"Kyrkogården är belägen helt nära en gin-fabrik. Jag var på väg därifrån när en man i 35-40-årsåldern dök upp som gubben ur lådan."
Robert Johnson hör till de riktiga stora blueslegenderna. Han dog blott 27 år gammal i augusti 1938, förgiftad av cyanid i bjudwhisky, under ett gig. Johnson var inte bara en mästare på blues (han skrev 29 odödliga blueslåtar under sin korta levnad) utan också svår på whisky och kvinnor.
När han inledde ett förhållande med hustrun till ägaren på den juke joint han spelade på i augusti 1938 så ledde hans båda laster till en alltför tidig död. Den svartsjuke ägaren lackade ur och hade en kvinna att bjuda Robert Johnson på förgiftad whisky. Johnson dog under mycket svåra smärtor.
I går besökte jag först den ena av hans två gravar som ligger i Payne Chapel i Quito. Dit lär kvarlevorna av hans kropp ha flyttats av hans syster. Ett Atlanta-baserat rockband med namnet The Tombstones (gravstenarna!) hedrade Johnson med en minnessten 1991. Stenen ligger intill gravarna för andra medlemmar av släkten Johnson.
Kyrkogården är belägen helt nära en gin-fabrik. Jag var på väg därifrån när en man i 35-40-årsåldern dök upp som gubben ur lådan.
Han presenterade sig raskt som Wilson och ingift i släkten Johnson. Vi stod helt nära och pratade och jag kände snart en stark doft av sprit.
Han frågade om vårt ärende och när jag berättade att det handlade om att söka bluesens rötter och att vi kommit ända från Sverige för att göra det så uppgraderade han sig själv:
- Jag kan mycket väl vara son till Robert Johnson, sa han och antydde leende att blueslegenden på grund av sin välkända kvinnoaptit var okänd far till hundratals barn i deltat.
- How about a donation to the Church?
Jag har mycket svårt för såna där situationer. Snabbt räknade jag ut att Wilson var född åtminstone 30 år efter att Robert Johnson hade dött. En normal mänsklig graviditet är nio månader. Alltså var det helt omöjligt att Johnson var far till Wilson.
Men jag kom mig inte för att påpeka denna orimlighet utan plockade upp plånboken och gav Wilson två dollarsedlar. Som helt säkert inte gick till kyrkan.
Wilson blev besviken och undrade om det inte var på sin plats med åtminstone tio dollar "to the Church". Då vände jag mig om och gick till bilen utan ett ord. Det kändes som om min fina stund vid Robert Johnsons minnessten hade blivit besudlad.
Vi åkte vidare några miles till Morgan City och Mount Zion Church där Robert Johnson sägs ha blivit begravd första gången.
En vacker minnessten, med bild på Johnson och text på alla fyra sidor, donerad av Columbia Records 1991 står på kyrkogården alldeles intill vägen. På en av sidorna är Johnsons 29 låtar listade. En av dem heter Me and the Devil Blues och två rader lyder:
You may bury my body, ooh, down by the highway side/ So my old evil spirit can catch a Greyhound bus and ride.
Det är lätt att gripas av ögonblicket när en pickup dundrar forbi alldeles intill minnesstenen, samtidigt som man läser de orden. Kunde ju ha varit en Greyhound bus…
Några timmar senare kommer vi till Indianola, BB Kings hemstad, och jag bläddrar i en bok i shopen på BB Kings Museum. I den står att Robert Johnson har en tredje gravplats.
Det blir bara för mycket; var ska vi sörja karl´n?!
När han inledde ett förhållande med hustrun till ägaren på den juke joint han spelade på i augusti 1938 så ledde hans båda laster till en alltför tidig död. Den svartsjuke ägaren lackade ur och hade en kvinna att bjuda Robert Johnson på förgiftad whisky. Johnson dog under mycket svåra smärtor.
I går besökte jag först den ena av hans två gravar som ligger i Payne Chapel i Quito. Dit lär kvarlevorna av hans kropp ha flyttats av hans syster. Ett Atlanta-baserat rockband med namnet The Tombstones (gravstenarna!) hedrade Johnson med en minnessten 1991. Stenen ligger intill gravarna för andra medlemmar av släkten Johnson.
Kyrkogården är belägen helt nära en gin-fabrik. Jag var på väg därifrån när en man i 35-40-årsåldern dök upp som gubben ur lådan.
Han presenterade sig raskt som Wilson och ingift i släkten Johnson. Vi stod helt nära och pratade och jag kände snart en stark doft av sprit.
Han frågade om vårt ärende och när jag berättade att det handlade om att söka bluesens rötter och att vi kommit ända från Sverige för att göra det så uppgraderade han sig själv:
- Jag kan mycket väl vara son till Robert Johnson, sa han och antydde leende att blueslegenden på grund av sin välkända kvinnoaptit var okänd far till hundratals barn i deltat.
- How about a donation to the Church?
Jag har mycket svårt för såna där situationer. Snabbt räknade jag ut att Wilson var född åtminstone 30 år efter att Robert Johnson hade dött. En normal mänsklig graviditet är nio månader. Alltså var det helt omöjligt att Johnson var far till Wilson.
Men jag kom mig inte för att påpeka denna orimlighet utan plockade upp plånboken och gav Wilson två dollarsedlar. Som helt säkert inte gick till kyrkan.
Wilson blev besviken och undrade om det inte var på sin plats med åtminstone tio dollar "to the Church". Då vände jag mig om och gick till bilen utan ett ord. Det kändes som om min fina stund vid Robert Johnsons minnessten hade blivit besudlad.
Vi åkte vidare några miles till Morgan City och Mount Zion Church där Robert Johnson sägs ha blivit begravd första gången.
En vacker minnessten, med bild på Johnson och text på alla fyra sidor, donerad av Columbia Records 1991 står på kyrkogården alldeles intill vägen. På en av sidorna är Johnsons 29 låtar listade. En av dem heter Me and the Devil Blues och två rader lyder:
You may bury my body, ooh, down by the highway side/ So my old evil spirit can catch a Greyhound bus and ride.
Det är lätt att gripas av ögonblicket när en pickup dundrar forbi alldeles intill minnesstenen, samtidigt som man läser de orden. Kunde ju ha varit en Greyhound bus…
Några timmar senare kommer vi till Indianola, BB Kings hemstad, och jag bläddrar i en bok i shopen på BB Kings Museum. I den står att Robert Johnson har en tredje gravplats.
Det blir bara för mycket; var ska vi sörja karl´n?!