Ljuset i tunneln börjar synas, inte bara får att våren är på väg – det måste vi tro på – utan för att jag i veckan lägger sista handen på Begköpguiden 2011, en maffig produktion på 244 sidor som jag varit ”gift med ” sedan tidigt i höstas.

Det har testats, det har granskats, det har skrivits och det har räknats in i det sista. Alla siffror av ekonomisk betydelse har uppdateras, vi har lagt in 25 000 nya prisuppgifter och gjort kalkyler för 395 bilar. Och i rostregistret har vi en databank på över 400 bilar. Och när vi summerar testmilen i våra långtestbilar sedan 1988 är vi snart uppe i en miljon mil, smaka på den siffran!

Till och från har jag fullständigt varit begravd i sifferuppgifter, men det har inte funnits några genvägar och när man nu ser slutet på det hela – för den här gången – känner man sig ganska nöjd, men också aningen orolig för att man missat något. Det brukar alltid vara så att man knappt vågar öppna boken, när den rykande het kommer från tryckeriet.

8 mars ska den finnas ute i handeln, och eftersom våren traditionellt inbjuder till bilköparfunderingar är jag övertygad om Begköpguiden 2011 är till god hjälp. Ljuset är på väg tillbaka, bara en så´n sak.

Inom bilvärlden är det precis som när det gäller idrott, musik, litteratur och en massa annat vanligt med supporterstöd. För Saab har till exempel sajten SaabsUnited tveklöst spelat en viktig roll i arbetet med att bli en självständig biltillverkare. 

Och nu har alltså Saab anställt grundaren och tidigare ägaren till SaabsUnited, australiensaren Steven Wade, med uppgift att jobba med sociala medier.

Med all respekt för nya försäljningsdirektörer, formgivare och andra – Wade kan vara den viktigaste värvningen Saab gjort.

Vissa dagar är jag mer upptagen av att sitta i telefon och att svara på mejl än att producera texter för publicering. Trots tidsåtgången är det förvisso också viktigt att ha direktkontakt med läsarna, och spannet på ärenden kan röra sig om allt från att tipsa om romantiska vägar vid sidan om Autobahn till att försöka få grepp om någon konflikt mellan en specifik bilhandlare och någons dotterdotter ute i landet. Jag lovar, alla typer av ärenden kan hamna hos mig och ibland känner man sig mer som konsult än journalist.

Här ett ärende som en läsare nyligen bad mig reda ut. Det hela utspelade sig på en avfallsanläggning någonstans i Sverige. Läsaren hade hyrt kärra för att lasta av skräp vid olika containrar. Det var trångt om utrymme och alla parkerade sina ekipage lite kors och tvärs.

När läsaren var klar lade han in ettan och smög iväg, för att i nästa stund ställa sig på bromsen. Hans kärra som breddmässigt stack ut någon decimeter fastnade i en hastigt öppnad bildörr.

Försäkringsbolagen kopplades in och föraren med dragkärran ansågs ensam vara orsak till skadan, det var han som fick stå för självrisken. Läsaren tyckte att han blivit orättvist behandlad, och hänvisade till vad som skulle ha hänt om en bildörr plötsligt öppnas i vanlig trafikmiljö och inte på ett avgränsat område inne på en soptipp.

Tja, vad svarar man på sån´t? Mitt förnuftsresonemang är att båda parterna visat ett viss mått av oaktsamhet och att båda borde ta ansvar för det inträffade. Om det är ett riktigt resonemang i juridisk mening har jag ingen aning om.

Läsaren köpte tacksamt min tolkning, och tycktes bli stärkt av samtalet. Ibland räcker det att bara med att vara vanlig medmänniska.  

Jag sitter här och småler på eftermiddagen. Veckans sista arbetsdag och en trevlig bilresa till Värmland i helgen väntar, vi har fredagsfika på jobbet, jag är nyklippt och har klarat av ett pass på gymmet. Det finns många orsaker att må rätt hyfsat just nu.

Men mest ler jag när jag läser kommentarerna till min blogg i går om eftersupning. Jag tycker att den föreslagna lagen är efterlängtad och det tror jag att de flesta instämmer i.

Men 75 procent av kommentarerna handlar om politik. En del menar att jag skulle bedriva någon slags otillbörlig partipolitisk propaganda i bloggen (det finns förvisso de som försvarar min rätt att skriva vad jag vill, tack för det!). För vilket parti det skulle vara begriper jag inte. 

