Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.
Att fickparkera är en konst, det vet vilken bilist som helst. Vissa bemästrar det utan problem om det så är med minimal marginal eller uppförsbacke, andra lär sig aldrig. Själv befinner jag någonstans i mitten, med lutning åt det sämre hållet ju mer sällan jag fickparkerar.
Men en sak upptäcker jag förbluffande ofta med båda vana och ovana fickparkerare.
På gatan gäller det att maximera utrymmet för att så många bilar som möjligt ska få plats, men utan att de står alldeles för nära. Vi vill ju inte ha något onödigt skrap som i Rom eller Paris.
”Det döda utrymmet snor viktigt utrymme helt utan anledning”
Det är just det här som många bilister åtminstone där jag bor och åker är överraskande dåliga på. När utrymmet för fickparkering börjar längs gatan kan det ibland ”dröja” långt över en meter innan den första bilen står parkerad.
Utrymmet bakom den första bilen bildar då en ”död zon” som ingen kan göra något med. Där får inte plats någon bil, knappt ens en Toyota IQ eller Smart. Möjligtvis en motorcykel. Men inget större än så.
Det döda utrymmet snor viktigt utrymme helt utan anledning. Jag kan förstå att bilföraren vill ha marginal för att kunna backa ut skrapfritt, men att lämna 1,5 meter är alldeles för mycket till och med för en ovan bilist och gör det samtidigt omöjligt för alla andra att parkera där. Vips, så är en hel bilplats ”försvunnen” längs gatan.
Tipset blir alltså att alltid parkera så nära början eller slutet på fickparkeringsraden du kan – med rimlig marginal, förstås. Fyller vi ut hela vägen fram till parkeringsförbudet får fler plats och det kommer även du tjäna på någon gång när du snurrar runt kvarteret för 33:e gången i jakten på p-plats.
Läs också: ”Elon Musk har fel om körglädje – det är mer än acceleration”
Mer från Vi Bilägare
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.