”Det är bil-YouTube som håller mig vaken på nätterna”

Den här krönikan publicerades ursprungligen i tidningen Automobil 2008.

Telefonförsäljaren låter förbryllad när jag bryskt avböjer erbjudandet om 299 kanaler i teven för några hundra i månaden.

– Det är ju ett fantastiskt tillfälle, det blir aldrig billigare.

– Inte sämre heller. Jag ångrar att jag ens har tolv nya kanaler att glo på. Ingen av dem har hittills visat något jag velat betala för, säger jag och lägger på.

Snorkigt? Kanske det. Det verkliga skälet till att burken där hemma allt mer tonar in i tapeten stavas förstås internet i allmänhet och detta förbenade YouTube i synnerhet. It keeps me awake.

Som en magisk flygande mediematta trollbinder fenomenet mig och många andra, kvällar och nätter. Jag känner igen en typisk YouTube-addict på sta’n, en medelålders man som med påsar under ögonen och frånvarande blick lullar fram med gårdagskvällens filmkavalkad rullande på näthinnan.    

Det är inte falsksjungande tonåringar framför sovrumsspegeln, pudelpromoveringar i Wien eller skidsemestrande familjer i Trysil vi addicts tittar på, det får andra fylla nätterna med. Nej, det är förstås motorfilmer, alla sorters motorfilmer, som rullar på skärmarna när familjerna snarkar.

Precis som vi som elva-, tolvåringar slukade alla motortidningar som kom i vår väg och memorerade varje accelerationssiffra, varje bromssträcka, varje bredd i axelhöjd i baksätet (till men för de engelskglosor och ekvationer som borde ha gjort entré i hjärnan), precis på samma sätt far vi YouTubister som flipperkulor mellan ytterligheterna i motorfilmernas värld och suger i oss som svampar. Därför att allt finns ett par knapptryckningar bort. Precis allt, högt och lågt.

I ena stunden riskerar man att joina (det sätter sig på språket också, YouTube) några ynglingar som burnar framför mobilkamerorna med fyra-fem 240:or en långtråkig fredagskväll i Skellefteå. I nästa kan man hamna i den förfärliga sekvens där unge F1-stjärnskottet Roger Williamson i sitt blott andra lopp kör ihjäl sig framför kameran och kollegan David Purley tvärnitar sin bil, hoppar ut och desperat försöker dra sin 25-årige kompis ur flammorna. Då sitter jag med tårar upp till det flyende hårfästet, den där dagen i Hollands GP 1973 är ett av de starkaste och vidrigaste F1-minnena över huvud taget.

I nästa minut kan jag vara djupt inne i 1960-talets engelska bilindustri och följa hur några labbrockade ingenjörer på BMC testar en Wolseley 6/110 i vattengraven på provbanan och finner bilen absolut vattentät. Åtminstone för stunden, vi vet ju hur det gick sedan. Och en stund senare har jag elektronikflugit till Detroit där 1958 års Lincoln i en reklamfilm argumentmosar Cadillac med sin future design, medan Caddyn, enligt speakern, mest ser ut som en gammal barockbyrå. Det kanske han har rätt i.

Sedan är det biljakterna. Många tycker att jaktscenerna i Bullitt är filmhistoriens läckraste och det kan de gärna få göra, men för mig är de numera fullkomligt nada jämfört med »Great Car Chase Italian Style«, från filmen Master Touch (1972).

Det är en vansinnig sexminutare med en Opel Admiral 1965 och inte mindre än två Chryslerprodukter i huvudrollen. Publiken ska tro att det är bara en, problemet är att i vissa scener är bilen en tvådörrars Plymouth Savoy, i några andra en fyrdörrars Dodge Dart Seneca. Det finns inget roligare än bilfilmer där felen flödar. Hur man kunde spela in denna sladdande, hoppande, kraschande, dammande, skrällande och studsande film en vardag mitt i en europeisk storstad (vilken?) övergår mitt förstånd.

Efter den holmgången i plåt är man fast i fliken Related videos och ugglar rödögt vidare på 1973 års actionhjälte Tony Arzenta, som i filmen Big Guns/No Way Out upphäver gränserna för vad man trodde var fysiskt möjligt i de analoga biljakternas tid. Här är det italienska läckerheter galore, samt en Citroën ds det blir mycket synd om!

Jag kan bara rekommendera dig att titta – på egen risk. För nu vet du vilka konsekvenserna blir.

Häromdagen träffade jag förresten en gammal gymnasiekompis jag inte sett på säkert 20 år. Redan på håll noterade jag de välbekanta, oroande tecknen på en addict: osäker hållning, vankande gång med fötterna utåt, irrande blick. Och jag skulle precis till att fråga om han tittade mycket på YouTube när han förekom mig.

– Tjenare Calle, du ser lite vissen ut (också en hälsningsfras efter alla dessa år).

– YouTube, sa jag.

– You too? sa han.