Visst har jag haft synpunkter på politiska partier, alla faktiskt. Men det är väl inte så konstigt eftersom allt hör ihop. Bilism/politik precis som idrott/politik, kultur/politik och så vidare. Att det skulle vara så känsligt i en blogg på en biltidnings hemsida hade jag inte kunnat tro.

För egen del anser jag att det verkliga mörkret inträffar när debatten tystnar och alla tycker lika, mer eller mindre frivilligt.

Nog om det, nu ska jag snart ner i bilen och installera ett exemplar av Bobrik inför morgondagens resa. Det ska bli intressant att se hur den klarar av att hålla reda på alla hastightsgränser.

Är det någon som har provat den, förresten?

Trevlig helg!

Jag har just varit i Tyskland och kört en sväng med Hyundais snygga kombi i40. Det är en stor bil – i klass med Ford Mondeo och Toyota Avensis – men den går att köpa med en dieselmotor som går på 0,43 liter/mil och bara släpper ut 113 gram koldioxid per kilometer. Det är förbluffande hur snåla och rena även riktigt stora bilar har blivit. I Europa, vill säga. Längre österut är det annorlunda.

I morse läste jag den senaste av Svenska Dagbladets intressanta artiklar om Volvos framtid i Kina. Om fyra år ska Volvo sälja 200 000 bilar där, men det är inget emot vad Audi planerar. Minst 330 000 bilar. Mercedes och BMW tuffar också på och 2015 beräknas marknaden enbart för lyxiga, stora bilar passera 1,5 miljoner. Och då talar vi inte om några snåla, motorsvaga modeller!

Här i Europa sparar vi koldioxid så mycket vi orkar, men i öster stiger giftmolnen allt tätare från trafiken. Jag tror ju inte att Jorden mår bättre av koldioxid från Kina, men det bekymrar inte biltillverkarna. De gör extrastora, extralyxiga modeller för Kinamarknaden. Miljösamvete? Det får väl köparna stå för.

Tro inte att jag är för några påtvingade begränsningar. Jag bara bekymrar mig ibland för vår arma Jord. För sådär 100 år sedan talade man om Gula Faran – att världen skulle översvämmas av asiater. Nu kanske det är dags att börja frukta gasmolnet från öster.

Okej, visst har OK Förlaget AB, som bland annat ger ut Vi Bilägare, en koppling till OK som är delägare i OKQ8. Men, jag har aldrig någonsin under mina snart 20 år på Vi Bilägare blivit utsatt för något enda otillbörligt försök att påverka vad vi skriver.

Jag vill bara ha det sagt innan jag tycker till om Dagens Industris stort uppslagna artikel i dag med rubriken "Bensinjättarna pumpar priset" (läs mer här).

Tidningen jämför bruttomarginalen per liter såld bensin och pekar på att den för januari 2009 var 0,69 kr/liter. I januari i år var den 1,12 kr/liter. Pengar som Dagens Industri lite tendentiöst skriver att bensinbolagen "stoppade i egen ficka" (man kan ju fråga sig i vilken fick, om inte den egna, ett företag ska stoppa sin vinst?).  

Jämförelsen visar att bruttomarginalen ökadet med 62,3 procent mellan januari 2009 och samma månad i år.

Upprörande? Nja, jag vet inte.

Jämför man på årsbasis i stället så ser man att bruttomarginalen legat på en dryg krona hela 90-talet och fram till mitten av 00-talet. Därefter hade vi fem år då den låg mellan 80 och 90 öre.

Det är inte förvånande att marginaler under en krona för en produkt som i konsumentledet kostar drygt 14, inte anses acceptabelt av bolagen.

Inte heller staten verkar ha varit nöjd. På de senaste tio åren har skatt och moms på bensin ökat med 1,53 kr/liter till 7,93 kr. Resten av literpriset, drygt fyra kronor, är produktkostnad.

Det är riktigt att konkurrensen bland bensinbolagen lämnar en del övrigt att önska. Priskrig är numera ett minne blott, alla prishöjningar och -sänkningar är samordnade och små uppstickare i branschen är uppköpta. Men det beror nog mera på att marginalerna är så – marginella. 

Överlevnad kräver volym. Och varm korv.

Jag var ute och åkte bil i förra veckan, i Skåne närmare bestämt. Vildsvinen är tydligen att räkna med för bilisterna där att döma av antalet varningsskyltar. Den på bilden är tagen i Brösarps backar.

