De partiklar som dubbdäcken river upp är mycket hälsovådliga visar en färsk forskarrapport, där mätningarna gjorts längs med Hornsgatan på Söder i Stockholm där det också varit dubbdäckförbud i vinter.

Jag fick nyligen ett samtal från Seppo Kaijaniemi i Upplands Väsby som gjort en egen liten privat undersökning, och som är tankeväckande.

När han vid däckskiftet med en skruvmejsel pillade bort allt singelgrus som kilat sig fast i däckens gummimönster under en hel vinter blev det ett par ansenliga högar, 700 gram från framdäcken och 400 gram från bakdäcken.

Med andra ord, det kanske inte bara är dubbarna som är boven i dramat, utan kombinationen med sylvass stenkross, som liksom förr i tiden gav gruvarbetarna stenlunga.

Hur som helst, de fastkilade stenarna i vinterdäcken, har vållat bilägarna många timmars pillerarbete de senaste veckorna. 

I morgon, onsdag, har Saabfabriken i Trollhättan stått stilla i fem veckor. Men nu börjar räddningspengarna rulla in; cirka 90 miljoner euro är på väg från EIB, Hawtai och fonden Gemini. Jag hoppas att det inte kommer några käppar i hjulen utan att produktionen kommer igång igen.

Det verkar som om Saab än en gång kan resa sig på nio! Plötsligt finns det flera villiga investerare. Med en kinesisk intressent i bakgrunden ser framtiden ljusare ut än på länge. Kan Saab ta sig in på Kinamarknaden, är möjligheterna att växa och tjäna pengar nästan obegränsade. I Kina har namnet Saab ingen krisstämpel som får köparna att skygga. Där kan Saab kanske bygga upp ett solitt premiumrykte.

Får Saab leva vidare och utvecklas i Trollhättan, kommer vi säkert att få se en del väldigt intressanta bilar.  9-5 och 9-4X är dessvärre modeller som tvingats fram av GM:s direktörer i Detroit och inte de bilar som Saabs folk själva skulle ha velat utveckla. Men nya 9-3 blir annorlunda. Det blir en genuin Saab och de som har sett den är övertygade.

Jag har fått ett mail med en liten beskrivning från ett ögonvittne i Trollhättefabriken:

”Det blir en halvkombi, en återgång till Saabs tradition. Jämfört med dagens 9-3 blir midjelinjen högre, bakrutan sluttar mindre och bakstammen är ganska hög. Den påminner lite om Ford Focus II och liknar en griskulting!”

Vad ska vi tro om det? Jag vet i alla fall att Saabs tekniker är väldigt stolta och lovar att nya 9-3 ska bli en bil som förbluffar världen. Det kanske man inte gör med en grisprofil, men min uppgiftslämnare kan ju ha sett bilen ur en synnerligen ogynnsam vinkel.

Om något år vet vi vad Saab 9-3 liknar. Låt oss hålla tummarna för att det finns pengar till att förverkliga bilen!

När avtalet mellan Saab och Hawtai presenterades förra veckan skrev jag att Victor Muller verkar komma längre och längre bort från verkligheten.

Nu verkar verkligheten ha hunnit ikapp Muller – än en gång. Den tenderar att göra det lite då och då. Avtalet mellan Hawtai och Saab har rivits upp och är det någon som egentligen är förvånad?

Saabs förtroende på marknaden är lågt, bland alla inblandade parter. Victor Mullers förtroende är obefintligt. Han flänger runt jordklotet mest hela tiden medan fabriken i Trollhättan står stilla.

Än är han i Kina och jagar pengar, än i USA och presenterar en ny Saab (9-4X). Eller så är det någon bilmässa nånstans. Överallt samma försäkringar om att allt kommer att ordna sig.

När de första reaktionerna på att fabriken stod stilla kom och frågor restes ställde han sig helt oförstående till oron. ”En liten förkylning och hela Sverige stannar”, var hans irriterade kommentar. Nu har fabriken stått stilla sex veckor.

När avtalet med Hawtai presenterades sa han att han och Hawtais vd hade funnit varandra direkt. Två bröder. En vecka senare är brödraskapet över.

Det där är bara två exempel.

Två frågor och två svar:

1. Har Muller goda avsikter? Svar: ja.
2. Är Muller seriös? Svar: nej.

Tidigare kinesiska förhandlingspartners säger sig nu ha blivit förda bakom ljuset av Victor Muller. Allt fler kommer fram till att det inte går att lita på karl´n.

Jag tror att när Cirkus Muller bjudit på sitt sista nummer och föreställningarna ska sammanfattas så kommer vi alla att häpna över att något så osannolikt kunde inträffa och pågå så länge.

