Saab och Volvo, till exempel, har aldrig tillverkat fulare bilar, varken förr eller senare. Och då ska vi bara inte tala om färgen framför andra på 70-talet -orange - som fortfarande orsakar illamående.

Klädmodet var av den arten att man mycket väl kan skrämma nutida små barn med det och den betonggråa arkitekturen leder tankarna till fängelsebunkrar.

På ett sätt var det välgörande med Träffpunkt 70: man känner stor lättnad och djup tacksamhet för att det är ett årtionde som bara kommer längre och längre bort på tidsaxeln.

Volvo skryter med att deras DRIVe klarar 116 mil på en tank. Reklamfilmen visar en kille som står och tankar bilen i vinterlandskap iförd shorts och badtofflor medan snöskoterfolket tittar förundrat på. Han kommer alltså lååångt söderifrån.

Det är bra men jag undrar om inte den VW Golf 1,6 TDI, som jag kör för närvarande, klår Volvon.

Jag har åkt mycket bil de senaste dagarna och mer ska det bli. I morgon, torsdag, blir det Stockholm-Kiruna igen. Start vid 4-5-blecket på morgonen.

Den här gången ska jag utnyttja resan till att göra ett rekordförsök!

Jag har aldrig klarat den resan (125 mil) på en tank men nu finns det faktiskt en teoretisk möjlighet. Golfen är nämligen ruggigt bränslesnål.

Senast jag tankade hade jag kört 100 mil och fick i 52 liter diesel. Ganska tomt  i och för sig eftersom tanken rymmer 55 liter. Men det var en hel del stadskörning med och jag gjorde inga ansträngningar att köra extremt snålt.

I morgon ska jag praktisera de lärdomar jag fick under en kurs i snålkörning. Men jag tar nog med en femlitersdunk i reserv...

Bloggrapport torsdag kväll. Kanske också under resans gång. Till Jokkmokk borde jag definitivt klara mig (100 mil), troligen Gällivare också (112). Men sen blir det kritiskt.

Start klockan 4.40 på torsdag morgon från Odenplan med full tank, 55 liter. Mål vid OKQ8 på Ã-sterleden i Kiruna klockan 18.55, 14 timmar och 15 minuter senare..

Då fick jag i 54,19 liter diesel. Kostnad 602,05 kronor.

Det var alltså med ett nödrop men jag klarade det. Bilens trippmätare visade att jag hade kört 125,4 mil. Det innebär en snittförbrukning på 0,43 liter/mil.

Egentligen var det helt odramatiskt hela vägen utom de sista milen. Då begränsade bilens färddator räckvidden oroväckande snabbt.

Under större delen av resan fick jag information om att bränslet skulle räcka 145 mil. Snittförbrukningen låg enligt färddatorn på 0,38 liter/mil. Med åtta mil kvar började den datorberäknade räckvidden att sjunka betydligt snabbare än det verkliga avståndet. 

När jag stannade bilen vid OKQ8-macken i KIruna var räckvidden 10 km och det återstod bara en knapp liter diesel i tanken.

Därmed bekräftas än en gång att färddatorer i bilar inte är mycket att lita på.

Men även om den angivna förbrukningen enligt färddatorn på 0,38 liter/mil inte stämde så är också 0,43 l/mil en imponerande låg förbrukning, inte minst med tanke på att jag körde högst normalt hela vägen. Ett litet trick jag kostade på mig var dock att pumpa lite extra luft i däcken.

För övrigt var den enda regeln att jag inte skulle köra över 100 km/tim, verklig fart.  På 110- och 120-väg satte jag farthållaren på 98 km/tim enligt GPS och eftersom det var glest med trafik på E4:an på den röda torsdagen så kunde jag mala på långa sträckor utan inbromsningar.

Jag upptäckte också att det inte alls känns så segt att ligga lite under fartgränsen som jag trodde...

Jag fick ett fönsterkuvert från Rikspolisstyrelsen med posten i dag. Första tanken var:

"Vad har jag nu gjort?!"

Ingenting olagligt i alla fall, kom jag snabbt fram till. Och det ansåg inte Rikspolisstyrelsen heller. Kuvertet innehöll en fråga om jag vill fortsätta att få tidningen Svensk Polis gratis.