Som tur är verkar det som om vildsvinen i Skåne är rätt disciplinerade. Kanske har de rent av har en överenskommelse med Trafikverket om exakt på vilka sträckor de kan passera över vägen. Skylten på bilden anger till exempel att det just här sker från 0 till 4,6 kilometer. Inte 4,5 och inte 4,7, utan 4,6.

Grymt exakt.

Alla har vi väl våra drömbilar och nu ska jag berätta om två av mina. Den ena är ouppnåelig, i alla fall med min lön. Den heter Alfa Zagato SZ och lanserades 1989, tror jag.

Jag har tråkigt nog aldrig fått tillfälle att köra en, men gillar den skarpt ändå. Mest för utseendets skull. Jag tycker att Zagato-Alfan är saltare än det mesta på fyra hjul. Sen går den nog rätt bra också och det är ju aldrig fel.

Den andra drömvagnen är lite mer inom ekonomiskt räckhåll och kanske slår jag till en vacker dag. Jag snackar om DKW 3=6. Vilken bil, vilka former!

Till saken hör att jag mer eller mindre är uppväxt i Dekor. Vi hade tre stycken i rad när jag var liten – en grå med vitt tak, en beige och en gul. Den sistnämnda var för övrigt en AU 1000 med stående mätare och lite extra fräs i den trepipiga motorn, som enligt reklamen (och den kaxiga sifferbeteckningen 3=6) skulle vara len som en sexa.

Tänk att få återuppliva barndomens Deka-putter i ett alldeles eget exemplar. Det vore inte dumt. Får nog försöka övertala hustrun om att skaffa en...

Finns det nånting som kan se så ödsligt ut som en nedlagd bensinmack? Jag har svårt att tänka mig det. I Ted Ströms låt Vintersaga sjunger han bland annat om Dockstabaren i "motorvägens skugga". Det är inte riktigt sant, det finns ingen motorväg där. Det gör det däremot på E18 mellan Sagån öster om Västerås och Enköping. Motorvägen öppnades i slutet av oktober förra året och det var slutet för Hummelstabaren, en närmast klassisk mack (OKQ8) och dygnet runt-öppen vägkrog. En tidigare ofta fullsatt långtradarparkering, köer vid bränslepumparna och full fart inne i restaurangen har nu förvandlats till...tomhet. Någon kilometer från den tidigare macken susar trafiken förbi i 120 km/tim på den nya motorvägen. Det har också drabbat Sveriges största godisbutik, Godisstoppet, granne med Hummelstabaren. Verksamheten är nedlagd och fastigheten till salu. Jag har själv passerat Hummelsta hundratals gånger genom åren och ofta förbannat krypkörningen genom samhället. Motorvägen var verkligen efterlängtad. Ändå är det lite sorgligt när en epok går i graven.

Att amerikanarna älskar stora bilar med släp, det är ingen nyhet. Förra månaden återfanns inte mindre än tre pickupmodeller bland de fyra mest sålda bilarna i USA: 1. Ford F-series, 54 410 2. Chevrolet Silverado, 43 698 3. Toyota Camry, 24 851 4. (Chrysler) Ram, 24 522 Jag pratar förstås om F-series, Silverado och Ram – där Ram är den eviga trean. I ett försök att kasta om ordningen prövar nu Chrysler en ny typ av marknadsföring. Tillsammans med NBC presenterar man ett tv-program där den terrängkompetenta modellvarianten Ram Outdoorsman står i centrum. Serien ska ta med tittarna på äventyr i jakt- och fiskemarker runt om i USA, alltid med en Ram som färdmedel. Men att bara produktplacera bilen i bild i varje avsnitt räcker inte. Namnet på tv-programmet: Ram Outdoorsman.

Så nu ska äntligen polisen försöka få bukt med drumlarna i Stockholmstrafiken! Det har jag efterlyst länge. Jag sitter i köerna både morgon och kväll och blir oupphörligen förbannad på alla hänsynslösa förare som beter som om de hade licens att tränga sig fram, som kryssar mellan filerna i vansinnesfart och som ofta även kör i bussfilerna. Men jag blir lika arg på alla små privatpoliser som försöker näpsa andra genom att blockera. Som i går till exempel, när jag satt i den sega kön i högerfilen för att svänga av E4 norr om stan. Bil efter bil körde om hela raden i hög fart, för att sen tvärbromsa och trycka in nosen mellan två tålmodigt krypköande bilar. Det gick för det mesta, några förare blev sura och stängde till för en Audi. Det blev otäckt. Audiföraren vägrade ge sig, blinkade och krypkörde ilsket utanför kön – i en fil där bilarna bakifrån kom i full fart. Det blev våldsamma inbromsningar, förstås, men som tur var ingen krock. (Däremot krockas det varje dag på andra ställen i Stockholmstrafiken, förmodligen ofta av liknande anledningar). Jag är utled på alla klantskallar som är så uppfyllda av sin egen prestige att de tvingar andra att bromsa och väja. Anmärkningsvärt ofta kör de en BMW eller en mörk Audi. Vad är det hos dessa bilar som gör folk till så usla chaufförer?