Jag var på bilträff i Borås förra helgen. Tidningen Klassiker arrangerade Träffpunkt 70 för tredje året och 270 stycken 70-talsbilar (nåja, riktigt alla var inte från rätt årtionde) mötte upp.

1. Årets tema var brunt och det fanns det ju många Saabar som var då. Men det var inte en brun utan en gul Saab som fångade min uppmärksamhet. Närmare bestämt en Sonett III från 1972. Ägare är Stig och Gun Bergqvist i Vänersborg. Notera den användarvänliga placeringen av tanklocket.

2. Bakluckeloppis är ju ingen ovanlig företeelse men ägarna av en VW 1600 TLE -73, Joakim Rosenholm, Värnamo och Stefan Ingvarsson, Rydaholm, vände på konceptet och körde med framluckeloppis i stället.

3. Ford Anglia -62, sååå klassisk. Det går inte att se sig mätt på denna osthyvel.

4. Nog har Saab Sonett en lång motorhuv men när en Lincoln Continental -73 parkerade intill så stod det klart att det finns längre – och bredare.

5-6. Mercedes Benz 220 S Cabriolet, -56. Overkligt vacker och därtill utrustad med en av bilvärldens läckraste rattar. Nypriset 1956 var 30 000 kronor och endast tio stycken såldes fram till 1960. Lycklig ägare är Jörgen Ryhd, Borås.

Mer om Träffpunkt 70 kan du läsa på www.klassiker.nu. Och missa för all del inte att köpa tidningen Klassiker, den är tveklöst bäst på klassiker.

Så har jag till slut fått min guldklocka. Den är väldigt snygg. Jag tittar på armen och har lite svårt att förstå, att jag jobbat mer än 25 år på Vi Bilägare. Snacka om att tiden har flugit iväg! Men så är det, tiden går fort när man har roligt. Och roligt har vi nästan jämt på redaktionen.

Under mina 25 år som journalist på Vi Bilägare har utvecklingen inom bilvärlden skenat. När jag började hade till exempel snacket om bilsäkerhet precis kommit igång. Vi gjorde några egna krocktester tillsammans med Folksam och Statens Väg- och Transportforskningsinstitut för att visa på hur farliga dåtidens bilar kunde vara. I dag har Euro NCAP krocktestat runt 400 bilmodeller och kravet på hög säkerhet är självklart.

Katalysator, krockkuddar, hybridteknik... det fanns inte när jag började skriva för Vi Bilägare. Jag var med och provade de första ESP-systemen på BMW:s provbana nångång på 80-talet. Sen var jag också med och nästan välte med Mercedes A-klass, dramat som blev första steget mot ESP i alla bilar.

Jag har provkört uppåt ett hundratal nya bilar nästan varje år. Det blir... många. Ofta får jag frågan vilken som är min favoritbil. Det säger jag inte!

25 år är ett kvarts sekel. Hemska tanke! Nu kanske jag borde börja fundera på, om det inte är dags att bli vuxen och sluta leka.

Jag skrev nyligen om brist på kundvård och brustna fjädrar hos BMW. Fjäderbrott är en trafiksäkerhetsrelaterad åkomma och här borde återförsäljarna/tillverkarna vara mer frikostiga med goodwill när garantierna gått ut.

Heder åt Citroën som fastställt att fjädrarna till C3 på bilar från 2004 till 1 januari 2009 inte håller förväntad produktkvalitet, och därmed ska omfattas av ett förlängt åtagande. Citroën tog också en brusten fjäder på en C4 -07/2 000 mil som goodwill, men inte med motiveringen om produktrelaterad kvalitetsmiss, utan mer för att körsträckan var extremt låg.

Däremot finns det all anledning för Citroën-kunderna att uppmärksamma märkesverkstäderna om goodwill. Den här kunden fick sin faktura annullerad först i efterhand, sedan det på nytt visat sig att verkstaden missat Citroëns officiella goodwillpolicy.

Första bilden visar händig fotograf. Nu ska den senaste uppfinningen testas. En smal bro, en bilkaravan och en bild tagen i fart två meter utanför broräcket med strömmande vatten tio meter ner. 

Resultatet får du en fingervisning av på andra bilden och kommer i Vi Bilägare nr 2.

Hur det gick till? Na, det är lite hemligt än så länge. Hammarsjö har inte hunnit ta patent på konstruktionen.

Men det blev bra och alla var glada utom mannen i en Audi Avant som var tvungen att vänta ett par minuter innan vi var klara och det var fritt fram på bron. Han var faktiskt en riktigt sur jämte när han passerade oss.

