"Manliga bilister kör på kvinnliga fotgängare" var en rubrik på Dagens Nyheters förstasida i går.

Ojdå, tänkte jag och såg framför mig hur mannen bakom ratten åkte omkring och spanade efter kvinnor att köra på. Ungefär som något slags flipperspel där det gäller att samla poäng. Flest påkörda damer vinner. 

Riktigt så var förstås inte verkligheten. DN-redaktionen hade tokvinklat en rappport om trafikolyckor som visar att män är inblandade i överlägset fler olyckor än kvinnor. Och att fler kvinnliga än manliga fotgängare blir påkörda.

Att män orsakar fler olyckor beror till stor del på att så många fler förare är manliga än kvinnliga. Men säkert också på att yngre förare är mer riskbenägna.

Att kvinnliga gångtrafikanter oftare blir påkörda är inte överraskande med tanke på att de är fler än de manliga. När det kommer till hur många gångtrafikanter som dör på övergångsställen så är faktiskt 62 procent män.

Med statistik kan man inte bara bevisa allt utan även vinkla hur man vill. Sanningen är offret.

Förresten, i morse var vi tre män och en kvinna som höll på att bli påkörda på trottoaren när en Saab 9-5 kombi bombade ut från ett parkeringsgarage.

Föraren var en kvinna.

Hanne Kjöller, ledarskribent i Dagens Nyheter, vill utrusta cyklister med skiftnyckel. Den ska användas för att banka i plåten på bilar vars förare inte uppmärksammar cyklisterna i trafiken. Kjöller kan som alternativ tänka sig en stingpinne med en vass syl längst ut som ger "närgångna bilar ett minne för livet".

Hanne Kjöller, som inte bara är ledarskribent utan även cyklist, funderar kring självförsvarsrätten med anledning av olycksstatistiken som visar att det oftast är manliga bilförare som orsakar olyckor.

Som bilist och gångtrafikant vill jag nog hävda att cyklister är i en klass för sig som trafikmarodörer. Nio av tio cyklar mot rött, de flesta verkar aldrig ha hört talas om zebralagen, många ser det som sin självklara rätt att fara fram på gångbanor. 

Kjöller undrar hur man försvarar sig mot bilister? Frågan är felaktigt ställd. Hur får man cyklister att begripa att även de omfattas av trafikreglerna?

Man brukar tala om vårtecken. Men det finns vintertecken också. Ett osvikligt sådant i Stockholm är när ledbussen inte klarar av att svänga från Ynglingagatan in på Norrtullsgatan i Vasastan.

Jag tror att det är mitten på bussen som blir helt oregerlig i halkan (rätta mig om jag har fel).

Snön har vräkt ner sedan i går kväll och naturligtvis stod ledbussen med bärgningsbilen framför sig på Norrtullsgatan i dag. Men den här gången hade den klarat av svängen. Maskinfel?

Jag har varit på flygresa igen. En sväng till Sydspanien för att provköra nya Peugeot 508, bilen som ersätter både 407 och 607. Mycket positivt förstaintryck.

Men, det var en annan sak jag tänkte på under flygresan. Det är väl 20-25 år sen de första flygbolagen införde rökförbud i sina plan. 1997 blev det totalförbud hos alla bolag.

Ingen människa skulle väl numera komma på tanken att tända en cigg i ett flygplan. Askkopparna är för övrigt borttagna eller så är locken fastskruvade. Plus att det finns skyltar med överkorsade rökverk.

Så då är frågan: varför fortsätter flygpersonalen att tjata om att "this is a nonsmoking flight"?

Den informationen känns lika onödig som att påpeka att det inte är tillåtet att göra sina toalettbestyr i mittgången.

Petter Solberg, rallyföraren, körde ifrån körkortet på en transportsträcka i Svenska Rallyt. 102 km/tim på en 70-sträcka på fredagen.

Han fick behålla körkortet i 48 timmar men sista specialsträckan fick kartläsaren ratta. Ändå slutade Solberg femma i sammandraget. Rätt bra.

Och inte spelar indragningen av körkortet någon egentlig roll för Petter Solberg. Det gäller visst bara i Sverige och nu dröjer det ett par år till nästa gång det är Svenska Rallyt. 

Jag tycker förresten att det är lite övernitiskt att rycka körkortet från en som Petter Solberg.

För det första har det ju ingen praktisk betydelse eftersom han får fortsätta att köra i andra länder.

För det andra så är elitrallyförare världens bästa bilförare; är det några som behärskar hög fart så är det dom. 

För det tredje är transportvägarna kaotiska under Svenska Rallyt. Det bryts friskt mot både den ena och den andra trafikregeln och orsaken är att annars skulle det helt enkelt inte fungera.

Vi talar trots allt om Sveriges största publika arrangemang med 300 000 åskådare som ska ta sig mellan de olika specialsträckorna.

Ge Petter Solberg körkortet tillbaka.

Det mesta låter så snitsigt och distinkt på engelska. Hill Holder är ett sånt exempel. Men vad ska man kalla finessen på svenska? Backstarthjälp, motlutassistent, start i backe-hjälp?