Jag undrar verkligen vad ägaren till den Mondo-kombi som stod parkerad på Ynglingagatan, Stockholm, i går eftermiddag tänkte när han kom tillbaka till sin bil?

Mondeo-ägaren hade parkerat så att en del av bilens bakdel stod på en parkeringsutfart. Detta retade tydligen gallfeber på åtminstone en person. Ilskan tog sig uttryck i att ett paket flingor placerades på vindrutan, en del av innehållet hälldes ut och en handskriven lapp fästes på paketet med brun packtejp.

På lappen stod det:

Hej kära sopa!
Lägg tillbaks ditt körkort i paketet där du troligtvis hittade det!
Lär dig parkera IDIOT!

Om man bortser från det där sista tillmälet så var detta ett synnerligen kreativt sätt att hantera sin ilska på. Rena konstinstallationen. Och ganska humoristiskt dessutom. Vi var många som stannade till och fick oss ett gott skratt.

Frågan är som sagt om Mondeo-ägaren tyckte det också. Om du läser det här så ring gärna och berätta (08-736 12 07)!

Ibland undrar man över trafikmärken och alla tilläggstavlor.

Ta den här till exempel. Det översta märket är en förbudsskylt. Och det betyder ”Förbud mot trafik med annat motordrivet fordon än moped klass II”. Man får med andra ord inte köra in där annat än med 30-moppar. Men som tilläggstavlan anger så gäller det inte behörig trafik.

Vad är då behörig trafik?  Förmodligen så vet man om man är behörig – kanske. På Transportstyrelsens lista över tilläggstavlor så finns inte detta trafikmärke med över huvud taget. Och man hittar heller ingen förklaring till det.

Det översta trafikmärket finns lite här och var, oftast i städer där man inte vill ha bilar körande på gågator men också i kombination med tilläggstavlan utanför tätorter på ej statsunderstödda vägar, där de som betalar för vägens underhåll vill slippa slitage av ”ej behöriga”.

Frågan är vem tilläggstavlan med texten ”välkommen” vänder sig till? Kanske till dem som går, cyklar eller åker 30-moppe och är behöriga?

Det är nästan som ett moment 22. Vem är behörig att reda ut vad ”gäller ej behörig trafik” står för?

Nu ska framtiden avgöras. Sista ronden. Ödesvecka. Trollhättan håller andan.

Det kan man läsa om Saab i måndagens upplaga av Dagens Industri. För vilken gång i ordningen vi matats med de här klyschorna har jag sedan länge tappat räkningen på.

Följetongen om Saab har passerat en gräns för vad som är rimligt att rapportera om.

Därför var det skoj att öppna inkorgen i morse och mötas av något oväntat. Jari Leskinen hade skickat in en bild på en vägskylt som han fotograferat utanför Altea på Spaniens östkust.

Jag undrar hur Transportstyrelsens torra definition skulle låta. Kanske så här:

”Märket anger en plats eller vägsträcka där det finns särskild risk för hundar som lämnar avföring på eller vid vägen.”

Den här tiden på året borde man egentligen testa TV-apparater, eller något annat där man kunde sitta inne i värmen och gosa.

Men så väl är det tyvärr inte. För mig är det bilar som gäller och då måste man ut i grådiset och göra sin plikt.

Den här gången står tre högintressanta familjevagnar på startlinjen. Det handlar förstås om kombibilar och i testet låter vi nya Ford Focus gå en match mot ett par av sina tuffaste konkurrenter. Hur Forden klarar den utmaningen har jag ingen aning om just nu.

Men om en dryg vecka har jag bättre koll. Då har vi hunnit detaljstudera bilarna och vet vilken som kör bäst, lastar bäst och är snålast och mest ekonomisk att äga. Kort sagt, vilken som är bästa valet för familjen.

Sedan dröjer det i vanlig ordning ytterligare en tid innan resultatet publiceras – först i papperstidningen och sedan här på nätet.

Till dess kan ju den som vill fundera över vilka bilar vi valt som testmotståndare till Forden...