Jag tycker den så kallade ”zebralagen” är bra. I stort sett. Visst ska vi bilister stanna och släppa över gående vid övergångställen. Jag tycker faktiskt att ett minikrav borde vara att den som går, åtminstone håller uppsikt på trafiken runt omkring.

Men varje dag ser jag att många går över, utan att över huvud taget titta mot mig och min bil. Somliga är till och med djupt upptagna av samtal i sin mobiltelefon och sneddar över gatan utan en blick åt sidorna . Hur vågar de?

Det finns ju tyvärr, för att nämna en risk, många drogpåverkade som kör omkring mitt ibland oss. Vad tycker Vi Bilägares läsare, borde zebralagen kompletteras? 

I nästa nummer av Vi Bilägare berättar vi om en ägare till en Mitsubishi Pajero -02 vars bakaxel lossnade under färd.

Infästningarna till de två momentstagen havererade och bakaxeln försköts ett par decimeter bakåt varvid kardanstången delade sig.

Man kan ha många synpunkter på Mitsubishis konstruktion av infästningarna – de verkar vara rent uselt klena – men, bilen kontrollbesiktigades av Svensk Bilprovning så sent som i maj. Utan anmärkning.

Nu hävdar försäkringsbolaget att det hela uppenbart berodde på rostskada och därför får bilägaren ingen ersättning. Det är svårt att argumentera mot den teorin när man tittar på bilden (till höger) som försäkringsbolaget tagit på skadan.

Men Svensk Bilprovning gör det och hävdar att om infästningarna hade varit rostskadade vid besiktningen i maj så skulle man ha upptäckt det och belagt bilen med körförbud.

Ska man tro Bilprovningen så blir slutsatsen att rosten fått fäste efter besiktningen och att infästningarna rostat sönder på fem månader.

Det är ju inte alls trovärdigt.

Kan det vara så att detta är en följd av avmonopoliseringen av bilbesiktningen? Dyrare besiktningsavgifter var en av farhågorna när branschen skulle konkurrensutsättas. Slarvigt utförda besiktningar var en annan. Petiga anmärkningar från en aktör kan ju leda till att kunden vänder sig till en annan bilbesiktning nästa gång.

Den här incidenten kunde ha slutat riktigt illa. Nu lyckades bilägaren få stopp på ekipaget och ingen kom till skada.

Däremot har Svensk Bilprovnings renommé fått sig en rejäl knäck. Liksom Mitsubishis.

Förra vintern kom jag på en smart idé när jag gick förbi ännu en bil som hade krossats av en fallande istapp (bilden) från ett hustak. Jag skulle ta ett snack med mina två innovativa svågrar och så skulle vi tillsammans uppfinna en grej som förhindrar isbildning på hustaken.

Fastighetsägarna lägger miljoners miljoner på snöröjning av tak varje vinter. Ändå är det med livet som insats man går på trottoaren vissa tider på året. För att inte tala om hur många bilar som förstörs av takras.

En grej som löser problemet skulle förstås bli en dundersuccé och jag och mina svågrar skulle kunna skratta hela vägen till banken.

Tyvärr stannade det vid en tanke och nu är det för sent. I dag läser jag i Dagens Industri att uppfinnaren Mikael Johnsson i Västerås hann före. Hans värmeduk Värmis är i full produktion.

Värmeduken monteras i hängrännorna och smälter snön som rinner ner genom stuprören. Bör bli en het grej i fastighetsbranschen.

Det är inte utan att man undrar vad begreppet garanti egentligen ska stå för. Vi Bilägare har ett samarbete sedan många år med Rostskydds-Metoder AB i Stockholm, som gör en koll av rostskyddet på alla våra testbilar.

De flesta konsumenter tycks tro att det räcker om bilen har en bra galvanisering. Och visst! Ett skyddande skikt klarar smärre skador och angrepp en viss tid. Men detta skikt är tunt och ”äts” så småningom upp. Det är bl a därför bilarna behöver ett rostskydd som dels klarar blästringen undertill men också skyddar balkarna inuti mot fukt och salt som tränger in i alla skrymslen.

”Rostskyddsgarantierna” är nästan alltid 12 år. Men rostskyddet på bilarna har mycket olika kvalitet. Så hur tänker de tillverkare vars bilar säljs helt utan rostskydd i balkar och hålrum?

Som konsument bör man fundera lite extra om man tänker behålla bilen länge, eller vid köp av en begagnad bil. Glöm inte att se efter om alla rostskyddskontroller utförts – annars gäller inte ens den garanti som tillverkaren ger. Av våra två testbilar i nr 12 saknar den ena bl a inre behandling men har lika lång rostskyddsgaranti som konkurrenten med hålrumsbehandling.

