Klassiska bilmärken: Lincoln

Namnet Cadillac lånade herr Leland från den tidigaste amerikanska historien, men det kom egentligen från Frankrike. Namnet Lincoln hämtades från presidenten Abraham Lincoln, så vi kan nog förmoda att den utmärkt petimeterskicklige Leland var historiskt intresserad.

En innovatör
Henry M. Leland hade lämnat Cadillac år 1917 men han kunde inte lägga ner konstruerandet. Hans nästa projekt blev ytterligare en stor sidventilåtta och den lanserades 1921 som just Lincoln. Lägg märke till hur modest mannen var: två lyxmärken men inget av dem uppkallat efter honom själv!

Den nya motorn utvecklade 81 hästkrafter och volymen låg på 5,8 liter, ganska blygsamt i den divisionen. Leland var i vissa stycken en innovatör.

Hans nya motor var till exempel trycksmord vid den tid då de flesta amerikanska bilmotorer fortfarande var stänksmorda. Den nya Lincoln-bilen var relativt snabb och mycket välbyggd, men allmänt ansågs karosserna inte hålla samma klass som chassiet. Följden blev ekonomiska svårigheter.

Leland var mannen som standardiserade del- och reservdelstillverkningen i den amerikanska bilindustrin, något som bland annat var en förutsättning för Henry Fords masstillverning av T-modellen.

Om det var av tacksamhet över detta eller för att Mr Ford såg storheten i Lelands verk ska jag låta vara osagt, men Ford Motor Company blev i alla fall ny ägare till Lincoln år 1922.

Därmed hade bilkungen förvärvat något som var totalt väsensfrämmande från hans dåvarande produktion, som nådde sin topp i absoluta tal år 1923.

Inom bilindustrin har från tidigaste tid förvärv, sammanslagningar, fientliga övertaganden och liknande varit mycket vanliga. Det är inte bara i våra tider som vissa företag haft stora svårigheter.

En del av dessa företagsombildningar har varit lyckade, några rent av nödvändiga, men många har bara medfört elände. I fallet Lincoln måste man konstatera att Henry Ford visade en helt okarakteristisk sida genom att inte ekonomisera i onödan.

Visserligen lämnade både Henry M. Leland och hans son, en driven konstruktör, företaget efter bara några månader, men Ford lät Lincoln Motor Company i Detroit fortsätta att bygga verkligt högklassiga bilar, decennium efter decennium.

Nästan folklig
När president Coolidge år 1924 köpte en Lincoln startade en tradition som håller än idag. Presidenterna i USA åker praktiskt taget alltid Lincoln.

För ett antal år sedan hade jag nöjet att köra några stora Lincoln-vagnar från mitten och slutet av 30-talet – de kändes nästan moderna! Utmärkta bromsar med överraskande god servoeffekt, underbart vridmoment och silkeslen komfort i alla avseenden.

Lincolns KB-serie med V12-motor var en fabulös vagn men passade kanske inte så väl in i sin tid, 30-talets depression. Från 1936 erbjöds därför en högst intressant, strömlinjeformad modell kallad Zephyr.

Den var betydligt billigare än övriga modeller, nästan folklig. Dessvärre var dess V12-motor en ständig källa till besvär och många ägare bytte till Fords sidventilåtta.

Trotsar räknenissarna
Namnet Continental lanserades strax före kriget på en Zephyr-baserad modell och på tillbehörslistan fanns exempelvis motordriven sufflett. Continental blev sedan ett namn som i olika versioner, vartefter alltmer kantiga, kom att följa Lincoln ända fram till våra dagar.

Lyxvagnen Lincoln kunde användas till annat än glidande vilket bevisades i 1952 års Carrera Panamericana Mexico där Lincoln överlägset vann Touring-klassen.

1961 kom den ultimata Continental-modellen, en vagn med slagskeppsutseende och kidnappardörrar bak. Högklassigt byggd, som traditionen bjöd, men kanske aningen stor med sina nära sex meter.

Tillsammans med Volvo och Aston Martin ingick Lincoln i Fords PAG, där prestigemärkena samlades. Aston är nu sålt, Volvo sägs vara till salu men Lincoln rör ingen. Ett fint märke som inte ens räknenissarna lyckats ta kål på.