Ena stunden kan man inte betala ut de anställdas löner. Leverantörerna knackar på hos Kronofogden med obetalda räkningar i handen. Fabriken står stilla.

Då presenterar Saab en plan för tre helt nya modeller, en investering i mångmiljardklassen, ett projekt som sträcker sig över flera år. Kina kommer till undsättning.

Affären är i grund och botten ett positivt besked för företagets långsiktiga framtid. Men i dag känns den framtiden väldigt avlägsen. När ska Muller nypa sig i armen och vakna?

Och som alltid med Saab finns en hake: kinesiska myndigheter måste godkänna affären, samma beslutsfattare som också ska ta hänsyn till industrins rejäla överetablering. Kommer man att imponeras av alla röda siffror i bokföringen, de låga försäljningsvolymerna, den oklara ägarbilden och alla låneskulder? Tillåt mig tvivla.

Jag fortsätter att hålla tummarna för Saab och svensk bilindustri. Men låt oss återigen konstatera att företaget har en lång, minst sagt snårig resa framför sig.

Har varit ute i rallyskogen och träffat en debutant - Kenny Bräck. "He-he", skrattade Kenny vid ett av serviceuppehållen i Midnatssolsrallyt och var så där otroligt fokuserad som bara han kan vara, oavsett om det handlar om Indy-racing, Mästarnas Mästare eller som nu veteranbilsrally med bilar som inte får vara yngre än årgång 1981.

Är du inte överraskad att det går så bra?
– Joo, lite grann, medgav han. Men jag får ta en sträcka i sänder.

Jodå, i mål stod Kenny som segrare i sin riktiga rallydebut, med en Escort RS 1800. Och då hade han världsmästare som Björn Waldegård och Stig Blomqvist, både i Porsche, bakom sig i prislistan, liksom flerfaldige svenske mästaren och storfavoriten Kenneth Bäcklund som distanserades med 1 minut och 33 sekunder.

– Ska jag vara med, ska jag vara med för att vinna.

Det har alltid varit Kennys paroll. Årets Midnattssolsrally var inget undantag. Konkurrenskraftig bil, rutinerad kartläsare (Emil Axelsson) och seriösa förberedelser – jo, då är det svårt att bräcka värmlänningen, trots att det som nu handlade om bilkörning av annan karaktär än han är vad vid. En gång vinnarskalle, alltid vinnarskalle.

Det här med att hjälpa sina barn att ta körkort är lite speciellt. Jag har fungerat som handledare tidigare när reglerna i stort sett endast gick ut på att man skulle ha ett giltigt körkort och ha haft det ett visst antal år. Bilen skulle vara skattad och besiktad och, om jag minns rätt, ha en handbromsspak placerad mellan förare och passagerare.

Sedan dess har reglerna ändrats hit och dit. Kravet på handbromsens placering är struket. Nu ska eleven förstås ha körkortstillstånd, vilket bland annat innebär godkänd synundersökning. Och om man ska övningsköra privat ska både handledare och elev ha genomgått en introduktionsutbildning. Det tycker jag är vettigt.

Den kurs min dotter och jag gick var utmärkt bra. Men all byråkrati tar tid och kostar lite extra. Först kursen 850 kronor för oss två och sedan ansökan till transportstyrelsen för 170 kronor, vars behandling förväntas ta 3-4 veckor!

Och jag tycker faktiskt att det är lite egendomligt, att vi just i Sverige och i vart fall i storstäder som Stockholm, Göteborg och Malmö, inte har krav på ett visst antal lektioner på en körskola.

En biltest kan ibland innehålla oväntade överraskningar. Häromdagen körde jag omkring på härliga små landsvägar i Halland och kom till en vägkorsning där en skylt pekade åt höger in på en liten grusväg: ”Bockstens mosse”. Jag svängde förstås och fick vara med om en av mitt livs mest spännande historielektioner.

På parkeringen vid mossen mötte jag Owe Wennerholm och under den följande halvtimmen fick jag veta allt om Bockstensmannen som hittades fastpålad i torven 1936 och som nu finns utställd på Varbergs museum.

Owe har tillbringat över 25 år med att forska om den hemlighetsfulle man som mördades och trycktes ned i mossen någon gång för 700 år sedan. Efter ett imponerande detektivarbete har Owe lyckats lista ut dels vem Bockstensmannen var och har även goda teorier om vem som mördade honom och varför. Det handlar om storpolitik och kyrklig makt.

Sedan Owe Wennerholm fick pension för några år sedan tillbringar han julidagarna med att guida besökare vid mossen och jag lovar att ingen kan berätta om den mörka, medeltida dramatiken på ett mer fängslande sätt! Åker du omkring i trakten runt Ullared, leta dig till Bockstens mosse, så får du höra en historia som kan matcha vilken deckare som helst!

