Nu är vi hemma igen efter första prövningen med nya långteststallet i Ljusnedal. Det var en dramatisk vintertest. Vi hamnade i full snöstorm på väg mot Flatruet, två bilar fastnade i drivorna på vägen och det tog en bra stund av panikslaget skottande innan vi kom loss och kunde fly ned i dalen från stormen.

Tur i oturen var nog att en av olycksbilarna är så liten och lätt, att den kunde lyftas ur snödrivan! Vi har med andra ord köpt en Volkswagen Up. Den prickade ingen som har gissat på bilarna i långteststallet. Men ni var duktiga på de andra!

När vi valde ut bilarna till långteststallet hoppades vi få med flera finalister i Årets Bil. Men vi sköt bom på tre. Bara VW Up och elbilen Opel Ampera kom med.

Nu kan det avslöjas: Våra övriga testbilar är Hyundai i40, BMW 118d och Mercedes B 180 CDI. De åkte visserligen ur Årets Bil-tävlingen, men det blir en hård kamp om titeln Årets Långtestbil. Den tävlingen är inte avgjord förrän i december och då ska varje bil ha rullat minst 4 000 mil.

Mer om bilarna och långtesten kan du läsa i första numret av nya Vi Bilägare. Den är på väg ut nu.

Svensk standardvagnsracing splittras upp i två mästerskap nästa år, nuvarande STCC (Swedish Touring Car Championship) och utbrytarserien TTA (Touring Car Team Association).

Oenighet om regler har skapat denna för svensk motorsport olyckliga situation. I bräschen för TTA har Flash Engineering, West Coast Racing och Volvo Polestar Racing gått. TTA vill skapa en enhetsklass, med likvärdiga bilar och likvärdiga motorer (V6-motorer med hybridsystem).

TTE presenterade nyligen sina planer där banor som Anderstorp, Karlskoga, Falkenberg och Göteborg bokats upp.

Den svenska marknaden är för liten för att husera två standardvagnsserier. De närmaste åren får visa vilken av serierna som överlever. De allra bästa bör naturligtvis alltid köra mot varandra.

Idag startar Svenska Rallyt. Hur fort går det därute på de värmländska skogsvägarna?

En liten föraning om det fick jag när jag för några dagar sedan åkte med Mikko Hirvonen i hans nya Citroën DS3 WRC. Det är en sak att sitta inne i bilen och en annan sak att stå utanför och bedöma fartupplevelserna.

193 km/tim är det fortaste jag någonsin åkt på marken, betänk då att det handlade om en smal och isbelagd skogsväg, klassiska specialsträckan ”Soptunnan”, nordväst om Sunne.

Jag är fortfarande omtumlad och omskakad och vansinnigt imponerad av världsstjärnorna. Räkna med en fartfest utan dess like under helgen. I Vi Bilägares papperstidning som kommer ut nästa vecka utvecklar jag vad jag menar.

Privatiseringen och delförsäljningen av Bilprovningen har redan medfört konsekvenser för oss bilkonsumenter. Informationsflödet om bilmodellernas typfel (= underkända bilar) har strypts. För en tid sedan släcktes Bilprovningens populära sajt www.bilsmart.se ned (för gott?).

Jag och många med mig som är uppväxta med statistiksamlingarna ”Bilar, starka sidor och svaga punkter” och sedermera Bilsmart blir av med en viktig och närmast ovärderlig källa. Många läsare har också hört av sig och är djupt besvikna.

Bilprovningen uppger att de i framtiden inte längre kommer att besiktiga merparten av bilparken och att de på så vis inte får helheten och samma kvantitetsmässiga statistik. Resursmässigt finns det tydligen inte heller möjligheter att presentera denna för oss konsumenter så viktiga information.

Tillförlitliga uppgifter från Bilprovningen kommer ändå att finns många år framåt i tiden, men vem ska hantera dem? Konsumentverket – det är hög tid att ni griper in!