Det låter både töntigt och klumpigt jämfört med den engelska beteckningen, tycker jag. Kanske kan någon av er därute hjälpa oss att hitta på något bättre. Vi har redan stångat våra pannor blodiga.

Alla som kan komma på ett kort, slagkraftigt svenskt ord för Hill Holder är varmt välkomna med sina bidrag!

Fundera också på HUD (Head Up Display). Vi brukar använda ordet ”vindrutedisplay”, men det finns kanske bättre alternativ? BLIS (Blind Spot Information System) kallar vi ”döda vinkeln-varning” och LDW (Lane Departure Warning) ”avåkningsvarnare”. Finns det kortare och snitsigare svenska beteckningar?

Men den allra tuffaste utmaningen är nog Volvos nya autobromsystem CWAB (Collision Warning with full autobrake and Pedestrian Detection). Den som hittar en kort svensk beteckning på det systemet är nästan värd ett Nobelpris.

Som sagt – hjälp oss gärna med förslag. Ju fler desto bättre!

343 963 är rekordet för antalet nyregistreringar av personbilar i Sverige och det inträffade 1988. Vi lär inte få se ett nytt rekord i år även om det börjat bra med 24 procents försäljningsökning i januari i år jämfört med förra året.

Bilbranschen är på väg uppåt; förra året slutade på 289 684 sålda nya bilar, vilket innebär en åttondeplats historiskt sett. Branschorganisationen Bil Swedens prognos för det här året är i mitt tycke rätt försiktig, 295 000 bilar. Nog bör vi spränga 300 000-vallen – för sjätte gången i så fall.

Med facit i hand så skäms jag lite grann över att jag hörde till dem som ropade på höga skrotpremier under den värsta svackan. De länder som valde den vägen har det betydligt trögare nu.

Så här ser de tio bästa personbilsåren ut på svensk marknad:

1) 1988: 343 963
2) 1987: 315 950
3) 1976: 312 880
4) 1989: 307 104
5) 2007: 306 794
6) 1999: 295 249
7) 2000: 290 529
8) 2010: 289 684
9) 1975: 285 328
10) 2006: 282 766

Jag stod och pratade med Göran Eriksson i dag. Han är inte bara systemutvecklare, han är 214 cm lång också.

Det kändes i nacken efter ett tag. Jag stod och stirrade rätt uppåt hela tiden, vilket var en upplevelse som var rent skrattretande.

Göran Eriksson (i mitten på bilden), Sten Feldreich, 210 cm (t v) och Bernt Malion, 207 (bakom ratten) har inte lika många valmöjligheter som jag (178 cm) när de ska köpa bil. Minin på bilden går bort direkt.

För Titti Swartling, 150 cm, är problemet det motsatta. Många bilar är för stora för att hon ska nå ner till pedalerna.

Om detta kan du läsa mera i Vi Bilägare nr 10.

 

Så blev det inte. Listan nedan över fel och brister är lång. Alla punkter kanske inte är jätteallvarliga men nog kan man förstå frustrationen över allt strul med en produkt som man betalat mer än 200 000 kronor för.

1. Kraftiga vibrationer i vänster och höger sida av instrumentbrädan.

2. Felindikerar "Oil Low" vid start vissa tillfällen.

3. Täckplast vänster ytterhandtag lossnat, 3 ggr.

4. Kåpan över motorn lossnar.

5. Radion återgår hela tiden till volym 8 (högt) när man startar bilen.

6. Säkringen för belysning av släpvagn utlöses (sker på 2 olika släp), dragets el fick monteras om.

7. Vid växling från neutral till ettan "fastnar" växelspaken i ett hack.

8. Motorlampan lös vid flertal tillfällen trots reparationer, 4 besök på verkstad, hyrbil ca 4 veckor.

9. Oljeindikatorn hängde sig efter service, visade "oil low" när bilen skulle hämtas.

10. Backspegel yttre vänster lossnade - åtgärdat på garantiservice.

11. Bluethooth koppling Stereo-Telefon fungerade dåligt - åtgärdat vid service.

12. Fönsterhiss bak orkade ej upp när det blev minusgrader, blev tvungen att ställa in bilen i garage.

13. Förardören går ej att låsa upp innifrån, får hissa ner rutan och öppna utifrån.

14. Stötdämparna bak helt slut efter 4500 mil.

15. Bromsarna vibrerar mycket kraftigt, förmodligen skivorna (4500 mil).

16. Interiören sliten, växelspaken och handbromsen har avskavd silverfärg.

17. Defrosterknappen fungerar ej, ger ingen effekt när man trycker på den.

18. Yttertempen visar tre grader fel.

Vad det är för bil?

Svar: Nissan Quashqai, 4WD, diesel, -07.

En bil som ger beteckningen "måndagsexemplar" ett ansikte - eller är det så illa att Nissan har generella kvalitetsproblem?

I morgon kväll lär det bli ännu hetare när jag landar i New Orleans. Jag fick mejl från hotellet med en bekräftelse på att rummet står och väntar. Hoppas att det har luftkonditionering...