Halva december har jag levt med en eldriven Opel Ampera och det är en tyst och bekväm bil, åtminstone att åka i. Det där med laddandet har jag däremot inte mycket till övers för.

Bak i bilen ligger nu en plastpåse med en skitig sladdhärva. Jag åker till många olika ställen med bilen och det är inte alltid som elkontakterna sitter så lättåtkomligt. Jag har dragit skarvkabel över våta grusgårdar och på smutsiga garagegolv och när bilen har laddat färdigt ska ju den kraftiga kabeln lindas ihop. Det är ett trassligt jobb som vanligen resulterar i att jag blir ordentligt skitig. Tvättmaskinen har gått varm de senaste veckorna.

Det här strulandet med kabeln är så retfullt, att jag aldrig skulle vilja ha en elbil. Tänk så enkelt och trevligt det är att åka till en mack och tanka någon gång per vecka.

Jag har följt Mattias Ekströms karriär, från STCC i slutet av 1990-talet med Ford, Audi och Volvo och sedan DTM med Audi från och med säsongen 2001. Däremellan har Mattias hunnit med några rallyinhopp, i Mitsubishi och Skoda, och så nyligen häromåret när han som första svensk fick tillfälle att köra amerikanska NASCAR.

Nu står en ny säsong för dörren, hans tolfte DTM-säsong på raken, och nu utstrålar han ett ännu större självförtroende än tidigare. Jag träffade Mattias för en pratstund och han berättade att han aldrig tidigare känt sig i så bra fysisk form. Tidigare har Mattias lidit av att han lätt fått förkylningar och ont i halsen vilket tagit på prestationsförmågan – även om hans resultat säger något annat, två gånger mästare (2004, 2007), två silver (2005, 2011) och två brons (2002, 2008).

– I fjol opererade jag bort halsmandlarna och i vinter har jag kört motsvarande träningsprogram som Sebastian Vettel och Lewis Hamilton. Jag har lagt mer vikt på styrka än på uthållighet och det har resulterat att jag byggt på mig tre kilo muskler under vintern.

Det här med kilogram och viktbesparing kan vara avgörande i racing där det handlar om hundradelar. I DTM får förarens minimivikt ligga på 85 kilo inklusive overall och hjälm. Här gäller det att träffa rätt.

– Det har jag gjort nu, säger Mattias förnöjsamt. Jag väger 72,2 kilo naken och med all utrustning hamnar jag på 85.

DTM-säsongen som startar på Hockenheim i slutet av april bjuder på en hel del nyheter. Det mest spännande är att två märken blivit tre, Audi och Mercedes har fått sällskap av det tredje tyska premiummärket BMW. Räkna med race med mycket prestige under 2012.

För Mattias del handlar det också om en ny bil, Audi A4 är utbytt mot en bredare och lägre A5 – utrustad med V8 och cirka 460 hästkrafter. Den traditionella växelspaken är också utbytt mot paddlar på ratten som ger mer exakta växlingar.

Mattias Ekström är hur stor som helst i Tyskland, och lika välkänd som tyske F1-mästaren Sebastian Vettel. Det säger en del om Avesta-sonens storhet.

Nyligen redovisade Umeå universitet en studie i vilken man kommit fram till att 30-40 personer fler i Stockholm dör på grund av dagar med höga halter av grova partiklar från dubbdäck!

Tidigare har andra forskare från samma universitet framfört teorin att de minsta partiklarna är de som är farligast.  Inom EU finns samma farhågor. Nu har vi tydligen kommit fram till att det är tvärt om.

Och det är ju just nu på vårkanten som dubbdäcken antas skada vägbanan mest och därmed orsaka partiklar. Det finns visserligen en finsk undersökning som visar att friktionsdäcken lyfter och virvlar upp vägdamm mer än just dubbdäck.

Men det intressanta och skrämmande, är att man nu lyckats sätta en siffra på det ökade antalet dödade av luftföroreningar från just dubbdäck. Och det är ju något som sker helt öppet på våra gator.

Samtidigt uppmuntrar lokala politiker storstads- och förortsbor att cykla. Man förlägger också cykelbanor mitt i de absolut värsta stråken, som t ex Hornsgatan och Götgatan i Stockholm. Borde vi inte med denna nya kunskap flytta cykelbanor från dessa farliga platser?

Och så finns det ju undersökningar som visar att partikelhalterna tidvis på vissa platser i tunnelbanan är tiofalt högre. Det kanske orsakar än fler dödsfall? Det är i vart fall en anledning till att utöka forskningen. Tänk om 300-400 personer dör på grund av luftföroreningar i lokaltrafiken. Hemskt!

Med det här senaste forskningsresultatet bör man överväga om det verkligen är lämpligt att cykla mitt i en storstad?