I allt fler bilar försvinner reservhjulet och ersätts med en lagningssats. Det är kanske logiskt med tanke på hjulets extra vikt och hur sällan de flesta faktiskt får punktering. Och på många platser är det rent olämpligt eller snarare farligt att försöka byta däck. Det är ju inte alltid man kan fortsätta ett stycke med punktering utan att köra extremt långsamt.

Biltillverkares intresse att ersätta reservhjulet kan i och för sig ha flera orsaker, till exempel kostnaden för det extra hjulet (om man nu spar något på att i stället lägga i en lagningssats), lägre vikt på bilen och själva hanteringen av en massa extra hjul. Och det här har det jobbats med i åtskilliga år.

Än så länge har det stannat vid ”nödreservhjulet”, ”Run-on-flat” som innebär att man kan köra en bra bit med punktering och de så kallade lagningssatserna. Men den mest salomoniska lösningen är nog inte uppfunnen än.

Tyvärr innebär det nya krossgruset en särskild risk för bilägare i vissa delar av Sverige, mest i norra delen tror jag. Flera läsare ha berättat att de ofta får punktering när de kör på grusväg, sommartid, som grusats med kross i stället för natursand. Och med långa avstånd kan det kanske kännas mer tryggt med ett fullstort reservhjul. Men det går inte när man försöker ersätta reservhjulsbaljan med större bagageutrymme – vilket inom parentes sagt behövs i många bilar.  

Bridgestone testar kanske den mest extrema lösningen, vilket vi tidigare nämnt, ett konceptdäck med en fjädrande ekerstruktur som bär bilens tyngd i stället för luft! Vad tycker våra läsare om lagning kontra reserv och run-on-flat? Vägassistans fungerar kanske bäst i storstäder?

Vi Bilägares lilla Volkswagen Up har lagningsats, men fortfarande en balja, som i vart fall bör rymma ett nödhjul.

Det är helt otroligt. Jag är förföljd av stenskott.

Först fick jag två stycken med bara några kilometers mellanrum. Dessa reparerades på direkten, innan sprickbildningen blivit så stor att ett byte av hela vindrutan behövdes.     

Men jag hann knappt ut från bilglasfirman innan det small till på nytt i långtest-Mersans (B-klass) vindruta. Den här gången långt ned till höger på passagerarsidan.

Jag satte snabbt på stenskottstejp för att hålla fukt och smuts borta från sprickan. Nu är det bara att hoppas att den inte sprider sig innan jag hinner in på nästa vindrutereparation. Har inte tid i dag, så det får bli i morgon.

Med tanke på de många stenskotten på kort tid kan man inte låta blir att undra om nya B-klass är speciellt känslig på det området. Kan det vara så att det sluttande nospartiet inte tar emot stenarna, utan att dessa istället slår direkt in i vindrutan?

Jag börjar i alla fall bli lite misstänksam...

Då och då kommer det dumma förslag om hur man ska komma tillrätta med det eländiga trafikkaos som råder i Stockholm. Häromdagen kom ett av de dummare: att införa trängselavgifter även på genomfarten Essingeleden.

Räcker det inte med elände för de tusentals bilister som sitter bort sina liv i köerna? Ska de dessutom skinnas för att vi under decennier haft bakåtsträvande politiker som inte orkat/vågat/velat ta tag i huvudstadens trafikproblem?

Att hamna i bilkö är bland det mest hopplösa man kan råka ut för och jag tror inte att någon frivilligt ger sig ut i rusningstrafiken. Folk sitter i köerna för att de måste vara på ett visst ställe en viss tid. Fast numera går det förstås aldrig att bestämma någon exakt tid, för man vet aldrig hur länge man tvingas sitta i bilkö.

Istället för en straffavgift borde de stackars bilisterna på Essingeleden få skattelindring som tröst.

Att ge sig ut på en bilresa kring en storhelg är att ta en kalkylerad risk. Jag brukar tänka på det någon dag innan resan ska företas. Inte så att jag föreställer mig någon speciellt riskfylld situation utan mera att jag funderar kring om jag ska bli en del av olycksstatistiken.

