana där attityd, snitsig framtoning och köregenskaper är viktigare än praktisk användbarhet och generösa lastutrymmen.

 

Bilarna som satts under lupp är Mercedes-Benz CLA Shooting Brake, nya Mini Clubman och uppgraderade DS5 (som förr hette Citroën DS5).

 

Frågan är vilken av dem som – trots att design och flärd i samtliga fall har fått gå före den praktiska användbarheten – fungerar bäst i vardagen.  Är det Mini, Mercedes eller DS 5?  

 

Svaret har vi ännu inte. Testlaget jobbar just nu för fullt med att ta fram en vinnare och resultatet av våra vedermödor hittar du i nummer 4 av papperstidningen, som kommer ut i slutet av februari.

 

Men vad tror du själv? Är det Mercedes, Mini eller DS 5 som är den sammantaget bästa bilen? Du är varmt välkommen med dina synpunkter här!

Bilsalongen i Genève är ett säkert vårtecken och nästa vecka öppnar den igen. Rader av nya bilar från de stora tillverkarna finns att se förstås, men de gånger jag går bland montrarna är de små, obskyra utställarna minst lika viktiga – åtminstone för mitt eget höga nöjes skull.



Det beror på att de riktigt små tillverkare och uppfinnare man knappt hört talas om ännu frodas på denna bilsalong. Italienska carrozzerian Castagna till exempel, ett namn som ofta alldeles försvinner när alla andra av landets berömdheter – Pininfarina, Bertone, Zagato etc. – kommer på tal.



Carlo Castagna grundade sin verkstad i Milano redan 1849, efter att ha köpt ett liknande företag som händelsevis hette Ferrari. Castagna blev med åren mycket framgångsrikt och var länge Italiens största karossmakare, men med andra världskriget dalade intresset för specialbyggen och 1954 slog man igen. Drygt 40 år senare, 1995, startades Castagna på nytt av två kompanjoner och man inledde med diverse väldigt påkostade specialbyggen av kända lyxbilar. En annan nisch som odlats med viss framgång har utgjorts av öppna taxibilar med gott om plats för folk och bagage, perfekta för soliga transporter på kända turistorter kring Medelhavet. Diverse Fiatmodeller har stått, ja, modell.



På den kommande salongen finns just en sådan att bese, Castagna Tiberio. Den är baserad på Fiat 500L och ser ut som en korsning av en bil och en båt. Den redan i grunden ganska uppsvällda karossen har baktill dragits ut med något som kan liknas vid ett öppet soldäck, med räcken, ädelträskoningar och allt. På taket ett reglerbart solsegel om det skulle steka på alltför mycket från himlen och om resdammet blir alltför svårt finns en inbyggd dusch föraren kan spola av ekipaget med i väntan på nästa gruppresa.



Denna sorts taxibilar är poppis bland annat på Capri, men om den för sol och värme med sig får den gärna komma hit också – eller?

Mercedes och dess 30-åriga rostskyddsgaranti har vi ältat hur många gånger som helst. Här en ny variant med lyckosam utgång.

 

Det lönar sig att tjata och att aldrig ge upp. En läsare kontaktade mig för en tid sedan och undrade om Mercedes bara har en sexårig rostskyddsgaranti på lite äldre bilar? Det var det beskedet som mötte honom hos Mercedesåterförsäljaren Landrins i Eskilstuna.

 

Ägaren har en Mercedes A-klass, årsmodell 2008, som rullat lite drygt 4 000 mil med rostskadade dörrar. Bilen har varit servad vid rätt tillfällen hos auktoriserade MB-verkstäder.

 

Mercedes har genom åren aldrig velat prata om att skador kan åtgärdas via garantin trots att det tydligt framgår i MobiloLife att mobilitetsgarantin (inklusive rostskyddet)  förlängs ett år i taget upp till 30 år efter varje servicebesök. Det handlar i bästa fall om goodwill, bra så kan man tycka, under förutsättning att skadorna också åtgärdas.

 

Ägaren nöjde sig inte med Landrins besked utan kontaktade också Mercedes-verkstäderna i Akalla och Danderyd där den bland annat servats. Där blev han hänvisad till Bernats i Skogås som tog in bilen för kontroll och tog på sig att byta båda dörrarna samt fixa hjulhuskanterna bak.

 

Ägaren blev förstås helnöjd, men förvånas liksom jag, varför inte alla verkstäder under Mercedes-flagg har samma tillmötesgående.

Det finns ett antal taxibilar i Stockholm som ger sken av att tillhöra den största Taxiföreningen i Stockholm. Men det är alltså bluffande friåkare som försöker slå mynt av seriösa åkares goda rykte.



Jag anlände som så många andra med Arlandabussen till cityterminalen härom kvällen och gick ut för att vänta på hustrun som skulle hämta mig där. Det är mörkt men jag ser hur en slarvigt klädd taxiförare plötsligt kliver ur sin bil och börjar argumentera med en familj som kånkar på ett antal väskor. Taxibilen, en sliten, påtagligt smutsig Toyota Prius, har dekaler och taklampa slående likt Taxi Stockholms bilar.



Jag får för mig att göra en koll och stegar ner till en Taxi Stockholmbil som står som nummer fyra. Chauffören, propert klädd, hjälper just sin kund att stuva in några väskor i bagageutrymmet.

–  Är bilen som står först verkligen en Taxi Stockholm bil? frågar jag.

–  Nej, det är den inte, svarar han.



Jag skyndar tillbaka för att råda resenärerna att göra upp om priset innan bilen åker därifrån. Men det är som om föraren anat vad jag höll på med. Han slängde snabbt igen förardörren och for iväg med passagerarsätet fram fullt av resväskor. Satt verkligen alla bältade? Dubbdäcken smattrade. Taxi Stockholm kör alltid på friktionsdäck.



Undrar hur det gick? Vad blev priset för resan?



Natalia Santos, pressansvarig, på Taxi Stockholm bekräftar att det finns bilar där ägaren försöker efterlikna deras bilar och att det är ett problem.

– Det händer att resenärer ringer för att klaga på service eller pris och först då får klart för sig att de faktiskt inte åkt med Taxi Stockholm, berättar Natalia Santos.