Jag frågade hotellreceptionen om det var lika varmt i New Orleans som i Stockholm. Svaret blev:

- Ja, tyvärr.

Det tyder på att det är fler än jag som inte tycker att optimalt  med tropisk hetta. Sanningen om vädret i New Orleans är dessutom värre än så; det är ännu hetare, 35-40 grader.

 

Strax efter att vi passerat delstatsgränsen till Mississippi från Louisiana såg vi skylten, "Blues Highway". Vi var på rätt väg. Eller var vi verkligen det? Skylten har inte återkommit ännu (efter 20 svenska mil) och någon blues har vi inte hört.

Sju dagar på Blues Highway och ännu inte en skymt av riktig deltablues. Vi kom till Jackson, huvudstad i delstaten Mississippi, söndag den 5 juli. Hela stan verkade sömndrucken efter 4 juli-firande dagen före.

Snabbt fick vi klart för oss att söndagar inte är den optimala dagen för bluesdiggare. Cafe 930 (bilden) hade stängt liksom de flesta andra bluesklubbar men i en nöjestidning kunde vi läsa att The Hill hade öppet. Det gällde bara att hitta stället.

Vi frågade oss runt och fick det här goda rådet av en vit man i 50-årsåldern:

- The Hill ligger söder om stan. Stället har minst sex knarklangare som närmaste grannar. Åk för helvete inte dit! Ni ska över huvud taget inte röra er i södra delen av Jackson på kvällstid; det är för farligt. Håll er norr om stan.

Det var klara besked som fick oss att tappa sugen på Jackson city. Vi hade tänkt stanna två nätter men nu drar vi vidare till Clarksdale där jag hoppas få träffa Big Jack Johnson. Jag har hört honom tre gånger i Sverige och pratat med honom vid två tillfällen. Han fyller 69 år den 30 juli och turnerar året runt utom i juli då han håller sig hemmna i Clarksdale.

Kommer han att känna igen mig..?

Jag åkte hiss med ett medelålders par på hotellet i Memphisi dag. Vi utbytte några ord och skildes åt i lobbyn.

Några timmar senare, på en uteservering med levande bluesmusik knackar någon på min rygg och när jag vänder mig om så är det hissdamen.

Vi pratar och som alla amerikaner undrar hon och hennes man:

- Where are you from, folks?

- From Sweden, svarar jag och vet att i 9 fall av 10 så är reaktionen förtjusning. Så också denna gång.

Hissdamen och hennes man är från Iowa och vet ingenting om Sverige mer än att det är rent, vackert och dyrt. Att det är vackert hålles jag förstås med om och lite rent också men inte dyrt.

Hissdamen frågar om jag vet vem Obama är och när jag svarar att det gör jag så beklagar hon djupt att hon inte känner till namnet på "The president of Sweden".

Jag säger artigt att jag inte tar illa upp för det och att jag heller inte tror att Fredrik Reinfeldt gör det.

I Memphis serveras allt i plastglas. Även vin.

Det är en sak. Men på Alfred´s i går kväll höll det på att skita sig även med det. Vi beställde in vitt till maten och det dröjde osedvanligt länge. Till slut kom servitören och slog ut med armarna och sa:

- Jag skulle kunna mörka men jag tycker att det är lika bra att säga som det är. Saken är den att vi har tappat bort vår korkskruv och därför dröjer ert vin.

Efter en halvtimme kom korkskruven tillrätta och vi fick vårt vin.

Jag har en arbetskamrat som har uppåt 900 korkskruvar - privat. Den här restaurangen hade en.

Lasse, gör en donation till Alfred´s i Memphis!

Många hade varnat: Graceland är en jättelik turistfälla. Jag var där i dag (i går för er) och håller inte med Saab-Nisse eller er andra som sågat Elvis Presleys efterlevandes sätt att kommersialisera på hans minne.

Elvis egen slogan med tillhörande logga var Take Care of Business (TCB) och det görs det till max i Graceland. Vi tog Mansion Tour, det vill säga till själva huset där han bodde. Det finns också möjligheter att se hans fordonsstall (bilar och motorcyklar) och de två privatplan som är uppställda mitt emot Graceland längs Elvis Presley Boulevard. Plus souvenir-shops och restauranger.

Shuttle-bussar tog besökarna till Graceland och sen var det audioguidning. Allt var extremt professionellt arrangerat, man fick tid på sig och massor med bonusinformation. Vi såg hans livingroom, bedroom, kitchen, jungle room, ballroom… Allt i vad som var top of the line i mitten av 70-talet.

Det enda som var lite jobbigt var när en kvinna började torka tårar i kön in till Graceland. Jag gillar också Elvis men jag har förstås ingen personlig relation till honom och det hade inte hon heller. Och herregud, det är 32 år sen han dog.

Graceland är ofattbart big business, närmare en miljon besökare per år. Men så talar vi också om världens genom tiderna störste sångare med 149 hitlåtar trots att han bara blev 42 år. Som sångare hade han ett fantastiskt brett register: blues, rock, country, gospel, pop, spirituals… Min åsikt är att ingen kommer i närheten av den rösten.

Det var ett par mycket fina timmar på Graceland för 28 dollar.