Väl bakom ratten känner jag sällan eller aldrig av någon oro. Kanske beror det på att jag kör mer och mer medvetet med större säkerhetsmarginaler.

Inte bara jag förresten att döma av den olycksstatistik för 2008 som Vägverket presenterar på fredag. Fram till den 18 december hade 400 dött i trafiken, vilket förstås är förfärligt mycket men ändå 57 färre än motsvarande tid förra året. Minus 20 procent i dödstal.

Äntligen är vi på rätt väg.

Rapporten från polishögskolan om att polisen hellre bättrar på statistiken än beivrar brott (det kallas pinnjakt) är oroväckande. Det förtroendekapital som uniformen gett polisen hos allmänheten i alla tider devalveras.

Det är lätt att skylla på "ledningen" i många sammanhang. I det här fallet är det nog det enda rätta. Jag tror faktiskt inte att enskilda polismän vill ha det så att kvantitet prioriteras framför kvalitet i olika trafikkontroller.

Strategin att få upp antalet utandningsprov är en skrivbordsprodukt och tanken är att med statistik avskräcka folk från att köra rattfulla. Och då går det inte an att bli sinkad av alltför många rattfyllon.

Det är en metod som i och för sig kan försvaras i teorin. Men i verkligheten funkar det inte. En polismakt som inte finns där brotten begås är mycket illa.

Det snackas mycket miljöpåverkan och bilar och det är ju förstås bra. Just därför är det märkligt hur vissa saker, som verkligen har med miljön att göra, får passera utan att någon verkar bry sig.

Ta det här med motorvärmare i bilar till exempel. I går kväll stod jag i 13 graders kyla med en motorvärmarsladd och skulle plugga i när jag insåg att den nya Ford Fiestan inte har någon motorvärmare. 

Vi Bilägare brukar alltid lägga till motorvärmare och kupévärmaruttag i utrustningslistan när vi köper nya testbilar. Det föll tydligen bort när vi beställde vår Ford Fiesta diesel.

Men egentligen skulle man inte behöva bocka för motorvärmare som extrautrustning för någon bil som saluförs i Sverige eller i något annat nordiskt land för den delen. Den gör nytta så fort temperaturen sjunker mot noll och det gör den ju rätt ofta i stora delar av vårt land. 

Det borde vara självklart med motorvärmare som standard - för miljöns skull.

Alla håller på en under-dog. Det har Saab fått erfara många gånger. Minns när nya 900:an introducerades och höjdes till skyarna direkt innan någon hade riktigt koll på vilka brister den hade.

Nu är det alltså 9-3X som är aktuell. Frälsare eller misslyckande? är diskussionsfrågan på vibilagare.se.

Mitt svar är varken det ena eller det andra. Jag konstaterar bara att bilen inte är räddningen för Saab. Den kommer för sent för det.

Vem ska köpa den? Jag har ställt frågan till ett antal personer med gott omdöme utan att få ett enda vettigt svar. Det finns ingen efterfrågan på just Saab 9-3X i dessa tider.

Självklart hoppas jag att jag har fel; jag hör också till dem som gillar under-dogs.

Men jag har inte fel. Tyvärr.

I december i år är det 60 år sedan Saab 92 började tillverkas. Frågan är alltså om Saab får uppleva 60-årsdagen? Det sägs att avgörandet faller i kväll när GM redogör för sina framtidsplaner inför den amerikanska kongressen.

Jag tror inte alls på några avgörande besked för Saabs vidkommande i kväll. Det blir en fortsatt seg och utdragen process där känslorna kommer att svalla. För och emot.

I går hörde jag en osentimental kvinnlig röst om den mardröm som Saab hamnat i:

- Jobb kommer och jobb går. Hot om arbetslöshet är inte skäl nog för att vi ska satsa skattebetalarnas pengar på att tillverka bilar som inte säljer. Det är bättre att lägga ner och gå vidare med något annat. Bilar är bara bilar.