Det vill jag eftersom det är en bra tidning. Men man kan ju fundera över denna ryggmärgsreaktion så fort det kommer post från polisen.

Ja, visst har jag kört för fort nångång, fått pakeringsböter och nog trimmade jag mina mopeder rätt rejält men i stort sett är jag nog en ganska laglydig medborgare. Borde inte behöva ha något att ängslas för.

På andra sidan Torneträsk, i väglöst land vid Pålnoviken en kilometerfrån norska gränsen, finns en övernattningsstuga för trötta fjällvandrare. Dit kom jag med full packning här om dagen efter åtta kilometers vandring längs en hårt kuperad stig som ännu bitvis var väl dold under ett tjockt snötäcke.

Vad finner jag i plåtlådan förutom tre stearinljus och en dagbok?

Jo, ett exemplar av Vi Bilägare, nr 12/08. Det gav ytterligare en dimension åt spridningen av Sveriges största biltidning. 

16-åringen har nu hunnit bli 18 och satt igång marknadsföring och försäljning.

Det händer att vi på Vi Bilägare får tips och erbjudanden om att köpa artiklar som handlar om fantastiska uppfinningar och mirakelmedel. Så också i det här fallet.

Vi tackar alltid nej (det gjorde inte Metro som publicerade en artikel om Z5 i april) därför att erfarenheten säger att det nästan undantagslöst är bluff. Ska vi skriva så ska det ske efter att vi provat själva.

Z5 kostar 208 dollar och kan beställas via hemsidan www.z55555.com. Jag var på väg att göra det bara för att avslöja bluffen när jag råkade stöta på Calle Carlquist på Automobil:

- Jag fick också erbjudandet om det där och svarade nej med vändande post. Det är en internetskröna. Lurendrejeri.

Jag går på Carlquists linje och använder pengarna till något vettigare.

Sten Feldreich är 210 cm lång. Hur får en sådan man tag på en bil som någorlunda svarar upp mot de speciella krav som ställs när man är så fullvuxen? För att inte tala om Stens gamle basketpolare Göran Eriksson som är 214 cm.

Det ska vi ta reda på och skriva om i Vi Bilägare nr 10. 

I dag, tisdag, träffar vi Sten och ett hans storväxta vänner för att prata bil. De ska provsitta några bilar för att göra vad man verkligen kan kalla ett långtest.

I vårt senaste webb-TV-program som ligger ute på vibilagare.se kan du få en liten försmak när Marianne Sterner (158 cm) försöker nå upp med intervjumikrofonen till Sten.

Johan Norberg (bilden) är, förutom krönikör i Vi Bilägare, musiker och skivproducent. Han lyssnar aldrig på musik när han åker bil.

Icke desto mindre vet han bättre än de flesta hur det ska låta från en musikanläggning när det låter bra.

För Vi Bilägares skull har Johan gjort ett undantag och verkligen lyssnat på musik i bil, närmare bestämt i våra fem långtestbilar. Alla bilar är utrustade med biltillverkarnas standardapparater och frågan är hur bra eller dåliga dessa är. Som referensbil har vi en lyx-Audi med en ljudanläggning som kostar 60 000 kronor.

Ljudreportaget kommer i Vi Bilägare nr 11. Missa inte det - och hör sen!

I dessa ekonomiska kristider är hela detta evenemang naturligtvis en stor djäkla provokation mot allting som är viktigt i de flesta medborgares tillvaro.

Och hur ska de Volvo-anställda kunna annat än glöda av indignation så fort namnet Volvo Ocean Race kommer på tal. 500 sponsormiljoner i sjön av ett företag som säger upp personal i tusental och som själv kämpar för att hålla näsan ovanför vattenytan.

Jo, jag förstår att satsningen på Volvo Ocean Race bestämdes innan krisen slog till på allvar. Men kan det någonsin vara vettigt av en biltillverkare att satsa så ofattbart mycket pengar på en båttävling?

Läs för övrigt en skoningslös sågning av detta jippo på http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/anrell/article5378964.ab