Vad kostar en sidobackspegel? Den frågan får jag svar på om några dagar.

Vår Volvo V60 fick högra sidobackspegeln sönderslagen för en tid sedan. Spegelglaset gick i kras (det som syns på bilden är ett provisoriskt spegelglas som limmats över originalet), den svarta plastramen blev skadad och själva kåpan är glapp.

Men kameran som hör till BLIS-funktionen (döda-vinkel-varnaren) är intakt och det är också elmotorn.

Ändå är jag rädd för att det blir en rätt kostsam affär att fixa det hela. Ytterbackspeglar på moderna bilar är komplicerade saker.

Ska vi gissa på 5 000 exklusive moms..?

Att åka bil genom Sverige när naturen börjar grönska är en skönhetsupplevelse. Vi bor i ett fantastiskt vackert land – i alla fall ända tills man stannar vid en rastplats!

Kolla på bilden här intill. Drivor av ölkartonger, tomburkar, matrester och annat skräp fyller i princip hela diket. Uppenbarligen har folk som stannat på platsen bara vräkt ut sitt avfall genom bildörren.

Jag fattar inte hur f-n (ursäkta svordomen) dom tänker - eller rättare sagt inte tänker.

En annan sak är att påfallande många av de slängda förpackningarna har utländsk text, i huvudsak från östra Europa. Varför är det så, måste man ha rätt att fråga sig utan att behöva bli betraktad som främlingsfientlig.

Usch, fy och skärpning är min kommentar till rastplatsernas lortsvin!   

Säga vad man vill, men information påverkar verkligen hur man kör.  Och då menar jag de data som bilen kan servera dig som sitter bakom ratten. Numera kan man ju i de flesta inte alltför ålderstigna bilar, titta på bränsleförbrukning, både i genomsnitt och i realtid.

Men när man som i Opel Ampera kompletterar den vanliga hastighetsmätaren och färddatorns loggning med ett betyg på ”körstil” – då händer det saker!

Genast börjar tävlingen att försöka nå 100 %. Då kör man så effektivt som möjligt och får strömmen att räcka längre. Och hur gör man för att lyckas med det? Jo, det gäller förstås att inte gasa för hårt och att planera körningen så att man undviker ryckig körstil.  Och så håller man förstås hastighetsbegränsningarna till punkt och pricka!  

Det senare är det svåraste. Inte för mig personligen. Men för omgivningen. Man vill ju i möjligaste mån följa trafikens rytm.  Men om den kör för fort, så blir man lite av en bromskloss. Inte mycket att göra åt det.  Anpassad hastighet betyder vid dessa omständigheter maximalt tillåten fart – inte under den. Vad jag inte förstår är varför somliga leker följa John på motorvägen där är lätt att köra om. I morse hade jag en bamsig lastbil efter mig i över en mil, parkerad 5-10 meter bakom Amperan - i 90  knutar på motorvägen!

Jag smög envist vidare med farthållaren på 92 km/tim. Då går bilen i en verklig fart av 90 visade vår testutrustning. Och eftersom det var tidigt på morgonen stängde jag av klimatanläggningen.  Den stjäl ju också kraft från batteriet. Fem mil senare var jag framme vid redaktionen och kunde hösta in full pott – 100 % på körstil och 100 % på klimatinställning. Härligt!

Vintertestet har börjat! Inte det yrkesmässiga, men väl det privata.

Så här såg det ut när jag vaknade hemma i Karlskoga i morse. Minst ett par decimeter snö har vräkt ned under gårdagskvällen och natten.

Härligt tycker jag, som är en riktig vintergubbe. Men tyvärr ligger temperaturen runt nollan, så den vackra vita snön lär inte stanna kvar så länge.

Under snötäcket döljer sig Årets Långtestbil, Volvo V60. En jäkligt mysig bil, tycker jag.

Som synes är Volvon numera utan Vi Bilägare-dekaler. Orsaken är att den rullat klart som långtestbil. Inom någon vecka är det dags för nya friska modeller att rulla i redaktionsgaraget.

Jag vet vilka det blir, men det får jag inte avslöja för testchefen. I alla fall inte ännu.

Men en sak är klar; 2012 års långteststall kommer – av ett speciellt skäl – att bli extra intressant...

Jag har just nu nöjet att köra långteststallets lätt sargade Mercedes B-klass. Tre stenskott ("Nytt stenskott på Mercedes B-klass", "Två stenskott på några kilometer") och en buckla i sidan efter ett dörruppslag är skadefacit hittills, trots att bilen inte ens rullat 600 mil än.