Ja, men tänker jag: Saab är inte bara en bil, Saab är Saab!

Nu har vägen funnits i ungefär ett och ett halvt år, men det verkar inte riktigt ha gått fram, i alla fall inte till navigatorn i den bil jag nyligen körde längs E45. Enligt skärmen rörde sig bilen ute bland åkrarna, vägens nya sträckning fanns inte med.
 
Men det var inte bara E45 som saknades, flera andra vägar och mängder av cirkulationsplatser var heller inte inmatade i bilens inbyggda navigationssystem. Kartorna var uppenbart gamla och inaktuella – trots att bilen var splitter ny.
 
Nu visade det sig att importören missat att uppdatera kartorna i just den bilen, vilket i vanliga fall ska säkerställas av återförsäljaren eller verkstaden innan leverans.
 
För övrigt var det glest värre mellan bilarna på E45, de som rullade från Trollhättan mot Göteborg i eftermiddagstrafiken var lätträknade. Kanske behövs inte en så stor och fin väg, sett till behovet, men nu finns den där och då ska den förstås synas på GPS:n

För en tid sedan gick Transportstyrelsen ut med en påminnelse om att bilar med gastankar med ”bäst-före-datum” måste tas ur drift, eller ersättas med nya. Livslängden för tankar med kompositmaterial är 15 alternativt 20 år. Däremot finns igen uppgift om livslängden med ståltankar, företrädesvis monterade i Volvo 850 eller till och med 940, från början av 1990-talet. Det rullar i dag cirka 400 äldre bilar med motsvarande tankar på våra vägar.
 
Här borde Volvo ha ett producentansvar. De som av miljöskäl tidigt köpte gasbilar har blivit lurade. När det exempelvis gäller V70 Bi-Fuel 1997-2000 pluggar Volvo helt enkelt igen komposittankarna och ägarna tvingas fortsättningsvis köra på bensin. Något annat alternativ, utöver skrotning, finns inte.
 
Ägarna av äldre gasbilar hoppas nu få med sig Transportstyrelsen på en dispens, att ståltankarna till dessa ska provtryckas av behörig myndighet och att därmed livslängden på i övrigt fullt fungerande bilar ska kunna förlängas.  Ståltankarna i de här fallen sitter väl skyddade i skuffen, till skillnad mot nyare VW Passat, där tankplaceringen under bilen och dold bakom en plastkåpa medför stor rostrisk.

Givetvis innebär laddtiden begränsningar. Det säger sig självt att resor som är längre än elbilens räckvidd blir närmast omöjliga om det tar en hel arbetsdag att ladda.
 
Men det finns en lösning och den heter snabbladdare.
 
Än så länge är de inte så många, men på några platser runt om i landet finns laddstolpar som fyller batteriet till 80 procent på ungefär 20 minuter. Stolparna är gratis att använda (frågan är hur länge?) och laddningen håller hög fart.
 
Men det finns ett men. Snabbladdarna måste ju fungera!
 
Under de senaste veckorna har Vi Bilägare stannat för att snabbtanka vid fyra av elbolaget Fortums laddstationer. Två har inte varit igång.
 
Snabbladdaren på Valhallavägen i Stockholm är en av dem. Sedan mitten av juli har en lapp med texten ”Tillfälligt ur funktion” suttit fastklistrad på stolpen.
 
I morse ringde jag Fortums kundtjänst.
 
– Den kommer att åtgärdas, men jag har ingen tidsplan, svarade telefonisten och levererade en förklaring till varför reparationen dröjt en månad:
 
– Ibland behöver vi nya delar och de tillverkas i andra länder och ibland behöver vi också servicetekniker från andra länder. Så det kan ta lite tid.
 
Det är synd. Tanken med snabbladdare är ju alldeles förträfflig, men som situationen ser ut i dag kan elbilsförare inte riktigt lita på de kvicka laddstationerna.