Första servicen är avklarad på vår långtestbil Saab 9-5. Eftersom jag råkade ha semester så lämnade jag bilen tidigt med tanke att få den åtminstone mitt på dagen. Men så fungerar det inte.

Halv fem åkte jag tillbaka trots att ingen ringt från verkstaden. Då var bilen precis klar. Det som ingick i servicen var byte av filter, olja och så några kontroller, de flesta okulära. Summa tolv punkter, varav en var check av korrosionsskydd. Viktigt för garantin.

Kostnaden stannade vid knappa 2 300 kronor. Vår 9-5 har rullat problemfritt under sommaren. Bränsleförbrukningen har krupit nedåt och färddatorn har visat på en förbrukning runt 8,0 – 8,4. Vid senaste kontrollen mätte färddatorn rätt så när som på en deciliter för lite per 100 km.

Just nu ligger bränsleförbrukningen i den glesa Stockholmstrafiken på omkring 8,0 l/100 km. Det måste vara ganska okej för en fem meter lång bil med 220 bensinhästar?

Vi är många som åkt bil på jorden, men bara sex personer har gjort det på månen. Charles Duke är en av dem.

På lördag får jag chansen att träffa honom i samband med en rymdutställning på Tekniska museet i Stockholm, dit general Duke kommer för att berätta om rymdfärden Apollo 16.

Det är inte varje dag man träffar någon som lämnat jorden och tagit en svängom på månen, rest tillbaka genom atmosfären och landat i Stilla havet på vägen tillbaka.

Vi kommer framför allt att prata om den 2,5 mil långa bilfärd Charles Duke och astronautkollegan John W. Young utförde på månen under tre aprildagar 1972. Än i dag besitter herrarna hastighetsrekordet för körning på månen: 18 km/tim.

Bara en sådan sak.

Jag tycker att det ska bli spännande att höra om bilen och hur det är att köra på en annan himlakropp än vår egen. Finns det något du skulle vilja veta? Skriv en kommentar så hör jag med Duke.

I morgon är det dags för Mälaren runt igen. Omkring 25 000 motorcyklar deltar och för första gången på fyra år är jag inte en av dom.

Kanske lika bra det.

I går ringde en man som var upprörd över att hojåkare ofta åker i grupp och tar upp vägbanan – och att deras fordon bullrar fruktansvärt!

Han var kort sagt rätt så upprörd och undrade om detta verkligen var förenligt med svensk lag.

Som gammal HD-ägare (till en hoj som bullrade rejält) höll jag en låg profil i samtalet. Men jag gav honom i alla fall rådet att hålla sig borta från Mälartrakten lördagen den 20 augusti om han ville undvika motorcyklar och buller.

Desto fler verkar tycka att det är en upplevelse att se så många mc-ekipage, att döma av alla människor som kantar färdvägen, vinkar och hejar.

Det stödet kan motorcykelfolket behöva som motvikt till sura medtrafikanter som ondgör sig över att de tränger sig före i köerna, kör lite för fort ibland och för oväsen.

Å andra sidan är det många hojåkare som betraktar bilister som en oförutsägbar säkerhetsrisk i trafiken. De har dålig uppsikt och verkar betrakta varje motorcykel som ett ufo som inte borde finnas på vägarna.

Det finns goda och dåliga exempel på förare bakom både ratt och styre. Men lite mera hänsyn från såväl bilister som mc-förare skulle inte skada.

Tänk vilket mervärde en fikapaus kan ge. Mellansveriges bästa räkmackor finns på Saga i Arboga, men det visste jag redan innan. Däremot hade jag ingen aning om att Damernas Veteranrunda, ett 40-tal ekipage i 50- och 60-talsbilar skulle rulla in på Stora Torget just i lördags.

Färgglada jänkare och lika stilfulla damer i tidstypisk look från klubbar som Sleepy Town Cruisers och Independent Cruisers med mera ruskade liv i ett sömndrucket Arboga. Veteranrundan startade i Folkets Park i Hallstahammar och med mål i Folkets Park Kolbäck.

Inte nog med det. V8-mullret blandades plötsligt med ett ilsket knattrande, och ut ur stan for också en karavan med 98-kubikare, med destination Stora Sundby, ett femmilarally som blivit en tradition.

Träffade till och med en gammal skolkamrat, Ernst Jansson, som snöat in på lättviktare från 1930-talet. Lättviktare är för övrigt ordet, hojarna väger inte ens 50 kilo, och tvåtaktarna utvecklar på sin höjd tre hästkrafter, men det räcker och blir över för en entusiast.