Synd på så rara ärtor, tycker jag. Jag gillar Mersan skarpt. Den har ett (i alla fall med Mercedes-mått mätt) vettigt pris, en flexibel och rymlig inredning och är dessutom jättetrevlig att köra.

Drivlinan, med den lent jobbande och påfallande starka 109 hk-dieseln, i kombination med en växellåda av hög klass imponerar stort. Utom möjligen när det gäller bränsleförbrukningen.

Snittet hittills ligger på 5,8 l/100 km och det är en bra bit ifrån de 4,4 l/100 km som anges i bränsledeklarationen. ”Överförbrukningen” är närmare bestämt 32 procent – och det vållar förstås en viss besvikelse.

Tyvärr funkar inte heller bromsarna som de ska, åtminstone inte i kyligt väder. Bromseffekten är det inget fel på, men de gnisslar lika elakt som man minns att barndomens Volvo-bilar gjorde. Irriterande och knappast värdigt en Mercedes år 2012.

Jag säger det igen – synd på så rara ärtor...

Jaha. Nu har man återigen upptäckt att storstadsluften är farligare än utanför stadsgränsen. Och i en artikel i Dagens Nyheter ”krävs hårda tag mot dieselbilar och minskad trafik”.

Samtidigt är det faktiskt så att utsläppen av avgaspartiklar, koldioxid och kväveoxider minskat kraftigt mellan 1990 och 2007 och i en prognos från Naturvårdsverket (2010-03-31) bedömdes plana ut först vid 2020.

Det är väldigt populärt att räkna ut hur många som dör ”på grund av partiklar” i Stockholmsluften. Det som brukar redovisas i vetenskapliga rapporter, är förkortade liv i månader. Och i den senaste rapporten jag sett, som presenterades våren 2010, också den från Naturvårdsverket, visade siffrorna att år 2000 handlade det om ett förkortat liv för medelsvensken i Mellansverige på 1-2 månader. Och ett scenario för 2020 kanske på 2-4 månader.

Det är klart att man kan räkna om det till människoliv. Det är kanske korrekt statistiskt men ger en skev verklighetsbild. Nämnas bör att det i Europa bara fanns så låga värden i södra Finland, Norge, inre delarna av Spanien och Ryssland.

Ett sätt att förbättra luften i Stockholm är att se till att den trafik som ska ut och in i flyter förhållandevis snabbt. Stillastående bilar, ryckig trafik med många stopp och start, är ingen miljövinst. Och att avgiftsbelägga kringfartsleder verkar ju vara rena rama dårpippin!

Om nu luften är så hälsofarlig – varför anlägga cykelbanor mitt i de allra farligaste stråken? Man borde också fundera över hur skadligt det är att åka T-bana? Redan 2001 gjordes mätningar som visade att PM10 nivåerna var åtminstone fem gånger högre än i gatumiljö. Det bekräftades i en mätning av SLB Analys 2005, som då endast kontrollerade PM10 (partiklar som är 0,01 mm) av 14 metallhalter och ändå landade på över 300 mikrogram/kubikmeter luft.

Håll i hatten – eller snarare håll andan!

Vi Bilägares femte bil till årets långteststall, en Opel Astra, levererades sent och halkade därför efter de andra testbilarna i körsträcka.

Därför passade det bra att fotograf Per Hammarsjö lånade Astran förra veckan för att åka ner och plåta ett mc-däcktest för Bike i Frankrike. En långkörning på uppåt 600 mil.

Det höll dock på att sluta riktigt illa. På motorvägen i Frankrike, i 130 km/tim, med en lastbil en bit framför Astran kom en decimeterstor bult flygande genom luften. Den nuddade Astrans främre stötfångare studsade på motorhuvens förarsida och svischade över vindrutan och taket.

- Hade den prickat vindrutan så hade jag inte varit hemma nu, säger Per.

Nu blev det bara en rejäl grop i huven. Och 580 friska långtestmil.

Vem har inte fått fel på bilen, provat starta om, öppnat huven, tittat, stängt densamma och väntat ett dygn för att se om problemet försvunnit? Och - när detta inte inträffat - ringt verkstan, bokat tid och på vägen dit upptäckt att bilen fungerat perfekt igen?

Ungefär detta hände vår ett år gamla Renault Mégane dCi 90. I går tappade motorn kraft, varningslamporna tändes och displayen uppmanade: "Check antipollution system".

I dag när jag körde bilen till Renault-verkstan hos Upplands Motor i Akalla var allt som vanligt och på instrumenten lyste ett stort OK vid start. Men, något fel är det för det här har inträffat tidigare. Så nu står vår Renault på verkstan och förhoppningsvis har bilens dator lagrat felindikationerna.

Bilen är förresten till salu, har rullat knappt 3 700 mil och kommer att vara helt felfri när vi säljer den.